SAOL
publicerad: 2015
sunnit
sunn·it
[‑i´t]
substantiv
~en ~er • person som bekänner sig till sunna
| Singular | |
|---|---|
| en sunnit | obestämd form |
| en sunnits | obestämd form genitiv |
| sunniten | bestämd form |
| sunnitens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| sunniter | obestämd form |
| sunniters | obestämd form genitiv |
| sunniterna | bestämd form |
| sunniternas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1998
SUNNIT suni4t, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(sonn- 1871. sun- 1769. sunn- 1838 osv.)
Etymologi
relig. muslim som tillerkänner sunna samma auktoritet som Koranen (jfr SCHIIT); i sht i pl., om den sekt som utgörs av sådana muslimer. Tvänne Academier äro i Jemen, i Staden Zebid, hvars Professorer äro Suniter, och i Staden Damar. Björnståhl Resa 1: 37 (1769). Schiiternas lära, genom hvilken perserna vetat bevara sin nationella motsats mot öfrige muhammedaner, de s. k. sunniterna. Svensén Jord. 211 (1885). Statspresidenten (i Libanon) skall alltid vara maronit, alltså kristen, och ministerpresidenten sunnit. LD 21⁄7 1958, s. 4.
Avledn.: SUNNITISK, adj. relig. som är sunnit; som tillhör l. avser l. rör l. utmärker sunniterna (l. en sunnit). Religionen (i Afghanistan) är den sunnitiska islam. NF 1: 199 (1875). IllRelH 181 (1924; om muslim). Varje misshandel av kroppen är enligt sunnitisk uppfattning en synd och tillåtes icke. Johnsson Essad Härligh. 189 (1930). Schiiter — så kallades anhängarna av en sekt, vilken tävlade med den rättrogna sunnitiska riktningen om inflytandet i den muhammedanska världen. Grimberg VärldH 8: 436 (1938).