SAOL
publicerad: 2015
skamfila
skam|fila
verb
~de ~t • nöta el. skava trä- el. tågvirke på fartyg
| Finita former | |
|---|---|
| skamfilar | presens aktiv |
| skamfilas | presens passiv |
| skamfilade | preteritum aktiv |
| skamfilades | preteritum passiv |
| skamfila | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att skamfila | infinitiv aktiv |
| att skamfilas | infinitiv passiv |
| har/hade skamfilat | supinum aktiv |
| har/hade skamfilats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| skamfilande | |
| Perfekt particip | |
| en skamfilad + substantiv | |
| ett skamfilat + substantiv | |
| den/det/de skamfilade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
skamfila
skamfilade skamfilat
verb
skam`fila 
●
vanligen perfekt particip
utsätta för nötning
(något är) skamfilat
ett skamfilat gammalt bord; en skamfilad pocketbok
○
ursprungligen
sjöfart
nöta trä- eller tågvirke
○
äv. bildligt
hans rykte började bli skamfilat
belagt sedan 1741;
av lågtyska schamfilen med samma betydelse, trol. ombildn. av schamferen '(att) skada'
skamfilaskamfilande, skamfilning
SAOB
publicerad: 1970
SKAMFILA skam3~fi2la, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[liksom d. skamfile av lt. schamfilen (varav t. schamfielen), sannol. ombildning (med anslutning till lt. filen, fila) av lt. schamfiren, schamferen, skada, av mlt. schamfēren (se SKAMFERA)]
1) sjöt. med avs. på trä- l. tågvirke o. d. i (l. för) fartyg l. med avs. på fartyg o. d. (med tanke på trä- l. tågvirke osv.): skada gm friktion l. gnidning l. nötning, nöta, skava; äv. abs.; äv. dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., särsk. om den uppkomna skadan. (Styrmannen) har .. at taga ordres, huru mycket Tåg utstickas skal .. på det icke tåget uti oträngde måhl kommer at slitas och skamfilas. Sjöregl. 1741, 3: A 2 a. 2RARP 16: 102 (1747; i pass., om ämnen till master o. spiror). Skamfilade tåg. Weste (1807). Dodkoppar eller kauser med mellanstolpe till stagen, göras af halfrund form; kanterna böra vara väl afrundade för att ej skamfila taljerepen. Frick o. Trolle 14 (1872). Endast de harmoniska konturerna påminde ännu om den stolta (ångaren) Svea, men äfven de voro störda af allehanda bråte och skamfilningar. VFl. 1912, s. 148. Fallrepsknopen, som brukas såsom stoppknop på fallrepens övre tampar, förses vanligen med en krage av läder som skydd mot skamfilning. Weinberg Sjömansk. 64 (1954).
2) i allmännare anv.: skada (i sht gm skavning l. rispning l. skrapning) l. (illa) tilltyga l. fara illa fram med l. gå hårt åt (ngt); äv. med obj. betecknande person l. djur (se särsk. a); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. i konkret(are) anv., särsk. om den uppkomna skadan. En af karlarne .. borstade och fejade .. (mr Pickwicks) stöfvel .., medan den andre skamfilade mr Winkle med en tung klädesborste. Backman Dickens Pickw. 1: 80 (1871; eng. orig.: shampooed); jfr b. Nödvändiggjorde de under transporten (av byggnadsdelarna) uppkomma skamfilningarne och öfriga skador en målning, så (osv.). TT 1873, s. 193. Käppen .. sparkades och pinades och kastades i alla källartamburer; plåten blef bucklig, fernissan skamfilades, men käppen höll, ty det var en god käpp. Strindberg Fjerd. 30 (1877). Det gamla skamfilade kassaskåpet. Alving Avigsid. 75 (1918). (Barnen) skreko, väsnades och skamfilade möblerna. Granfelt SkruvstF 23 (1923). Det yttre rummet (i gästvåningen på Gripsholms slott) .. har i äldre tider skamfilats på grund av företagna ombyggnader och bristande omvårdnad. SörmlH 14: 229 (1949). — särsk.
a) i fråga om åstadkommande av kroppsskada (särsk. skrap- l. rivsår) hos människa l. djur; stundom: vanställa (ngt). Skamfilning (dvs.) en genom yttre orsak på ett ställe vållad afrifning af ytterhuden. Svalin Ordl. (1847). Den som skär af sig näsan, skamfilar sitt ansigte. SvOrdspråksb. 18 (1865). Hästen reste sig strax — han såg en smula moloken ut, var endast litet skamfilad på knäna. Lagergren Minn. 5: 310 (1926). Hästen (stupade) och ryttaren blev så illa skamfilad, att han länge svävade mellan liv och död. SkånHembFÅb. 1955, s. 45.
b) mer l. mindre bildl.; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr SKAMFERA 1 slutet. (Sjömannen till betjänterna, som tillsagts att kasta ut honom:) Lovera inte i mitt kölvatten, då skamfilar jag era gallioner. Jolin Mjölnarfr. 23 (1865); jfr a. Efter att under sommaren umgåtts Svenskar har jag nu först fått reda på arten och utsträckningen af de skamfilningar man bestått din (dvs. K. O. Bonniers) gamle far för mitt författeris skull. Strindberg Brev 7: 365 (1889). En .. något skamfilad skönhet i en skrikig och billig elegans. Bergman JoH 195 (1926). Hans rykte var inte förstört men något skamfilat. Hedberg Skära 90 (1931).
3) (numera föga br.) vanära l. ”skämma ut” (ngn l. ngt); skälla ut l. okväda (ngn); jfr SKAMFERA 2. Möller (1790). ”Å vet h-t, era trollpackor!” röt .. (sjömannen till de kvinnor som påtalat att den döda lämnade efter sig obetalda skulder), ”vill ni skamfila en skuta, som redan ligger på hafsbotten!” Blanche Tafl. 79 (1845); jfr 1. Carlén Köpm. 2: 45 (1860). Ahlman (1872).
Ssgr (till 1; sjöt.): SKAMFILNINGS-DUK. ss. skamfilningsklädsel använd duk (se d. o. 2). Ramsten o. Stenfelt (1917; för mast l. gårding). —
-SKÅLNING. på tåg l. rå o. d. anbringad (rännformig) träribba till skydd mot skamfilning; jfr -latta, -list. Ramsten o. Stenfelt (1917).