SAOL

publicerad: 2015  

skandinav

skand·­in·­av [‑a´v] substantiv ~en ~er • mans­person från Skandinavien

Singular
en skandinav	obestämd form
en skandinavs	obestämd form genitiv
skandinaven	bestämd form
skandinavens	bestämd form genitiv
Plural
skandinaver	obestämd form
skandinavers	obestämd form genitiv
skandinaverna	bestämd form
skandinavernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

skandinav skandinaven skandinaver

skand·in·av·en

substantiv

skandina´v

● person från Sverige, Norge eller Dan­mark ibland äv. om person från Fin­land el. Is­land

belagt sedan 1798; till medeltidslat. Scandina´via 'Skandinavien'; av om­diskuterat urspr.

Till SO

SAOB

publicerad: 1970  

SKANDINAV skan1dina4v, m.||(ig.); best. -en; pl. -er; förr äv. SKANDINAVER, m.; pl. =; förr äv. SKANDINAVIER, m.; anträffat bl. i pl. = (Porthan).

Ordformer

(förr äv. sc-. -nav c. 1815 osv. -naver, sg. 1810. -naver, pl. 1816 osv. -navier, pl. 1798)

Etymologi

[jfr d. skandinav, i sht i ä. d. äv. skandinaver; till SKANDINAVIEN (se SKANDINAVISK). — Jfr SKANDINAVISERA, SKANDINAVISM, SKANDIUM, SKANDO-]

1) person som bor i l. härstammar från Skandinavien; vanl. om person från Skandinavien med något av de nordiska språken ss. modersmål; jfr NORD-BO. Ryssarne äro värckeligen Asiater, men Skandinavierne Europäer! Porthan BrSamt. 1: 226 (1798). Några hundra skandinaver, som rest öfver från Amerika för att jula i det gamla hemlandet. Virén Skizz. 23 (1890). (Urnordiskan) talades .. i alla de af skandinaver bebodda delarna af Norden. Schück o. Lundahl Lb. 1: 7 (1901). Svepasken är ett kulturelement, som lapparna har gemensamt med icke bara skandinaver och finnar utan även med från lapsk horisont längre bort boende folk. Granlund Träkärl 263 (1940).

2) skandinavist (se d. o. 1). De Upsalienska Skandinaverne. NordT 1895, s. 112 (1844). Jag var (1864) främst af allt en glödande skandinav. CSnoilsky i BrBlad 3: 11 (1901). (Den danske statsmannen Peder) Griffenfeld, som ingalunda var någon ensidig skandinav utan alltid sökte lämpa sin politik efter olika konjunkturer, hade (osv.). SvH 6: 56 (1903). Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 551 (1961; om förh. på 1860-talet). jfr ANTI-, KULTUR-SKANDINAV. —

Ssgr (i allm. till 1): SKANDINAV-BESÄTTNING. av skandinaver bestående besättning (se d. o. 4 b). Martinson Kap 135 (1933). —

(1, 2) -KRETS. jfr krets, sbst.1 9 b; särsk. till 2. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 100 (1947; om ä. förh.). —

(1, 2) -MÖTE. jfr möte 5. 1845 års stora Skandinav-möte. SthmFig. 1846, s. 220. —

(2) -SKALD. skandinavistisk skald. Carl Ploug, den lågande skandinavskalden. Fjelner SkMannLd 247 (1935). —

-SPRÅK. (numera mindre br.) nordiskt språk, skandinaviskt språk. Rydqvist SSL 1: 5 (1850). Schiller SvSpr. 86 (1859). —

Till SAOB