SAOL
SO
SAOB
publicerad: 2003
TAND tan4d, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. tänder tän4der; pl. best. tänderna (G1R 10: 147 (1535) osv.) ((†) tendrena OPetri 3: 295 (1530); tändren Verelius 250 (1681), Hedberg Elisif 28 (1870)).
Ordformer
(tan (th-) 1537—1784 (: Tanprecksfoder). tand (-dh) 1526 osv. tann (th-) 1524 (: tanneverck)—1949 (: tannkrämskillen). tender, pl. 1526—1809. tenner (th-), pl. 1589—1620. tenterna, pl. best. 1593. tänder (th-, -dh-), pl. 1536 osv. tänner (-æ-), pl. 1528—1899)
Etymologi
[fsv. tan; motsv. fd. tan (d. tand), fvn. tǫnn, nor. tann, fsax. tand (lt. tän), flfrank. tant (nl. tand), fht. zan(d) (t. zahn), feng. tōþ (eng. tooth), gr. ὀδούς (gen. ὀδόντος), lit. dantìs, sanskr. dán; jfr äv. (med annat avljudsstadium) likbetydande got. tunþ-, lat. dens (gen. dentis); sannol. urspr. p. pr. till den verbrot som föreligger i ÄTA l. möjl. bildat till den rot med bet. ’bita’ som äv. återfinns i TÅNG, gripredskap; formen tand är bildad efter pl.-formen, som har d-inskott mellan nn o. r i ett ä. (icke anträffat) tænnr (jfr KIND, sbst.2). — Jfr DENTAL, ODONTO-, REDANG, SELENODONT]
1) om var o. en av de (små) emaljklädda, mer l. mindre vita, hårda benartade bildningarna ordnade i två rundade rader i över- resp. underkäke i munhåla hos människa l. (högre) djur o. avsedda att bita av l. tugga föda med l. (i sht hos (rov)djur) använda ss. vapen l. för att gripa l. fasthålla ngt (t. ex. byte); ofta i pl., sammanfattande; äv. om konstgjord efterbildning (hos människa) avsedd att ersätta den naturliga bildningen (i sht i ssgn LÖS-TAND). Vackra, vita, gula, dåliga, hela, friska, utstående tänder. Borsta tänderna. Ha ont i tänderna. Bita av en tand. Laga en tand. Har du ofta hål i tänderna? Dra ut en tand. Ha en lös tand. Lillan har fått sina första tänder. Han har tappat en tand. Hon slog ut en tand under tumultet. Mark. 9: 18 (NT 1526). Spijsen, när han medh the främre Tänderne sönderbiten och Oxlarne tuggat är .. så nedersläpes han genom Swalget nedh i Magan. Schroderus Comenius 267 (1639). Een Gråbeen grym(m) framränner, / Och slacktar här och där med Blod-besprängde Tänner. Dahlstierna (SVS) 67 (1698). Warda tänder utslagna; tå bötes för hwarthera lytesbot sex daler, och sårabot sex daler. MB 34: 4 (Lag 1734). Tänderne sitta inkilade i käkbenen och utgöras af tvänne delar: kronan, som står öfver käkbenet, och roten, som deri är inhäftad. Berzelius Kemi 6: 539 (1830). Tänderna, hvilka inom de olika djurklasserna förete de allra största olikheter, äro hos den fullväxta människan 32. Hammarsten Matsmältn. 31 (1875). Bakom eldrött målade läppar lyste tänder av nyaste datum. Sörensen Hollywood 32 (1932). — jfr FISK-, FRAM-, GIFT-, GULD-, HUGG-, HÖRN-, IGEL-, KÄRING-, MJÖLK-, OXEL-, PIL-, SABEL-, SKOVEL-, STIFT-, VISDOMS-TAND m. fl. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande uttr.; äv. motsv. o; jfr g, o δ. SvOrds. C 3 a (1604). Tunga leker på såra tandh. Asteropherus 16 (1609). Hafwa Tand för Tunga, står wäl hoos gambla och vnga. Grubb 286 (1665). De bita inte alla som wijsa tänderna. UHiärne 2Hskr. 194 (c. 1715).
b) i uttr. peta (förr äv. påta) tänderna, med sticka l. tandpetare o. d. rensa mellanrummet mellan tänderna; jfr PETA, v. 1 a, PÅTA, v.1 1 a β. Det är ohöfligt at påta tänderna för ögon; och at påta dem med en knijf eller gaffel är en heel skamlig och otäck ting. SwFrOrdeB 170 (1703). På trappan .. satt kusken .. petade tänderna och småpäste efter trakteringen i köket. Rydsjö Morgonvind. 165 (1980).
e) i uttr. sätta tänderna i ngt (bildl. äv. ngn), se SÄTTA, v.3 I 13 a μ; särsk. bildl.: (med entusiasm) ta itu med ngt, kasta sig över ngt l. ngn; jfr o. Strindberg TrOtr. 2: 139 (1890). Efter romansens lilla stiltje, som jag ansåg mig ha råd med, satte jag tänderna i höstens arbetsuppgifter med kraft och energi som aldrig förr. Wahlgren MannKjol 35 (1980). Socialdemokraten Pierre Schori, en politiker som Expressen gärna sätter tänderna i. SvD 3 ⁄ 10 1993, s. 28.
f) i uttr. av typen bita ihop l. samman tänderna (jfr o γ α'), särsk. bildl.: sätta sig över l. bortse från motgång l. smärta l. trångmål, behärska sig, tiga med sina (rimliga l. rättmätiga) känslor; jfr o. Psalt. 112: 10 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Agera medh Courage; Bijt tänderne samman. AOxenstierna Bref 4: 346 (1647). Sin sjukdom bar Runeberg som en man, om ock med sammanbitna tänder, då så gjordes behov. Belfrage Runebg 242 (1917). Lidén bet ihop tänderna och gick vidare. Siwertz Tråd. 46 (1957).
g) i uttr. visa (ngn) tänderna (l. tänderna (mot l. åt ngn)), särsk. bildl.: uppträda hotfullt l. aggressivt (mot ngn), bjuda (ngn) motstånd, äv.: på eftertryckligt sätt visa sin duglighet; jfr a, o. RP 11: 459 (1646). För att visa tänderne lite åt Anckarswärd, hade en grefve med äldre N:r än han .. blifvit invald. Liljecrona RiksdKul. 295 (1840). Adeln och bönderne visade honom tänderna i frågorna om bränvinsbränningen och passevolansen. Crusenstolpe Mor. 3: 64 (1841). Kung Kristian har visat tänderna mot Lübeck. Strindberg SRidd. 80 (1908). Oppositionen visade tänderna redan vid första dagen av senatens debatter. SvD 1929, nr 290, s. 9. Räddningsverket .. visade verkligen tänderna när snabb hjälp behövdes i Armenien. GbgP 23 ⁄ 12 1988, s. 21.
h) i uttr. tala o. d. mellan (förr äv. genom) tänderna, tala med tänderna mer l. mindre sammanbitna, uttala (ngt) oartikulerat l. otydligt; äv. bildl.: yttra (åsikt l. uppfattning o. d.) dämpat l. i smyg (med tillbakahållen irritation l. vrede) (jfr o). Linc. Y 6 a (1640). At någre ej blygdes emellan tänderna utbrista i hårda ord emot Konungen. Celsius G1 2: 56 (1753). Jag bugade mig ödmiukt, och talte några rädda ord emellan tändren. Säfström Banquer. Pp 1 a (1754). Salmi svor en mustig ramsa mellan tänderna, men gjorde som han blivit tillsagd. Strömsnäs FruktFärja 84 (1980).
i) (numera mindre br.) i uttr. ha ont för tänder, ha ont i samband med tandsprickning; förr äv. dö av l. för tänder, dö i sjukdom satt i samband med tandsprickning. Han dog af tänder. Calonius Bref 329 (1798). Dö för tänder, af tandfeber. Ondt för tänder, se Tandfeber. Dalin (1854). Ha ont för tänder. IllSvOrdb. (1955, 1964).
k) (numera bl. tillf.) ss. ämnesnamn, särsk. om elfenben. Janzon Prop. 2: 111 (1908). Härlig af Indiens tand Zeus står där i Phidias’ bildstod. Därs. 3: 33 (1911). — jfr ELEFANT-, ELFEN-, ROSMER-, VALROSS-TAND.
l) mer l. mindre metonymiskt, i fråga om (vällustigt) ätande l. drickande l. (vällustig) smakupplevelse; jfr o η o. ι. Rijffuande ulffuar, hwilke sedhan tanden en gång är worden blodugh, ingen återwendo weta på rijffua och slijta. LPetri ChrPred. C 2 b (1561). En Kock förvthan Salt, ey wända kan sin hand, / At göra tigh en Rätt, som lyster wäl tin Tand. Palmchron SundhSp. 67 (1642). Vi köper en gödkalv .. varje höst och det är minsann ingenting som bara går förbi tänderna. Antti MyckJord. 7 (1987). — särsk.
α) (†) i uttr. lediga tänder, betecknande att ngn inte har ngt att leva av. Am. 4: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: tomma munnar). Att the .. moste uthi sin ållderdom sittia uthi sorgh medh lediga tänder. VDAkt. 1662, nr 2.
β) (†) i uttr. vara under ngns tänder, om föda: vara i färd med att ätas upp; äv. ha ngt under tänder, ha ngt att äta. 4Mos. 11: 33 (Bib. 1541; Bib. 1917: mellan tänderna). Giff them (dvs. tjänstefolket) Vthi theres hender, / Hwadh the skola haffua vnder tender. Aschaneus HwsRegl. 22 (1614). jfr: Jag har gjort välling, palt och bröd att sätta under tandom för dej och för mej. Carlsson GlestGård. 87 (1943).
γ) (numera föga br.) i uttr. (ha) ngt för tanden, (ha) ngt (gott) att äta. Hästar wilia hälst dhet bästa hafwa för Tanden. IErici Colerus 2: 2 (c. 1645). Dalin (1854).
δ) i uttr. (ta l. få (sig)) en tår på tand, (dricka) ett glas med brännvin o. d., (ta resp. få) en sup. Wallin (SVS) 1: 380 (1811). Sedan tag, när dig bekymret sårar, / För hvar tår i ögat, tolf på tand. Valerius 2: 55 (1811). (Beväringen) ger attan och fan, hvad det tänks eller tycks, / när han tar sig en tår uppå tand. Fröding Guit. 51 (1891). Han hade tagit sig mången tår på tand under dagens lopp, och var nu tämligen högljudd. Lo-Johansson Kungsg. 409 (1935).
m) [möjl. elliptiskt för HUD-TAND] zool. i utvidgad anv. (jfr n), om (utskjutande udd på) fjäll hos broskfisk med samma uppbyggnad som tand, hudtand; jfr 2 b. Hos broskfiskarna bär varje fjäll en tand .. som ytterst är beklädd med emalj. Wallengren o. Hennig 5: 26 (1916).
n) (†) i utvidgad (jfr m) l. oeg. anv., om uppskjutande förhårdnad i lägre djurs (särsk. insekts) mundelar med funktion som påminner om tändernas; jfr 2 b. Alla Cicadæ hafwa et sådant snyte ock inga tänder. VetAH 1741, s. 228. Munnen (hos styng) har inga synliga hvarken käkar, tänder, schnabel, snyte eller tunga. Därs. 1786, s. 126.
o) i mer l. mindre bildl. anv.; jfr a, d—h, j, 2. Genom mörkret lysa flygelns tänder, / likt en mun för evigt dömd att skratta. Döös Asfaltbl. 53 (1930). — särsk.
