SAOB
publicerad: 1973
Etymologi
[sv. dial. skrangla, skrångla; jfr nor. skrangle, nor. dial. skrangla, skramla, skrangla; i avljudsförh. till sv. dial. skringla, klirra, skramla, gå stapplande l. med slängande ben, d. (dial.) skringle, klinga, ringa, klirra, lt. schringeln, klirra, gå osäkert; sannol. av ljudhärmande urspr. — Jfr SKRANGLIG]
(ngt vard.) om person: gå l. röra sig utan tillbörlig styrsel l. stadga, gå ostadigt l. vacklande, rangla; färdas skumpande l. under skakningar (i skrangligt fordon l. på ojämn väg); om åkdon: röra sig utan tillbörlig styrsel l. stadga, röra sig ostadigt l. under skakningar (på grund av instabil konstruktion l. dålig sammanfogning av åkdonets delar); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., övergående i bet.: skranglig (se d. o. 1—3). De hemskaste syner (passerade) för hennes ögon .., och hon såg sin man, nådige greven, komma skranglande i benrangelsskepnad. Kämpe Träl. 9 (1907). Mor Persson ser ett magert ök komma sättande med en skranglande kärra, och på det rangliga åkdonet dingla ett par (tattare). Dahllöf Skumr. 170 (1917). Efter intagandet (av några glas vin på en krog) skranglade de villigare i väg med bussen. Hedberg BleknBrud. 142 (1951).
Särsk. förb.: SKRANGLA FRAM10 4. (ngt vard.) skranglande ta sig fram; särsk. refl., i uttr. skrangla sig fram. Granlund KarolinÖ 115 (1914; om forvagn). Spårvagnen skranglade sig fram över bron. DN 1968, nr 325, s. 18.