SAOL

publicerad: 2015  
slovak
slov·­ak [‑a´k] substantiv ~en ~er mans­person från Slovakien
Singular
en slovakobestämd form
en slovaksobestämd form genitiv
slovakenbestämd form
slovakensbestämd form genitiv
Plural
slovakerobestämd form
slovakersobestämd form genitiv
slovakernabestämd form
slovakernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
slovak slovaken slovaker
slov·ak·en
substantiv
slova´k
(mans)person från Slovakien
i plur. ofta om personer från Slovakien oavsett kön
belagt sedan 1849; till sloven

SAOB

publicerad: 1977  
SLOVAK slova4k l. slω-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -w-)
Etymologi
[jfr t. slowak(e); av slovak. slovák, bildat till ett fslav. slověninŭ (se SLOVEN) gm suffixbyte. — Jfr SLOVAKISERA, SLOVAKISK]
person (i sht man) som tillhör det västslaviska folk som utgör huvudbefolkningen i Slovakien i nuvarande Tjeckoslovakien; i pl. (i sht best.) äv. om detta folk. Slowaker, en varietet af Czeckerne, lefva .. i Mähren. Frey 1849, s. 6. Kringresande slovaker, ”ungrare” eller ”zigenare” bruka mångla också i Finland med slovakiska träpipor, som de flesta barn känna till. Enehjelm Ogräsrab. 122 (1918). (Th. Masaryks) far var slovak och hade varit kusk på ett kejserligt gods, varifrån han sedan flyttat över till ett enskilt. Spångberg BanbrHövd. 304 (1939). Slovakerna stå i såväl språk- som rashänseende tjeckerna mycket nära. Östergren (1941). Tjeckoslovakien är .. en enhetsstat av två slaviska nationer, tjecker och slovaker, som ha lika rättigheter. 2SvUppslB 29: 469 (1954).
Ssg: SLOVAK-GOSSE. (tillf.) gosse som är slovak. Henriksson Tyskl. 269 (1901).