α) [jfr 2Mos. 21: 24 m. fl. ställen i Bibeln] i uttr. öga för öga, tand för tand, i fråga om vedergällning av oförrätt (med bibet. av obarmhärtig stränghet): lika för lika (jfr TALIONS-PRINCIP). I haffuen hördt ath thet är sagt, ögha för ögha, och tand för tand. Mat. 5: 38 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; äv. i NT 1981). Nu gällde det att svara med samma mynt. Slag för slag, öga för öga och tand för tand, så länge det finns några ögon och tänder kvar. Zetterström VärldHj. 136 (1942).
β) med tanke på tändernas tuggande l. söndermalande funktion, i fråga om förgängelse l. förstörelse o. d.; särsk. i uttr. tidens tand o. d., i fråga om den ofrånkomliga, (långsamt) nednötande förstörelse som följer med tidens gång. Hwad täncken I som här medh Lärde Skriffter / .. Begabben Tijdzens Tand? Wexionius Vitt. 332 (1684). Tiden, hvilkens Tand är wahn at alting mörda. Wrangel Tor. 19 (1738). Äfven den minsta, ringaste tillhörighet af den fordna prakten fattas af flammans oblidkeliga tand. Palmstjerna Snapph. 2: 195 (1831). Den är .. temligen murken och i öfrigt illa tilltygad af tidens tärande tand. Adelsköld Dagsv. 1: 151 (1899). Dagligen måste .. de (dvs. drömmarna) lagas efter .. angreppen från nyttans tand som är värre än tidens tand. Martinson GräsThule 18 (1958).
γ) med tanke på i sht rovdjurs användning av tänderna för att bita l. försvara sig l. anfalla, särsk. i fråga om hot l. aggressivitet l. stridsduglighet o. d.; äv. konkret, i fråga om beväpning l. vass del på ngt (jfr 2 a); äv. i utvidgad anv., i fråga om effektiv l. målmedveten handling l. effektiv verkan (se särsk. γ β' o. γ'). (Syndens) tänder äre såsom leyons tänder, och dräpa menniskiona. Syr. 21: 2 (öv. 1536; äv. i Apokr. 1986). Om detta bordet (med förhandlare) hafver då tänder och veet bijta moot, så får det tillfälle meer än som nu. RP 8: 134 (1640). Endast fruktan och bäfwan afhåller deras tand ifrån giftiga bet på lefwande Mäns frägd. Tessin Bref 1: 337 (1753). Kommendörkapten 13 (1830; om beväpning i form av kanoner). När stenarnas skarpa tänder bloda mina spår. Belfrage Väg. 53 (1918). — jfr AVUNDS-, LASTER-TAND. — särsk.
α') (i bibeln o. bibelpåverkat spr.) i uttr. bita sina tänder l. tänderna samman mot l. över ngn (jfr f), uppträda hotfullt l. fientligt mot ngn. Med frätiskom och spottiskom skry(m)tarom, bitto the sina tender tilsa(m)man offuer mich. Psalt. 35: 16 (öv. 1536; Bib. 1917: tänderna). Then ogudhachtighe trughar then Rättfärdighe, och bijter sina tänder tilsamman öfwer honom. Phrygius HimLif. 45 (1615). Job 16: 9 (Bib. 1917: emot).
β') i sådana uttr. som sakna tänder l. vara utan tänder, vara harmlös l. utan verkan, sakna makt bakom hotfulla ord l. hotfullt uppträdande. Agget mönstrade dess dygder, / Men — det hade ingen tand. Wallin (SVS) 2: 57 (1816). Avtalet .. bedöms i realiteten som ett rytande utan tänder. DN(A) 27 ⁄ 7 1964, s. 4. Ett anförande som inte saknade tänder, men som framfördes på ett sätt som kom den svenske statsministern att verka mera neutral än en schweizisk klockmakare. SvD 18 ⁄ 1 1984, s. 2.
γ') i sådana uttr. som vässa sina tänder, bli aggressivare l. mer stridsduglig, ge ngt vassare tänder, göra ngt mer verkningsfullt. Hatet skall hvässa sina tänder mot allt hwad godt och stort och heligt är. Melin Pred. 1: 10 (1844). Visar det sig att lagen inte räcker till får vi skärpa den, ge den vassare tänder. DN 13 ⁄ 8 1990, s. C16.
δ') (i Finl.) i uttr. med händer och tänder, med alla till buds stående medel, mycket enträget l. ivrigt, med näbbar och klor. Må blott de, som med händer och tänder hålla fast vid den bokstafliga betydelsen af det Mosaiska stället, ej beskylla oss för impietet. Heikel Filol. 266 (i handl. fr. 1819). Vi har kämpat med händer och tänder för att genom delning få behålla Sjundeå. ÖNyland 26 ⁄ 11 1994, s. 10.
δ) med tanke på tänderna ss. ngt som hindrar passage ut ur munnen, i fråga om att hålla tillbaka l. avstå från yttrande o. d., särsk. i det allittererande uttr. ha, äv. o. numera nästan bl. hålla tand för tunga, tiga med hemlighet(er), inte vara lösmynt; vara återhållsam i sina yttranden; jfr a. Tesligest må tw seije then som thetta breff for tig läss ath han tesligiste haffwer than for twnge, så ath ther icke komber wijdere rop eller ryckte vtaff. G1R 11: 307 (1537). The som hålla tand för tungo (som man säja pläger) the skole och rätteligen andre sijna kroppars ledamoter .. vnderkuffwa. Bullernæsius Lögn. 77 (1619). Spela ej Pålska, men lär dig en gång / Ha tand för tunga. Pling plingeli plång. Bellman (BellmS) 1: 147 (c. 1775, 1790). Efterträdaren hade lyckligtvis mera tand för tunga. Oscar II Mem. 2: 250 (1894). Gösta Bohman kunde inte hålla tand för tunga. DN 11 ⁄ 8 1985, s. 2.
ε) (numera föga br.) med tanke på tändernas (väl synliga) placering längst fram i munnen, i sådana uttr. som inte se ngn längre än till tänderna, inte kunna utröna ngns tankar l. (dolda) avsikter. OPetri 3: 295 (1530). För öfrigit bör man i kärlekssaker alldrig låta obehöriga Personer se sig längre än till tänderne, ty den, som älskar, kan alldrig vara nog försigtig. Envallsson Kopparsl. 14 (1781). Om magistern, som är en lärd man, kan se folk längre än till tänderna, så förstår han mera än jag. Topelius Vint. I. 2: 11 (1867, 1882). HSchück i 3SAH 25: 143 (1913). jfr Holm Ordspr. 327 (1964).
ζ) (†) i uttr. betecknande att ngns styrka l. förmåga l. duglighet o. d. prövas, särsk. i uttr. känna om tänderna är lösa på ngn, pröva vad ngn går för. Vi kunne väl besinna .. orsaken till samma Konungens i Polen skrifvelse, nämligen .. att känna om tänderna voro lösa på Eder (dvs. De la Gardie). Gustaf II Adolf (1613) hos Hallenberg Hist. 2: 81. Att Kejsaren fuller veet, att annorlunda bör vara, och vill förnimma, om tänderne sittia på oss löse. RP 10: 31 (1643). De .. hade förrvt sagt, at the wid (disputationen) .. skulle pröfwa, om mina tänder woro fasta. Rhyzelius Ant. 110 (c. 1750).
η) i uttr. (få) blodad tand, i sht förr äv. blod på tand(en), (genom inledande framgång) (få) uppväckt lust l. intresse (för ngt), (få) smak (för ngt); jfr l. Cavallin (1876: tanden). Vikingarne hade (i Skottland) en gång fått blodad tand .. och de kommo tillbaka åter och åter .. för att verkställa nya plundringar och utöfva nya blodsdåd. LfF 1910, s. 162. Propagandamakarna hade fått blodad tand och lärt känna sin makt. VFl. 1933, s. 37. Det är poetens, skildrarens, berättarens Weltfreudigkeit, som har fått blod på tand redan i den livliga sjöstaden Helsingör. Böök HCAndersen 151 (1938). När den första kuppen i kopparaktier av en slump lyckades, fick han blodad tand och satsade hela vinsten i en spekulation i nylonindustrier. Siwertz Tråd. 40 (1957). Att prova på arbetet som verkställande direktör har givit mig blodad tand. SvD 15 ⁄ 3 1989, s. 12.
ϑ) [jfr motsv. uttr. i d., t., eng. o. fr.] i uttr. av typen beväpnad l. rustad till tänderna, starkt l. väl beväpnad; äv. i utvidgad anv.: väl utrustad. Hädanefter bör uti vårt hela land / Hvarenda pojke stå beväpnad intill tand. Hedberg Dagt. 125 (1876). Staterna rustade sig alltså till tänderna för den kommande stora kraftmätningen. VFl. 1933, s. 105. En flock danskar, rustade till tänderna för en weekend i den småländska vildmarken. Gaunt o. Löfgren MytSv. 11 (1984).
ι) [jfr t. mit langen zähnen essen, äta (mot)villigt, eg. ss. vid sur smak med en känsla av förlängda tänder] (i Finl.) i uttr. med långa tänder, motvilligt; jfr l. SvD 23 ⁄ 12 1977, s. 3. De uppdrag han fick skötte han, om också med långa tänder. Hufvudstadsbl. 8 ⁄ 11 1979, s. 8. Stadens beslutsfattare .. har redan under en längre tid tittat snett på utvecklingen och svalt den med långa tänder. Därs. 27 ⁄ 8 1988, s. 2.
2) [eg. bildl. anv. av 1] utskjutande l. uppstickande mindre del på ngt. Rudbeck D. ä. Bref 241 (1662). Tann .. (dvs.) pigg, hwas udd. Spegel 518 (1712). Han tog .. plats i öppningen mellan två tänder i den inre kreneleringen. Hedin Tsangpo 1: 19 (1920). Tänderna på ett frimärke. Östergren (1954). — jfr SIDO-, SILVER-TAND. — särsk.
a) på redskap l. verktyg l. maskin o. d.: utskjutande, ofta mer l. mindre spetsig, i rad med andra likadana delar ordnad o. för funktionen vital del; i sht i pl., sammanfattande, om hel uppsättning av sådana delar; äv. om enstaka utskjutande, med egg försedd del (se särsk. η; jfr 1 o γ). Palmstedt Res. 37 (1778). Denna ram (i tvättmaskinen) .. är nedtill försedd med tänder .. och upptill finnes en äfven med tänder försedd slå. TByggn. 1859, s. 141. Tanden b är hvass och genomskär träet i rundel. Handtv. 94 (1874). Tandhyfvel, der jernets egg utgöres af en rad fina tänder. SlöjdBl. 1887, nr 3 a, s. 3. Man ska ha i så mycket krut att stenen ger sig iväg så pass att grävmaskinen får ner en tand. TurÅ 1990, s. 93. — jfr BORR-, KARD-, PLOG-, SAX-, STANS-TAND m. fl. — särsk.
α) om var o. en av de vassa, skärande uddarna på sågblad l. sågkedja o. d. At (sågen) hafwer een särdeles form och beskaffenheet, och är giordh medh tänder, hwar medh hon är åthskild både ifrån Knijff och Fijl. Sylvius Mornay 311 (1674). Tänderna äro vanligen likbent triangulära, men göras i vissa S(åg)-modeller M-formiga, qvadratiska eller af .. andra former, hvarigenom åsyftas att sågspånen skall bättre bortföras. Juhlin-Dannfelt 392 (1886). Sågblad med utbytbara tänder. TNCPubl. 78: 155 (1985). — jfr M-, RIV-, SÅG-TAND m. fl.
β) om var o. en av de vassa, rivande upphöjningarna på filblad, grad (se GRAD, sbst.2 1 b). Rinman JärnH 264 (1782). Under det att filens tänder äro huggna med mäjselägg bildas raspens .. med en mäjselspets. Landsm. XVIII. 1: 14 (1912). — jfr FIL-TAND.
γ) om var o. en av de utskjutande delarna på kugghjul l. annan roterande maskindel l. på sådan anordning som samverkar med roterande maskindel; kugge; spärrtand. Rålamb 4: 125 (1690). En skjut-stång är häftad med 39 tänder, som kringdrifwer 3 små Trill-hjul .. hwilka up- och nederfodrings wärket sin rörelse gifwa. Hülphers Dal. 610 (1762). Ett litet kugghjul, som för hvarje svängning skulle vrida sig en tand. UB 2: 96 (1873). En med tänder försedd trumma och över denna liggande roterande valsar, som även äro försedda med motstående tänder. Fröberg Skrädd. 30 (1941). — jfr DRIV-, FJÄDERHUS-, HJUL-, KUGG-TAND m. fl.
δ) om var o. en av de mer l. mindre långsmala utstickande delarna på kam o. d. Kam- och Kam-foder, den ena sidan med grofwa, den andra med granna tänder. PH 1: 778 (1729). Hon .. tryckte en förfärlig trädkam .. (i håret), hvars minsta tand skulle gifvit våra fina, eleganta damer hufvudvärk för minst en hel vecka. Knorring Skizz. I. 2: 16 (1841). — jfr KAM-TAND.
ε) om var o. en av de mer l. mindre långsmala utstickande delarna på räfsa l. kratta l. harv. JGOxenstierna 2: 65 (1796, 1806; i fråga om harv). Ogräskratta, för gräsplan, 20 tänder. GbgTrädgFPrisuppg. 1920, s. 78. — jfr RÄFS-TAND.
ζ) (numera mindre br.) i utvidgad anv., om var o. en av de smala delar i en vävsked mellan vilka varptråd trädes; äv. om mellanrum mellan dessa delar; jfr RÖR, sbst.3 2 b δ. När .. (benved) finnes så stort, at det kan fyrklyfwas, så är det wackert til pinnar i räfser, tänder i wäfskedar .. och allahanda slags små swarfning. Trozelius Rosensten 82 (1752). Bomullsgarn N:o 14 .. passar äfven till dräller, med 3 (trådar) i tand, för en väfsked. Ekenmark Dräll. 16 (1828). Skeden, vilken stundom kallas vävkam, består av ytterst fina stållameller eller s. k. tänder. Kjellstrand TextVaruk. 74 (1940). — jfr RITT-, RÖR-, SKED-TAND.
η) (†) om hyveljärn. BoupptVäxjö 1800. Hyfveln består af tvenne hufvuddelar: stocken och hyfveljärnet eller tanden. HbPedSnick. 90 (1890). Klint (1906). — jfr HYVEL-TAND.
b) (i fackspr., i sht bot. l. zool.) på växt l. kroppsdel hos djur: utskjutande o. i rad med andra likadana delar ordnad liten del; i sht i pl., sammanfattande om sådana delar; äv. om enstaka utskjutande udd på växt- l. kroppsdel; jfr 1 m—n. Kräfta långstjärtad med klor, som äro like en lia och på framsidan fulle med tänder. Linné MusReg. 86 (1754). Oftast består mynningbesättningen (hos mossans frukt) af en eller 2 rader tänder; den inre tandkransen mer hinnaktig .. den yttre af fastare tänder. Hartman Fl. LXXVI (1838). Stora ekbocken .. halssköld med tvärfåror och en kort tand på den rundade sidan. Trägårdh Skogsins. 52 (1914). — jfr BLOM-, FODER-, KÖRTEL-, MUSKEL-TAND m. fl. — särsk.
α) zool. om var o. en av de utskjutande delar på skal hos mussla l. snäcka varigenom skalets båda halvor låses ihop, låstand. Tänder .. Dentes Cardinis, kallas mer eller mindre spetsiga utstående uphögningar på hängslan som tjena til (mussel)skalens hopsittande. Retzius Djurr. 221 (1772). Thorell Zool. 2: 307 (1865). — jfr LÅS-TAND m. fl.
β) om var o. en av små, mer l. mindre spetsiga utskjutande uddar längs kanten av växtblad; jfr FLIK, sbst.1 2, LEJON-TAND 2. Äro tänderna mycket små, så kallas bladen fin-naggade (crenulata). Hartman Fl. XXVII (1838). Kustdaggkåpa: .. bladflikar korta, rundade m. vanl. 17 el. fler tänder. Krok o. Almquist 330 (1986). — jfr BLAD-TAND m. fl.
γ) anat. om tandutskott (se d. o. 2). Fästes förmedelst band Tanden .. af andra halskotan strax wid brädden af nackbenets stora hål, sen samma tand gått igenom första halskotans hål. Rosenstein Comp. 61 (1736).
c) (numera föga br.) på fogyta, särsk. på byggnadstimmer: utskjutande del avsedd att förhindra att hopfogade föremål förskjuts i förhållande till varandra; i sht i pl.; jfr DAMM, sbst.3, HAKE, sbst.2 1 n. Dock lämnades wid fogningen inga tänder eller hakar qwar, at hålla stocken fast. Kalm Resa 3: 376 (1761). UB 1: 324 (1873).
d) vap. om liten utskjutande udd på avtryckare l. annan del i (äldre) eldhandvapens avfyringsmekanism. Aftryckaren x .. har .. två olika långa grenar, hvaraf den kortare, som är rigtad framåt, benämnes tanden och den längre, nedåt rigtade, trycket. EldhandvSkjutsk. 2: 86 (1877). Stångfjädern hade en utskjutande tand, vilken, då hanen spändes, undansköts av hanens fot. Alm VapnH 49 (1927). — jfr AVTRYCKAR-, SPÄNN-TAND m. fl.
e) (†) i pl., metonymiskt, om befästningsverk med fas (se FAS, sbst.1 3) bruten i flera vinklar (i stället för med rätlinjig fas ss. på (halv)bastion) o. avsett för flankerande eld längs vallgrav o. d.; jfr KAPONJÄR. Heela Bastioner ehuru wanskapelige de äro, äro bättre än halfwa, och desze bättre än Tänder. Rålamb 8: 27 (1691).
Ssgr (i allm. till 1): A: TAND-ANLAG~02 l. ~20. anat. anlag (se d. o. II 4) till tand. 2NF 20: 311 (1913). Tandanlagen består först av mjukvävnad, som sedan mineraliseras. DinMun 15 (1987). —
-ARBETE~020.
1) abstr. särsk.
a) (†) om spädbarns mer l. mindre smärtsamma utveckling av tänder. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 167 (1839). Dens. HbBarnm. 311 (1843).
b) (numera bl. tillf.) (tandläkares) arbete med tänder. Arbetsmiljö 1989, nr 13, s. 28.
2) (numera föga br.) konkret: tandprotes. BtRiksdP 1875, I. 1: Nr 1, Bil. Nr 72, s. 46. Det är ju orimligt att begära, att ett tandarbete, som passar, då käken har en viss form, även skall passa, då densamma i någon väsentlig grad förändrat sig. VerdS 139: 23 (1906). —
-ATLET. (i sht förr) person som uppträder (på cirkus o. d.) med att medels tänderna lyfta l. flytta tunga föremål. Tandatleten Kortzan var rysansvärdt stark och kunde i tänderna bära ett mindre möblemang. SD(L) 1904, nr 270, s. 1. SAOL (1973). —
-BALSAM. (förr) balsam (se d. o. 1) för åkomma hos tand l. tänder. En kostbar Tand-Balsam som fäster Tänderna och borttager Skiörbiugg. PT 1758, nr 65, s. 4. —
-BEHANDLING. behandling (se d. o. 2 e) av åkomma o. d. i tand l. tänder. VerdS 139: 26 (1906). Patienten är vaken och fullt medveten om vad som sker, men upplever tandbehandlingen som lustbetonad. DinMun 21 (1987). —
-BELÄGGNING. Auerbach (1915). Många olika slag av tandbeläggningar, men .. endast tvenne, som äro av praktisk betydelse, nämligen den s. k. vita beläggningen och tandstenen. Hylin Munn. 2: 142 (1933). Tandbeläggning(ar) (dvs.) varje främmande ämne som täcker tändernas ytor helt el. delvis. Lindskog o. Zetterberg (1981). —
-BEN. anat. hård vävnad som utgör tandens huvuddel, dentin. Tandbenet skiljer sig ganska betydligt både i afseende på sin hårdhet, sin färg och sin skapnad från de öfriga benen. FKM 1: 220 (1806). Tandbenet beklädes på roten af ett tunt lager vanlig benväf; men på kronan beklädes det af ett annat ämne, emaljen. Wretlind Läk. 2: 13 (1894).
Ssg: tandbens-kanal. anat. tunn kanal (se d. o. 1 a) genom tandben; jfr tand-kanal, -rör. Tandbenskanalerna stå .. med sina öppna mynningar i direkt förbindelse med pulpan. Lenhardtson Tandl. 5 (1897). —
-BETT.
1) (mera tillf.) gm bett (se d. o. 2) uppkommet sår l. märke; jfr bett 3. (Hon) fick .. röda märken på skuldrorna; det var inte svårt att identifiera dem som tandbett. Arnér Verkl. 53 (1965).
2) sammanfattande, om de båda tandraderna, särsk. i fråga om tändernas ställning i förhållande till varandra; jfr bett 7 slutet o. -ställning 1. Nilsson Fauna 1: 17 (1847). En tandläkare blev anmodad att ta ett gipsavtryck av den häktades tandbett. Ekström FyrbSherlH 89 (1932). —
-BEVÄPNAD, p. adj. (numera bl. zool.) om djur: utrustad med (vassa) tänder. Adlerbeth Ov. 204 (1818). Den tandbeväpnade hunden / Stannar mot vargen med mod. Runeberg (SVS) 3: 106 (1832). —
-BEVÄPNING. zool. om djur: utrustning med tänder, särsk. konkret. Thorell Zool. 2: 215 (1861). Komodovaranens tandbeväpning kan helt enkelt kallas fruktansvärd. FoFl. 1928, s. 108. —
-BILDNING. anat. jfr bildning 4; abstr. o. konkret. Holmström Ström NatLb. 1: 38 (1851; konkret). Under tandbildningen skall brödet vara väl uppblött i soppan, men då barnet fått mjölktänderna, får det brödet helt. StKokb. 642 (1940). —
-BLÖDA, r. l. f.; anträffat bl. i sg. obest. (-a 1763—1847. -e 1784) [efterleden till blöda, v.] (†) tandblödning. Linné GenMorb. 20 (1763). Meurman (1847). —
-BLÖDNING. (numera bl. mera tillf.) blödning från tandkött. Haartman SciagrMorb. 180 (1779). Auerbach (1915). —
-BOKSTAV. [jfr fr. lettre dentale, t. zahnbuchstabe] (†) dental konsonant; jfr bokstav, sbst.2 2, o. -ljud. Weste (1807). Assyrierna förvandlade ofta ett s framför tandbokstäfverna till l. Tegnér Niniv. 47 (1875). WoJ (1891). —
-BORR. tandborrmaskin; äv. inskränktare: borrjärn på sådan maskin. Då man i detsamma igenkänner en tandborr, ryser man. Vallentin Shaw ManVeta 237 (1907). Tandborr gled ned i lungan. SvD 26 ⁄ 9 1943, s. 3. —
-BORRMASKIN~002, äv. ~200. borrmaskin för (tandläkares) borrning och slipning av tand; jfr -borr, -läkar-borr. SAOL (1950). Tandborr(maskin) kan vara av lågvarvstyp (luft- eller eldriven) eller av högvarvstyp. SpriMedTeknUtr. Basordl. (1983). —
-BORSTE. (tand- 1689 osv. tande- 1705) liten borste (med korta borst på övre delen av långt, smalt skaft) avsedd för (daglig) rengöring av tänder (o. tandkött). Elektrisk tandborste. 4 st: Tandborstar af Horn. BoupptSthm 12 ⁄ 11 1689, s. 1063 a. Tandbårstar, hwarmed man renar tänderna. Rothof 512 (1762). Tandborsten föres i tändernas längdriktning och är det af stor vikt, att såväl labial- som lingual- och tuggytorna väl rengöras. Lenhardtson Tandl. 42 (1897). Hvad är .. vemod om inte hvad busen sade om tandborsten: ett nytt njutningsmedel som öfverklassen har hittat på. Söderberg MBirck 178 (1901). Tandborsten kommer normalt inte åt att göra rent mellan tänderna. DinMun 33 (1987).
-fodral, äv. tandborste-fodral. (-borst- 1916 osv. -borste- 1895) (avlångt, numera vanl. av plast tillverkat) fodral för l. med tandborste. På födelsedagar uppvaktade man hvarandra med surpriser i form af ett tandborstefodral i pärlbroderi eller något liknande. Gogol DödSjäl. 20 (1895).
-glas. [delvis till tand-borstning] glas (se d. o. 2 a) avsett för sköljvatten vid tandborstning o. för att ställa tandborste i ss. förvaringsplats; jfr -mugg. SvD(A) 14 ⁄ 9 1919, s. 5. Hon hade tagit fram en flaska whisky ur en påse och hällde upp i tandborstglasen. Naumann Vågorna 45 (1998).
-hylla. (liten) hylla för tandborste l. tandborstglas o. d. Vid sidan av handfatet fanns en liten tandborsthylla med glas. Wahlgren IckeKärl. 58 (1977).
-mugg. [jfr -borst-glas o. tand-borstning] jfr mugg, sbst.2, o. -borst-glas. Nicklas, stod det på en tandborstmugg, mamma på den andra. Myrberg BaraBorta 69 (1977).
-mustasch. (numera bl. tillf.) (liten) mustasch som liknar borsten på tandborste. Fadren, som hade hvita tandborst-mustascher som franska marskalkarne. Strindberg Skärk. 42 (1888). Hedberg VackrTänd. 80 (1943).
-BORSTNING. handlingen att med tandborste rengöra tänder (o. tandkött). Senare vågade vi oss fram med en djärf begäran — nämligen om vatten till tandborstning. OoB 1893, s. 502. Vävnaden svullnar .. och .. blöder vid tandborstning. DinMun 26 (1987). —
-BOTARE. (†) (person som utan särskild utbildning verkar ss.) tandläkare (som företrädesvis drar ut tänder); jfr -brytare. Lind (1738). Om föregående wäl aktas och efterlefwes, har man ingen tandbotare af nöden. Bruno Gumm. 21 (1762). Heinrich (1814). —
(2 a (α)) -BOTTEN. (i fackspr.) nedre del av mellanrum mellan (såg)tänder; jfr -rot 3. Understicket på nedre ändan af drifven bör icke gå djupare än till tandbotten. Ericsson Ur. 223 (1897). —
-BRO. odontol. fastsittande l. löstagbar konstgjord tand l. rad av tänder fäst i de omgivande tänderna. 2SvUppslB (1954). —
-BRYGGA. odontol. tandbro. SvUppslB (1936). Han hade utdelat den där boxen med precis den kraft han drömt om, vilket kommit George att vika ihop sig som en pennkniv och nästan svälja sin tandbrygga. Hammar Wodehouse NärÖg. 284 (1941). —
-BRYTARE. (tand- 1747—1847. tanda- 1607—1613) [jfr t. zahnbrecher] (†)
1) nedsättande: (kringresande) person som botar tandsjukdomar, i sht gm utdragning av tänder (jfr -botare, -utdragare); äv. allmännare: kvacksalvare. Then ther faar om kring här och thär i Landen, och föder sigh medh onyttigt swatzerij .. såsom .. Wil krydda Kremmare och Tannabryntare göra. PJGothus Spangenberg Apg. 304 (1607; sannol. fel för -brytare). Lindfors (1824).
-BRÄCKA. (tand- 1682. tande- 1652—1700) (†) verktyg för utdragning av tand. Wollimhaus Ind. (1652). Tandebräckia .. dentifrangibulum. Hamb. (1700). jfr Cavallin (1876). —
(2 b β) -BRÄDDIG. [senare leden avledn. av brädd] (†) om blad: som har kant försedd med tänder; jfr -bräddad o. slät-bräddig. Möller (1790). Björkman (1889). —
-BYGGNAD. anat. sammanfattande, om tändernas utseende o. ställning i förhållande till varandra; jfr byggnad 5 c o. -bett 2. Fries ÅrsbVetA 1833, s. 22. Vissa utdöda människoliknande apor såsom Dryopitecus och Pliopitecus utgöra i sin tandbyggnad viktiga övergångsformer. Backman MännRas. 210 (1935). —
-BÅGE.
1) anat. till 1: rundad båge som tandrad utgör i käken; förr äv.: tandutskott (se d. o. 1); jfr -gård. Florman Anat. 1: 160 (1823; om tandutskott). Man utgår .. från mittersta framtanden och ger tänderna stigande nummer ju längre bak i tandbågen man kommer. DinMun 18 (1987).
2) odontol. till 1: elastisk, bågformig ställning (se d. o. III 1) avsedd att insättas i munnen för tandreglering. Tandbåge (dvs.) elastisk båge som används vid tandreglering. IllSvOrdb. (1955).
-BÖLD. [fsv. tanna byld] odontol. varbildning på tandkött l. käkben (till följd av inflammation i tands pulpa l. rothinna). Heinrich (1814). Ofta utvecklas inflammationen så hastigt att det uppstår en tandböld (abscess) som man måste ta hål på. VLäkarb. 131 (1982). —
-CELL. [jfr t. zahnzelle] (†) tandhåla; jfr cell 4 b β. Punktionen företogs från tandcellen efter första, öfra, venstra molartanden. SkandTTandläk. 1887, s. 78. —
-CEMENT.
1) anat. benvävnad som omger tandrot (o. hos växtätande djur också delar av tandkrona); jfr cement I 7 o. -kitt 1. Tandrotens utsida beklädes av ett tunt lager tandcement, som .. nedåt mot tandspetsen tilltager i tjocklek. Broman Männ. 2: 145 (1925).
2) odontol. material avsett för l. använt i tandfyllning l. (numera företrädesvis) vid fastsättande av tandkrona; jfr cement I 8 o. -fyllning, -kitt 2. Ekenberg o. Landin 194 (1889). SFS 1981, s. 2068. —
-CYSTA. odontol. cysta (se d. o. 1) i käke på l. vid tandrot. FörhLäkS 1883, s. 204. Alla tandcystor måste behandlas operativt. Hylin Munn. 2: 234 (1933). —
(2 a (α)) -DELNING. tekn. o. hantv. i sht på sågblad: avstånd mellan två tanduddar; jfr delning 3. TT 1889, s. 234. Kapklingor. Lämplig tanddelning för olika material. LunaVM85 173 (1984). —
-DIARRÉ. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -feber. Tholander Ordl. (1872). Hylin Munn. 1: 105 (1930). —
-DOKTOR. (numera bl. vard.) tandläkare. Den af Kongl. Maj:t allernådigst privilegierade Tand-Doctoren Simon .. erbjuder wördsamst sin tjenst. GT 1788, nr 79, s. 6. Det bodde en tanddoktor .. (i lägenheten) förut. VeckoJ 1959, nr 15, s. 37. —
-DROPPAR, pl. (förr) droppar (se droppe 2) avsedda att (i bomullstuss o. d.) anbringas på tand för att lindra tandvärk. AHB 57: 44 (1871). De gamla medlen för att bringa bot för tandsmärtor fortleva i många fall i vår tids tanddroppar. Gentz Lindgren (1946). —
(1 n) -DUVA. zool. duvan Didunculus strigirostris Jard. (vars undernäbb har tandlika utskott), samoaduva. 1Brehm 2: 361 (1875). Tandduvan .. som enligt åtskilliga författare förtjänar att placeras i en egen familj .. är klumpigt byggd och stor med rödbrun grundfärg. DjurVärld 10: 30 (1963). —
(1, 2) -EGG. särsk. till 1, (numera bl. tillf.) på (övre) framtand: skärkant. Tungans funktionsområde, fr. o. m. tandeggarna t. o. m. underkanten af gomseglet, bildar en sammanhängande yta. NF 8: 1264 (1884). AntT XIX. 2: 4 (1911).
Ssg: tandeggs-ljud. (i ä. språkvetenskaplig terminologi) språkljud uttalat med tungan l. underläppen mot övre framtändernas egg; jfr tand-ljud. Noreen VS 1: 382 (1905). 2SvUppslB (1954). —
-EMALJ. EngSvOrdb. 310 (1873). Tandkronans utsida beklädes av tandemalj, vår kropps hårdaste vävnad. Broman Männ. 2: 145 (1925). —
-EXTRAKTION. odontol. tandutdragning. Lenhardtson Tandl. 43 (1897). Numera förekommer väl aldrig kokain vid tandextraktioner. PedT 1947, s. 142. —
-FACK. (numera föga br.) tandhåla; jfr fack, sbst.1 6 a. Welin Hvad nytt 1: 18 (1894). Hästen 176 (1938). —
-FALL. (tand- 1708—1782. tanda- 1620) (†) fällande l. tappande av tänder. JBureus (1620) i 3SAH 23: 102. Martin Bensj. 384 (1782). —
-FATTIG.
1) som har få tänder. FoFl. 1907, s. 58. Han öppnar .. sin tandfattiga mun. Salje NattBröd. 191 (1968).
2) [jfr t. zahnarm] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om individ l. art av den i ä. zoologisk systematik uppställda däggdjursordningen Edentata (trögdjur o. myrkottar, som saknar l. endast har svagt utvecklade tänder); vanl. i pl., om ordningen; äv. substantiverat. 1Brehm 1: 407 (1874). Elander JordLiv 120 (1921; substantiverat). Förr brukade man i den ordning, som då kallades tandfattiga (Edentata), sammanföra dels .. myrslokarna, sengångarna och bältorna, dels också myrkottarna .. och jordsvinen. DjurVärld 12: 9 (1960). —
-FEBER. (numera bl. i skildring av ä. förh.) hos barn: febersjukdom (enl. ä. tiders föreställning) satt i samband med tandsprickning; jfr -diarré, -hosta, -kramp, -slag, -utslag. Aken Reseap. 21 (1746). Med tandfeber betecknas .. sedan gammalt vissa febertillstånd hos barn, då man ansåg sig böra söka anledningen till desamma i tandsprickningsprocessen. 2NF 30: 759 (1920). —
-FEL. veter. i fråga om husdjur, i sht häst l. hund: fel (se d. o. I 2 a) l. sjukdom i tänder. Ett bland de vanligaste tandfelen (hos husdjuren) är oregelmässig fällning af mjölktänder. Vennerholm o. Svensson 488 (1892). —
-FICKA. om fördjupning i l. vid l. efter tand; särsk. (o. möjl. elliptiskt för): tandköttsficka. Jacobsson BöljBlå 33 (1932). En tandläkare kan enkelt mäta tandfickornas djup. DN 25 ⁄ 1 1999, s. A6. —
-FISTEL. odontol. fistel i kind l. tandkött o. d. uppkommen ur tandböld; jfr -kötts-fistel. Nordforss (1805). Symtom vid tandfistel äro tuggningssvårighet, elak lukt ur munnen eller näsan, stundom ansvällning å käken utomkring den sjuka tanden och fistelöppningen. Vennerholm o. Svensson 493 (1892). —
-FLUSS. (numera föga br.) av förkylning (se d. o. 2) orsakad tandvärk. Ferrner ResEur. 31 (1758). Tandfluss och frossbrytningar .. (har) ända hittills hindrat mig att tacka för ditt vänskapsfulla bref. Tegnér Brev 6: 50 (1830). Cannelin (1921).
Ssg: tandfluss-droppar, pl. (numera föga br.) droppar (se droppe 2) mot ”tandfluss”. Lindgren Läkem. (1891). Krook Handköpsben. (1951). —
(1, 2) -FORM. Hos en af våra inhemska arter (av rocksläktet) är tandformen bestämdt olika för hannen och honan. SkandFisk. 153 (1842). Av en god timmersåg fordras .. att tandformen är lämplig och att sålunda plats mellan tänderna finnes för sågspånen. HbSkogstekn. 222 (1922). —
-FORMEL. anat. (av siffror, förr äv. av bokstäver, bestående, numera ss. bråktal) förkortad uppställning av tändernas antal o. fördelning i över- resp. underkäke (hos (däggdjurs)art); äv. (odontol.) om system av sifferbeteckningar för enskilda tänder. Sundström Huxley 78 (1874). Människan, människoaporna och de brednäsade aporna har tandformeln 2123/2123. BonnierLex. 14: 118 (1966). Tandformel (dvs.) system för att beteckna el. ange varje enskild tand i bettet. Lindskog o. Zetterberg (1981). —
-FORMIG. Björkegren (1786). Regeln .. är .. i sin utanför häfarmen skjutande del tandformig. BeskrFästnPosArtill. I. 9—10: 53 (1895). —
-FULL. (tand-1755—1836. tande- c. 1580) [fsv. tanna fulder] Dentatus .. Tandefull. VocLib. adj. (c. 1580).
1) (numera bl. tillf.) till 1: (rikligt) försedd med tänder. Ett afgrundsdjur .. angriper en man, hvilken .. uppfläcker dess tandfulla gap. Brunius Metr. 58 (1836).
2) (†) till 2 b β: tandad. Möller PrincBot. 33 (1755). (Aspens löv) äro rundade, tandfulle, hörnige. Fischerström 1: 227 (1779). —
-FYLLNING. abstr.: fyllande av uppkommen hålighet i tand (med metall l. metallegering (i sht amalgam) l. konstgjort material); äv. konkret: material använt till sådant fyllande (jfr -cement 2, -kitt 2, plomb 2). SkandTTandläk. 1887, s. 49. Vid tandläkareinstitutet .. (skall) finnas .. laboratorium för öfningar i tandfyllning. SFS 1899, nr 69, s. 10. Det är tandvårdspersonalen som löper störst risk att få allergiska reaktioner, eftersom tandfyllningen och klistret härdas så fort det placerats i patientens mun. SvD 28 ⁄ 11 1995, s. 22.
Ssg: tandfyllnings-konst. odontol. färdighet att utöva tandfyllning, särsk. allmännare: gren av tandläkarvetenskap som avser operativa ingrepp i tand. PT 1897, nr 284, s. 1. Tandfyllningskonsten står högt i Sverige. SvD 21 ⁄ 4 1946, s. 4. —
-FÅGEL. zool. urfågel av (den under kritperioden levande) överordningen Odontognathae (med välutvecklade tänder); särsk. i pl., om ordningen. 2NF 17: 1071 (1912). —
-FÄ. [av isl. tannfé o. med senare ssgsleden ansluten till fä 4] (†) tandgåva. Det forna sättet, at gifwa Tandfä i stället för Faddergofwa .. (var) för 30 år tilbaka ännu .. hos de äldsta i Böda Soken brukeligt. Åhstrand Öl. 181 (1768). SKL (1850). —
-GARNITYR. hel uppsättning av (lös)tänder. AHB 57: 108 (1871). (Flodhästen) .. blottar ett tandgarnityr af det mest fruktansvärda utseende. Rosen Kap 158 (1912). Hon hade ännu inte fått på sig sitt tandgarnityr. Krusenstjerna Fatt. 2: 19 (1936). —
-GLESHET~02 l. ~20. (tanda-) [jfr -gles] (numera bl. tillf.) (T.) Zahn-Lücke .. (sv.) tandhål, tandagleshet. Lind 1: 1852 (1749). —
-GLUGG. förhållandevis brett mellanrum mellan (fram)tänder; jfr -lucka 1. Han var .. full av diverse historietter, som just inte kunde förtäljas i fruntimmerssällskap samt dito visor, vid hvilkas exeqverande tandgluggarne kommo väl till pass för att göra utförandet mera harmoniskt med innehållet. Adelsköld Dagsv. 2: 7 (1900). —
-GNISSLAN, se B. —
(1 (d)) -GNISSLANDE, n. tandgnissling. Collin Ordl. (1847). Undersökningar, som visat att tandgnisslandet ofta beror på en kombination av nervositet och felaktig sammanbitning. SvD(A) 1960, nr 224, s. 5. —
(1 (d)) -GNISSLANDE, p. adj. (tand- 1808 osv. tanda- c. 1872 osv. tande- 1675) (numera bl. tillf.) som (medför att man) gnisslar med tänderna; äv. bildl.; jfr tanda-gnisslan. Ingen weet hwadh Torrwärk, .. för en gnagande Maal .. och Tande-gnislande Plåga .. i sigh sielf är, vthan den bäst som henne af wärsta slaaget känt hafwer. Kempe Graanen 66 (1675). Då blir gendarmerna tandagnisslande tvungna att själva rycka ut. Stubbendorff Werfel SångBernad. 300 (1942). —
(1 (d)) -GNISSLING. handlingen l. förhållandet att (ofrivilligt) gnissla med tänderna; jfr -gnisslande, sbst., -skärande, sbst., o. tanda-gnisslan. Collin Ordl. (1847). Ibland kan tuggsystemet störas av felfunktioner .. som tandgnissling, tandpressning, kindbitning och tungpressning. DinMun 52 (1987). —
-GRODD. (numera mindre br.) tandanlag. SkandTTandläk. 1887, s. 75. Beteckningen jätteväxt bör reserveras för de fall, där den enskilda tandgrodden själv alstrar ett övermått av tandsubstans. Hylin Munn. 2: 123 (1933). jfr SAOL (1973). —
-GRÄS. (tand- 1638 osv. tanda- 1640. tande- 1638) om växt som har tandliknande del (o. ansetts lindra tandvärk). särsk.
a) (†) växten Lathræa squamaria Lin., vätteros (som har tandlika utskott på jordstammen); jfr -rot 2 b, -ört b. Franckenius Spec. E 3 b (1638). Lind 1: 1204 (1749; sannol. om vätteros).
b) (numera mindre br.) växten Scleranthus annuus Lin., grönknavel (vars blommor hårdnar o. blir tandlika); jfr -knavel. Scleranthus annuus, Tand-gräs, en Sommar-växt, nog allmän i Åkrar, som väl upföres i Ogräslistan, men åtminstone icke hörer til de betydelige. PhysSH 206 (1781). 2SvUppslB (1954). —
-GULD. guld avsett för l. använt vid lagning av tand. Enbart hos en tandläkare vid Drottninggatan stals tandguld för 6000 kr. SvD 28 ⁄ 6 1942, s. 13. —
-GÅNG. (tand- 1823 osv. tanda- 1563)
1) (†) till 1, om tandgård (se d. o. 2). (Leviatans) tandagång är förskreckeligh. LPetri Job 41: 5 (1563).
2) (†) till 1, om öppning bakom mjölktand ned till permanent tands tandhåla. Florman Anat. 1: 164 (1823).
3) till 2 a α: tekn. o. hantv. på sågblad: tandad kant; jfr -linje. Sågblad (bör) framför allt annat vara täta i tandgången, ej för groft huggne, så att det är för långt emellan taggarne. Eneberg Karmarsch 2: 645 (1862). Tandgången är svängd. SvByggKatal. 1955, s. 124. —
-GÅRD. (tand- c. 1730 osv. tanda- c. 1600. tande- c. 1645) [fsv. tanna gardher]
1) (†) om båda l. endera av tandutskotten (se -utskott 1); jfr 2, -båge 1. Omartini Läk. 31 (c. 1600). Barnens tänder döljas någon tid i tandgården, och framkomma sedan. SP 1809, nr 27, s. 3. Inga upphöjningar för de återstående tänderna finnes på tandgårdarne. Hygiea 1854, s. 276. Björkman (1889).
2) sammanfattande, om de båda tandraderna, (hel) tanduppsättning; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 1; jfr -båge 1, -gång 1. Hvad för ett ord, mitt barn, sprang fram utöfver din tandgård! Johansson HomOd. 1: 64 (1844). Skolbarnen i Stockholms län föreslås börja skölja tandgården med fluoriserat vatten. DN(A) 10 ⁄ 10 1964, s. 11. —
-GÅVA. [jfr -fä] (numera bl. om förh. på Island l. äldre sv. förh.) om gåva (från förälder l. fadder o. d.) till barn som fått sin första tand. Strinnholm Hist. 1: 173 (1834). Passionspsalmerna med noter, Vidalins-postillan, som hon hade fått i tandgåva av sin far, och den stora utgåvan av Bibeln. Vi 1953, nr 43, s. 6. —
-GÖMME. (†)
2) till 2 b α, om sådan urholkning på musselskal som motsvarar tand på det andra skalet. Retzius Djurr. 221 (1772). Möller (1807). —
-HALS. anat. del av tand som bildar övergång mellan tandkrona och tandrot. Marklin Illiger 145 (1818). En äldre åsigt, enligt hvilken man räknade ännu en tredje del af tanden (utom krona och rot), den s. k. tandhalsen, är oberättigad, enär denna del blott utgör öfvergången mellan de bägge hufvuddelarna. Ulmgren Tänd. 8 (1881). Om man vid tandborstning använder .. hård tandborste och kraftigt tryck .. kan sårskador uppkomma på tandköttet, och ibland ses kilformiga defekter på tandhalsarna. DinMun 36 (1987). —
(2 a γ) -HJUL. (tand- 1746 osv. tande- 1608) hjul försett med tänder utefter kanten; äv. inskränktare, dels: kugghjul över vilket kedja löper, dels (o. numera bl., tekn.): spärrhjul. GripshR 1608, s. 40. Kuggarne i tand-hjulet .. woro af Såcker-Lönn eller .. Körsbärsträn. Kalm Resa 3: 289 (1761). Den bakre valsen drifves medelst tandhjul och rullkedja. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 127. Tandhjul .. (dvs.) spärrhjul. SvTeknOrdb. (1946).
Ssg: tandhjuls-, förr äv. tandhjul-bana. (-hjul- 1896. -hjuls- 1896 osv.) [jfr t. zahnradbahn] (numera mindre br.) järnväg där tåg uppfordras (för (kraftigt) motlut) medels kugghjul (på lokomotivet) och kuggstång (mellan skenorna), kuggstångsbana. På den nyanlagda tandhjulsbanan, som i Kolorado befordrar de resande upp till toppen af Pike-Plock, 13,000 fot öfver hafvet, timade härom dagen den första olyckan. SDS 1896, nr 542, s. 3. SAOL (1950). —
-HOSTA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -feber. Tholander Ordl. (1872). Hylin Munn. 1: 105 (1930). —
-HYGIEN. (enskild) hälsovård avseende tänder o. munhåla; jfr mun-hygien. Förslag till beredande af undervisning i tandhygien i folkskolorna. LD 23 ⁄ 11 1903, s. 2. Han .. (borstar tänderna) mycket omsorgsfullt, han har alltid varit noga med tandhygienen. Evander Månd. 23 (1974). —
-HYGIENIST. [jfr eng. dental hygienist] person som yrkesmässigt arbetar med förebyggande tandvård gm att avlägsna tandbeläggning l. polera tänder l. ge råd om tandhygien o. d. SvD(B) 19 ⁄ 3 1948, s. 10. För närvarande pågår försöksutbildning av tandhygienister i Malmö och Örebro. GHT 9 ⁄ 10 1969, s. 7. Vid rutinundersökning hos tandläkare eller tandhygienist görs en översiktlig bedömning av förekomst av fördjupade tandköttsfickor. DinMun 30 (1987). —
-HYLSA. (†) tandhåla. Acrel Sår 72 (1745). Tandhölsorna äro .. beklädda med en fibrös hinna. TLäk. 1834, s. 315. Auerbach (1915). —
(2 a) -HYVEL. hantv. hyvel med tandad egg. BoupptRasbo 1756. På ytor, som förut gjorts något ojemna med tandhyfveln, fastnar limmet bättre än på glatta. Stöckel o. Hertel 32 (1858). Tandhyveln .. skiljer sig från övriga hyvlar därigenom att dess järn verkar skrapande. HantvB I. 2: 112 (1934). —
-HÅL.
2) (tillf.) av tandröta åstadkommen anfrätning i tand. Robert log och visade sina stora tandhål. Moberg Nybygg. 343 (1956). —
-HÅLA. [jfr t. zahnhöhle] anat. i käkben: hålrum vari tand (med sin rot) är fäst, alveol; jfr -cell, -fack, -grop, -gömme 1, -hylsa, -hål 1. Marklin Illiger 144 (1818). Tandrötterna äro starkt fästa i käkbenens tandhålor. Hartman Naturk. 288 (1836). För att demonstrera gnagartändernas långa rötter kan man hugga upp tandhålorna. DjurVärld 15: 509 (1961). —
-HÄLSA. hälsotillstånd i fråga om tänder o. munhåla. ÖgD 28 ⁄ 1 1943, s. 8. Den uppnådda förbättringen av tandhälsan bör uppmuntra till vidgad användning av fluor i kariesförebyggande syfte. DN(A) 4 ⁄ 8 1965, s. 2. —
-HÄVEL. odontol. redskap för utdragning av tand, i sht tandrot. S. k. tandhäflar .. hålmejselliknande instrument, hvarmed tanden luxeras för att sedan med tång utlyftas. 2NF 30: 760 (1920). —
-IMPLANTAT ~implanta2t, n.; best. -et; pl. =. [efterleden liksom t. implantat bildning efter mönster av andra ord på -at (jfr preparat, transplantat) till ett nylat. implantatum, p. pf. n. av implantare (se implantera)] odontol. sammanfattande, om i käkbenet insatt (l. därtill avsedd) fästanordning (av keramik l. metall, numera vanl. titan) o. konstgjord tand. SvD 2 ⁄ 7 1989, s. 5. —
(2 a) -JÄRN. hantv. med rad av tänder försett eggjärn; särsk. (o. numera nästan bl.) om eggjärn i tandhyvel; förr äv. om (hugg)mejsel med sådan egg. Carlström Spinnm. 6 (1832). Rothstein Byggn. 329 (1857; om mejsel). Schulthess (1885; i fråga om tandhyvel). —
-KANT.
2) till 2, särsk. 2 a α: tandad kant. Möller (1790). Maskinsågblad .. Höglegerat snabbstål i tandkanten, segt verktygsstål i bladryggen. LunaVM85 1984, s. 166. —
-KAPSEL.
2) bot. till 2 b: fröhus försett med tänder vid öppningen; jfr kapsel 2 a. Alltefter fröhusens sätt att öppna sig kan man indela dem i sprickkapslar, tandkapslar, porkapslar, lockkapslar och fragmentkapslar. VäxtLiv 4: 263 (1938). —
-KARDA. zool. i svalg på fisk: kardliknande del försedd med små tänder; jfr karda, sbst.1 1 b. Svalget (hos malen) är ofvan-til skodt med 2 ovala kullriga tandkardor. VetAH 1756, s. 36. —
-KARIES. jfr -röta. Hygiea 1848, s. 553. Tandkaries är en kemisk-parasitär företeelse, som består af två stadier, urkalkning resp. uppmjukning af väfnaden och upplösning af den mjukare återstoden. Lenhardtson Tandl. 17 (1897). —
-KARP. zool. individ l. art av fiskfamiljen Cyprinodontidae (med tänder i båda käkarna); i pl. äv. om familjen. 1Brehm III. 1: 282 (1876). Till egentliga tandkarparna hör ett stort antal akvariefiskar, oftast med mycket vackra färger. DjurVärld 6: 345 (1962). —
-KAVITET. i sht odontol. hålighet i tand; vanl. om sådan hålighet uppkommen genom tandröta. Thorell Zool. 1: 42 (1860). Det .. ”smälta” amalgamet skulle kunna direkt ”injiceras” i tandkaviteten. SvTandläkT 1950, s. 296. —
(2 a) -KEDJA. (i fackspr.) kedja vars länkar är försedda med (brickformade) tänder (avsedda att gripa in i kugghjul o. d.). Motorencykl. (1927). HbVerkstTekn. 1: 469 (1944). —
-KIRURG. odontol. person som yrkesmässigt ägnar sig åt tandkirurgi; jfr -operatör. VägvSthm 1789, s. 26. —
-KIRURGI. odontol. kirurgi avseende tänder l. omgivande vävnader; jfr -operation. Studentkamr. 84 (1917). Lasarettstandläkare skall .. hava förvärvat särskild utbildning i tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi. SFS 1951, s. 487.
-KITT.
2) (numera mindre br.) material avsett för l. använt i tandfyllning; jfr -cement 2, -fyllning. Tandkitt .. beredes på det sätt, att 13 delar kemiskt ren och fint pulveriserad kaustik kalk hastigt blandas med 12 delar vattenfri fosforsyra, erhållen genom fosfors förbränning i torr luft. Hygiea 1845, s. 278. Krook Handköpsben. (1951). jfr SvOrdb. (1986). —
-KLAVER. (skämts., numera bl. tillf.) tanduppsättning; jfr klaver, sbst.1 2. Schwartz Pos. 220 (1863). En lucka i tandklaveret gör honom till den pamp i spottning han är. Engström Äfv. 38 (1908). SAOL (1973). —
-KLINIK. klinik (se d. o. 2) för tandbehandling. WoJ (1891). Av poesi och hemtrevnad fanns där ungefär lika mycket som på en tandklinik. Selander SvMark 121 (1934). jfr skol-tandklinik. —
-KNAVEL. (numera föga br.) grönknavel; jfr -gräs b. Liljeblad Fl. 142 (1792). VäxtLiv 2: 139 (1934). —
(2 a) -KOPPLING. [jfr t. zahnkuppelung] tekn. axelkoppling försedd med tänder (o. däremot svarande urtagningar), klokoppling. En vanlig lösbar koppling är tand- eller klokopplingen, som utgöres af två hälfter, den ena fast förbunden med sin axeldel, den andra förskjutbar. LB 4: 44 (1903). —
-KORT. odontol. (av tandläkare fört) kort med uppgifter om persons tänder o. tandhälsa. GHT 23 ⁄ 5 1946, s. 24. Nu rekvirerades tandkorten för varje individ, och dessa kunde tala om vem som var vem. DN 17 ⁄ 5 1989, s. 7. —
-KRAMP. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -feber. 2NF 30: 755 (1920). Om den första (flickan) sade gummorna på Bruket att hon dog i tandkramp. Cleve Locknät 329 (1981). —
(2) -KRANS. särsk.
1) (i fackspr.) till 2 a γ: hjul försett med tänder; särsk. (sjöt.) om sådant hjul på ankarspel som griper in i ankarkätting; äv. inskränktare (särsk. urmak.), om uppsättning av tänder på (kugg)hjul l. rund(ad) del av verktyg l. urverk o. d. (jfr krans 3 g); jfr -ring 2. Man lägger .. det hjul, som skall sträckas, på ett städ och slår med en hammare på det sätt, att slagen träffa hela hjulet (ej blott tandkransen). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 47 (1881). Genom att .. (kenterklammen) har samma form som en vanlig länk, passar den väl till ankarspelets tandkrans. Weinberg Sjömansk. 106 (1954).
2) bot. till 2 b, i sht på mossa: i ring sittande rad av tänder. Oftast består mynningbesättningen (hos mossans frukt) af en eller 2 rader tänder; den inre tandkransen mer hinnaktig .. den yttre af fastare tänder. Hartman Fl. LXXVI (1838). —
-KRITA. (förr) krita (i pulverform) för rengöring av tänder; jfr -pulver. Lindgren Läkem. 146 (1920). —
-KRONA. [jfr lat. corona dentis] anat. utanför tandköttet sittande (o. i munnen synlig), av emalj klädd del av tand; äv. (odontol.) om konstgjord sådan del; jfr krona 4 s o. -hals, -rot 1. Juslenius 87 (1745). Tandbenet är å tandkronan täckt af och fast förenadt med emaljen. Hallin Hels. 2: 722 (1885). En patient som behöver tandkronor kommer att få betala närmare 6000 kronor själv. SvD 6 ⁄ 4 1998, s. 1. —
-KROPP. (numera bl. mera tillf.) jfr kropp, sbst.1 4. Hwar och en tandkropp består inuti af hårdt ben. Rosenstein Comp. 53 (1736). Hylin Munn. 1: 53 (1930). —
-KRÄM. salvliknande medel för rengöring av tänder (medels tandborste). SAOL (1923). (I slutet av 1800-talet) infördes en mindre kompakt, om mjuk salva påminnande beredning, som .. fördes i handeln under benämningen tandcreme. Gentz Lindgren 345 (1946).
-KÄFT. (numera föga br.) käke med tänder; jfr käft 1. Juslenius 87 (1745). Hagberg Linnæus 47 (i handl. fr. 1883). —
-KÖTT. (tand- c. 1613 osv. tanda- 1538—1724. tande- 1579—1754) [fsv. tanna kiöt] köttliknande vävnad som omger tänderna o. täcker käkbenet; jfr kött 1 e. VarRerV 5 (1538). (Den tandlöse) moste .. i ymkelig motto betiena sig af tandakiöttet. Swedberg Ungd. 193 (1709). (Ormens) gifttänder, hvilka .. ligga dolda i tandköttet. Holmström Ström NatLb. 3: 21 (1852). Hennes leende var inte vackert, hon visade för mycket tandkött. Arnér Finnas 166 (1961).
Ssgr: tandkötts-ficka. anat. fördjupning i tandköttet invid tandhalsen; jfr tand-ficka. SkandTTandläk. 1888, s. 12.
-sjukdom. Scheff skiljer mellan akuta och kroniska tandköttssjukdomar samt mellan inflammatoriska och icke inflammatoriska. Hygiea 1880, s. 493. —
-LAGNING. abstr. o. konkret. Att tandläkarnas teknik vid tandlagning anpassas till varifrån smärtorna verkligen härrör. SvD 11 ⁄ 8 1971, s. 7. Det är väl känt att ”oral galvanism” uppstår när två metaller i tandlagningarna inte passar ihop och även att tandlagningar utsätts för korrosion. MotRiksd. 1982—83, nr 386, s. 4. —
(2 c) -LASK. (†) sammanfogning av virke med hak (se d. o. 2) i skarven, lask (se d. o. 3) med tandad fogyta. SvTyHlex. (1851). Dalin (1854). —
-LIK. Hökar .. hvilkas näbb har öfre käken krokig, och denna är på ömse sidor försedd med et tandlikt spetsigt utskott. Retzius Djurr. 16 (1772). Porslinskronan går att göra mest tandlik. DinMun 64 (1987). —
-LIST.
2) konstvet. till 2: list med tandsnitt; jfr -snitts-list. Stål Byggn. 2: 51 (1834). I jämnhöjd med de doriska kapitälerna är placerad en stor vulst, alltid försedd med en lifgifvande tandlist. TT 1900, Byggn. s. 24. —
-LJUD. [jfr t. zahnlaut] (numera bl. mera tillf.) ljud bildat med hjälp av tänderna; vanl. inskränktare: dental konsonant; jfr -bokstav, -eggs-ljud, -stav. Kindblad XI (1840). I Norge är r .. i allmänhet tandljud; blott på några få ställen är det strupljud. Läffler Kons. 21 (1872). BraBöckLex. 5: 285 (1975). —
-LOSSNING. förhållandet att tand lossnar från sitt fäste (till följd av inflammation i tandköttet). SAOL (1950). Tandlossning, en vanlig sjukdom i Sverige, orsakas av en inflammation i tandens stödjevävnad. Wigzell ImmunFörsvar 81 (1984).
-LUCKA.
1) till 1: (naturligt uppträdande) mellanrum mellan två tänder i tandrad; jfr -glugg. Marklin Illiger 149 (1818). Vid tandluckor .. kan interdentalborste vara bra. DinMun 36 (1987).
2) (i fackspr.) till 2 a: mellanrum mellan två på varandra följande tänder; jfr spån-rum 1. Ericsson Ur. 102 (1897). Fig. 183 visar en enkel kuggfräs, som färdigfräser en tandlucka, för varje gång den fräser genom kugghjulsämnet. Hallström Verkt. 101 (1923). —
(2 a γ) -LUFT. särsk. urmak. utrymme mellan tand (på kugghjul o. d.) o. den urtagning som den griper in i. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 13 (1881). —
-LUXATION. odontol. En tands utstötning genom yttre våld kallas tandluxation. Hylin Munn. 2: 105 (1933). —
-LÅDA. [jfr t. zahnlade]
1) (†) tandutskott (se d. o. 1); äv. speciellare, om laner (se lan, sbst.2). Nedersta tandlådan på en häst, hwarpå betzlet ligger. Möller 1: 165 (1755). Den del af käken, hvari .. (tänderna) hafva sitt fäste, kallas tandlådan. Wretlind Läk. 2: 12 (1894).
2) (numera föga br.) tandhåla. Möller 1: 67 (1755). Tänderna äro inkilade i käkarnas tandutskott i hålor kallade tandlådor, alveoler .. vilka noga återgiva rötternas form. Hylin Munn. 1: 67 (1930). jfr IllSvOrdb. 1602 (1955, 1964). —
-LÄKARE. (tand- 1755 osv. tande- 1616) (för uppgiften akademiskt utbildad o. av myndighet legitimerad) person som yrkesmässigt behandlar fel l. sjukdom o. d. i tänder l. omgivande vävnader hos människa; jfr -botare, -doktor. Privatpraktiserande tandläkare. Gå till tandläkaren. Rådfråga sin tandläkare. Schroderus Waldt 67 (1616). Tandläkaren Dominicus Scarpetta som uti flera år .. betient Hans Högstsal. Kongl. Maj:t med tänders uttagande och rengiörande. PT 1758, nr 65, s. 4. Med .. gifttecken utmärkta medel må icke utlemnas utom på legitimerad läkares, veterinärs eller tandläkares behörigen affattade recept. SFS 1879, Bih. nr 55, s. 2. Hon säger att det finns tre saker som hennes nerver inte tål: huggormar, tandläkare och tidningspolemik. Wägner Lagerlöf 2: 262 (1943). Tandläkaren och tandsköterskan har en grundlig utbildning i patientpsykologi. DinMun 21 (1987). jfr hov-, sjukhus-, skol-tandläkare m. fl. Anm. I vard. l. slangartat spr. förekommer tandis, m. l. f. (ss. ig.); best. -en; pl. -ar. DN(A) 25 ⁄ 7 1965, s. 9.
Ssgr: tandläkar-, äv. tandläkare-besök. Regelbundna tandläkarbesök förekomma hos stadsbefolkningen endast i 20 %. NordMed. 1945, s. 2200.
-elev. (numera mindre br.) SFS 1879, Bih. nr 55, s. 1. Med tandläkare-elev förstås .. en till tandläkare studerande person, som aflagt studentexamen .. och .. såsom lärjunge hos en tandläkare inhemtar de för rättigheten till tandläkare-kandidat-examens afläggande nödiga mekaniskt-tekniska kunskaperna. OdontT 1893, nr 3, s. 13. WoH (1904).
-examen. BtRiksdP 1884, 8Hufvudtit. s. 23. Rättighet att utöva tandläkaryrket tilldelas den, som avlagt mogenhets- och tandläkarexamen. Flodström SvFolk 109 (1918).
-högskola. utbildningsanstalt för blivande tandläkare; jfr -institut, -skola. SFS 1950, nr 406, s. 803. Propositionen om en tandläkarhögskola i Göteborg har nu lagts fram. DN(A) 30 ⁄ 5 1964, s. 6.
-institut. (numera mindre br.) institut för utbildning av tandläkare, tandläkarhögskola. OdontT 1893, nr 2, Bil. s. 12. Sin utbildning erhålla tandläkarna vid Karolinska institutets i Stockholm Tandläkarinstitut. Flodström SvFolk 109 (1918). IllSvOrdb. (1964).
-kandidat. särsk.: (förr) person som avlagt tandläkarkandidatexamen. BtRiksdP 1884, 8Hufvudtit. s. 23. Dock må i det fall, då tandläkare ej kan erhållas, tandläkarkandidat kunna .. (till assistent vid tandläkarinstitutet) förordnas. SFS 1934, s. 387.
-kandidatexamen. (förr) förberedande examen avlagd under tandläkarutbildning. DN(A) 1894, nr 8853 A, s. 2. Examina vid tandläkarinstitutet äro: en teoretisk eller tandläkarkandidatexamen och en praktisk eller tandläkarexamen. SFS 1934, s. 390.
-konst. (numera mindre br.) tandläkarvetenskap, i sht med tanke på dess praktiska tillämpning; jfr tand-läkekonst, tand-läkeri. De förrättningar, som tillhöra tandläkare-konstens utöfware, äro .. rengöring, fyllning och utdragning af tänder .. förfärdigande och insättande af konstgjorda tänder .. behandling af tändernas och tandköttets sjukdomar. SFS 1861, nr 41, s. 1. Bergstrand SvLäkS 132 (1958).
-mottagning. jfr läkar-mottagning. Tandläkarmottagningen där han gallskrek och upplevde på huden vad dödsångest var. Holmer Allm. 15 (1976).
-praktik. jfr praktik, sbst.1 2 a; abstr. o. konkret. BtRiksdP 1897, 8Hufvudtit. s. 54 (abstr.). Tandläkarpraktik i Norrland .. säljes snarast på goda villkor. Modern utrustning. SvD(A) 1933, nr 207, s. 13.
-skola. (numera bl. tillf.) skola för utbildning av tandläkare, tandläkarhögskola. År 1840 grundades den första tandläkareskolan ”Baltimore College of Dental Surgery”. Hygiea 1840, 1: 167. SvRödK 1930, s. 413 a.
-skräck. (ångestfull) rädsla för att besöka l. låta sig behandlas av tandläkare; jfr tandvårds-rädsla. TSvLärov. 1945, s. 293. Hypnos kan vara ett medel .. att få bukt med den tandläkarskräck som otvivelaktigt vissa människor lider av. DN(A) 3 ⁄ 10 1963, s. 24.
-stol. med ändamålsenliga funktioner utrustad stol avsedd för tandläkares patient vid behandling. Cederschiöld Manh. 182 (1916). Han fick följa med genom korridorerna och sitta upp i den justerbara tandläkarstolen. Lindroth IngaÄnglar 26 (1995).
-utbildning. BtRiksdP 1897, 8Hufvudtit. s. 52. Alla är överens om att tandläkarutbildningen måste skäras ner. Arbetet(L) 2 ⁄ 4 1984, s. 4.
-vetenskap. vetenskap(en) om tändernas (o. omgivande vävnaders) anatomi, sjukdomar, vård o. d. hos människa, odontologi; vanl. med inbegrepp av den praktiska tilllämpningen. Lenhardtson Tandl. 44 (1897).
-yrke(t). BtRiksdP 1884, 8Hufvudtit. s. 25. Amalgam har använts inom tandläkaryrket i över 100 år. DinMun 57 (1987). —
-LÄKEKONST~002, äv. ~200. tandläkarvetenskap; jfr -läkar-konst. SkandTTandläk. 1887, s. 1. Tandläkekonsten står för sin snabba och kraftiga utveckling till en väl och begränsad specialitet .. i stor skuld till de praktiske Nordamerikanarne. Hygiea 1892, 1: 167. Lindskog o. Zetterberg (1981). —
-LÄKERI. [avledn. av -läkare] (numera bl. vard.) tandläkarvetenskap, i sht med tanke på dess praktiska tillämpning, tandläkarverksamhet. Inom tandläkeriet (hade) uppstått en ny gren, tandkirurgien. Studentkamr. 84 (1917). (Det juridiska processandet) har tagit mycket tid från tandläkeriet. SuntFörn. 1979, s. 13. —
-LÖS. (tand- c. 1635 osv. tanda- 1538—1709. tande- 1587—1736) [fsv. tanna lös]
1) till 1: som (i sht till följd av ålderdom) saknar tänder; äv. överfört, om leende o. d.; jfr lös 17. VarRerV 9 (1538). Then tandalöse har ett ganska ondt beswär. / Med tandakiöttet kiött fast ymkligt han förtär. Swedberg Ungd. 193 (1709). Hustrun log ett brett, tandlöst leende. Lo-Johansson Stat. 1: 197 (1936). Fast han var nästan tandlös talade han utomordentligt distinkt. Dens. Förf. 38 (1957). särsk.
a) (†) om däggdjursordning: tandfattig (se d. o. 2). Hartman Naturk. 158 (1836). Rebau NatH 1: 240 (1879).
b) i bildl. anv.: utan (avsedd) verkan, harmlös; jfr 1 o γ β'. SvD(A) 3 ⁄ 9 1934, s. 4. I takt med den ökade användningen av penicillin i Sverige har medicinen blivit allt tandlösare. GbgP 22 ⁄ 3 1990, s. 8.
2) (numera bl. tillf.) till 2: utan tänder. Schulthess (1885). Låsranden (på musselskalet) är tandlös. 2NF 35: 1230 (1923).
Avledn.: tandlöshet, r. l. f. särsk. till -lös 1. Sahlstedt (1773). Han ville inte visa sin tandlöshet i onödan. Moberg Sold. 218 (1944). —
(2 b) -MAJS. bot. majs av arten Zea mays Lin. var. dentiformis (Körn.) Asch. & Graebn. Tandmajsen .. har en kärna, som löper ut i en tydlig tand. Jönsson Gagnv. 61 (1910). —
-MARR. (†) tandvärk. Jag har haft tandmarr och varit något flussig. FRuneberg (1852) hos Strömborg Runebg IV. 2: 236. —
-MASK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) mask (se mask, sbst.1 b α) (enl. ä. tiders föreställning) förorsakande tandröta; äv. närmande sig l. övergående i bet.: tandröta. Tand-mask. Lat. caries dentium. Spegel (1712). Thesse Tandmatkar ligga merendels förborgade under en skorpa. Lindestolpe Matk. 32 (1714). Hylin Munn. 2: 156 (1933). —
-MEDEL. läkemedel l. rengöringsmedel o. d. för tänder. Myrrha nyttjas ganska mycket i medicinen och ingår i synnerhet i tandmedel. Berzelius Kemi 5: 580 (1828). Förbjudna tandmedel säljs öppet. DN 24 ⁄ 8 1992, s. 1. —
(2 b β) -MOSSA. (tand- 1638—1724. tande- 1694) (†) växten Lycopodium annotinum Lin., revlummer (som har fintandade blad). Franckenius Spec. D 2 b (1638). Broman Glys. 3: 774 (1724). —
-MÄRG. (†) tandpulpa. Först när förstörelsen trängt fram till tandmärgen (pulpan) .. uppstår den pinsamma tandvärken. Wretlind Läk. 2: 49 (1894). VerdS 139: 10 (1906). —
-NERV. (numera bl. mera tillf.) nerv i tand; i sht förr äv.: tandpulpa. AHB 57: 32 (1871). Det är denna pulpa — tandnerven, som den i dagligt tal kallas — som beredt dem, hvilka satt sig ned i tandläkarens operationsstol, ej ringa ångest. Ulmgren Tänd. 9 (1881). Östergren (1954; om tandpulpa). SAOL (1973). —
-NYCKEL. (förr) nyckelliknande verktyg avsett för tandutdragning. Meyerson SerafimInstr. 95 (i handl. fr. 1799). (Tandläkaren) eger nu tänger, hvilka icke sönderbryta och krossa, såsom den gamla tandnyckeln eller den ännu äldre pelikanen. AHB 57: 38 (1871). Tandnyckeln är försedd med en ledande krok, och då denna fattat om den sjuka tanden, vred man till som om det gällde att öppna en kyrkdörr. Kulturen 1945, s. 14. —
(2 b β) -OLVON. trädg. prydnadsbusken Viburnum dentatum Lin. (som har tandade blad). Viburnum dentatum, Tandolvon. PriskurBergTrädg. 1891, s. 9. —
-OMBYTE~020. (numera föga br.) tandömsning. Den andra evolutionsgraden upnår barnet genom tandombytet, hvilket, som bekant, börjar med 6:te och fortfar ofta till 8:de året. TLäk. 1835, s. 411. FoFl. 1907, s. 57. —
-OPERATION. odontol. operation (se d. o. 5) avseende tänder l. omgivande vävnader; jfr -kirurgi. Han recommenderar sina Tand-Operationer. IT 1791, nr 88, s. 3.
Ssg: tandoperations-bestick. (†) etui med instrument för tandoperation; vanl. med inbegrepp av innehållet; jfr bestick, sbst.2 ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 65. —
-OPERATÖR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) tandkirurg; jfr operatör 2. IT 1791, nr 69, s. 2 (: Land-Operateuren, sannol. fel för Tand-Operateuren). Vidare finns där (i Göteborg i början av 1800-t.) egna företagare med rörelse av mycket liten omfattning och ofta utan anställda, hårfrisörer och tandoperatörer är ett par exempel. HT 1974, s. 182. —
-PAPILL. anat. hos foster: tapp av bindväv som utgör anlag till tandpulpa. Thorell Zool. 1: 41 (1860). —
-PASTA. (numera mindre br.) tandkräm; förr äv. om medel mot tandvärk. AHB 57: 44 (1871; om tandpasta mot tandvärk). Lokala åtgärder (mot karies) såsom tandborstning, spolning, antiseptiska tandpastor o. s. v. ha ett visst, men begränsat värde. Bergstrand SvLäkS 489 (1958). jfr SvOrdb. (1986). —
-PENNA. (†) tandpetare; jfr pänna 4 c. BoupptSthm 1717, s. 164. Guld-Tandpänne-Dosa, med däruti liggande 2:ne Tand-Pännor, äfwen af Guld. DA 1771, nr 288, s. 3. —
(1 (1 b)) -PETA. (†) tandpetare. Serenius (1741). At hwar gång en ätit, ränsas tändren wäl med en tandpeta, antingen af en penna, hårdt trä eller ben. Bruno Gumm. 20 (1762). ÖoL (1852). —
(1 (1 b)) -PETARE. långsmalt litet, spetsigt föremål (numera vanl. av trä o. för engångsbruk) avsett för rengörande petning mellan tänderna; äv. bildl., skämts., särsk. dels om långsmalt (vasst) föremål l. pelarliknande byggnadsverk, dels om tunn, smal person; jfr -penna, -peta, -preka, -prekare, -prekel, -preta, -pricka, -påta, -påtare, -skurare, -sticka, sbst.1, 2, -stickare. Linné Diet. 2: 206 (c. 1750). Tänderna böra renas med tandpetare af en skuren skrifpenna, icke med nålar och gafflar. Hartman Naturk. 307 (1836). Tandpetare är ett litet oestetiskt, men tyvärr ofta nödvändigt föremål. 2NF 30: 762 (1920). Carlsson 4711 78 (1921; bildl., om person). Sernander SthmNat. 53 (1926; bildl., om byggnad). Tandpetare (dvs.) bajonett. Langenfelt OffJarg. 293 (1947).
-PLATTA.
-PLÅGA. (numera föga br.) i sht i pl.: tandvärk. Bergstrand SvLäkS 157 (i handl. fr. 1773). Anna kom icke till följd af tandplågor. Johansson Dagb. 2: 173 (1885). Cannelin (1921). —
-PLÅT. (förr) jfr plåt, sbst.1 2 i. Aluminiumbrons .. har i Berlin-universitetets odontologiska institut användts till basis för konstgjorda tandplåtar. SkandTTandläk. 1887, s. 24. IllSvOrdb. 1602 (1964). —
-POLIKLINIK. av kommun l. landsting inrättad allmän tandläkarmottagning; förr äv. om annan poliklinisk tandläkarmottagning; jfr poliklinik 2. Lenhardtson VerdS 139: 53 (1906). I Stockholms skärgård har .. en .. ”flytande” tandpoliklinik utrustats samt demonstrerats. Motion i 2 kam. 1936, nr 535, s. 15. Ingen har .. reflekterat på två distriktstandläkartjänster vid tandpolikliniken i Värnamo. GHT 1942, nr 296, s. 5. —
-PREKA. (tand- 1671—1784 (: tanprecksfoder). tande- 1640—1739) (†) tandpetare. Linc. Y 6 a (1640). Et par små silfwer-kädjor, hwilka slutades med en öron-skjed och en krokug tandpreka af silfwer. Linné Sk. 44 (1751). Dalin Vitt. 5: 114 (c. 1753).
-PREKARE, r. l. m.; anträffat bl. i sg. obest. [efterleden till preka, v.] (†) tandpetare; anträffat bl. i ssgr; jfr silver-tandprekare.
-PREKEL, m.; anträffat bl. i sg. obest. (-präkil 1669) [efterleden till preka, v.] (†) tandpetare. En tanpräkil aff silfwer. BoupptSthm 1669, s. 1720, Bil. —
-PRETA, r. l. f.; pl. -or. [efterleden till preta] (†) tandpetare. BoupptRArk. 1679. 3Saml. 2: 136 (1763). —
-PRICKA, r. l. f.; anträffat bl. i sg. obest. (tand- 1668—1700. tande- 1670) [efterleden etymologiskt identisk med pricka, sbst.3 — Jfr -preka, prick, sbst.1] (†) tandpetare. Sölfwer .. 3 Skåhlar och 1 tannpricka. BoupptSthm 1668, s. 1032. Hamb. (1700). —
-PROTES. (i sht löstagbar) konstgjord tand l. (vanl.) hel l. partiell uppsättning av konstgjorda tänder; förr äv. abstr.: förfärdigande av protes; jfr protes 2. BtRiksdP 1897, 8Hufvudtit. s. 57. Tandläkarkonsten sysslar numera ej endast med enkel tandprotes. 2NF 28: 417 (1918). För dem som saknar egna tänder är tandproteser helt nödvändiga. Inte bara av estetiska och psykologiska skäl utan även av hälsoskäl. MotRiksd. 1985—86, nr Sf 290, s. 10. —
-PULPA. anat. mjuk, nerv- o. kärlrik vävnad i tands inre; jfr -märg, -nerv. Mot tandvärk. .. En pinne tillspetsas .. Med denna petas blod ut ur den sjuka tandpulpan. Landsm. VII. 2: 6 (c. 1820). När tandpulpan .. nås, infekteras den av de i karieshärden rikligt förekommande bakterierna och råkar i inflammation. Hylin Munn. 2: 153 (1933). —
-PULVER. (tand- c. 1635 osv. tande- 1652) [jfr t. zahnpulver] (förr) pulver för rengöring av tänder. Schroderus Dict. 127 (c. 1635). Preparera tandpulver, och muschplåster, och skönhetsvatten åt fruntimmer af en viss ålder. Lindegren 1: 137 (1805). Tandpulvren bestå som regel av magnesia och kalciumkarbonat med eventuell tillsats av socker och natriumbikarbonat samt aromatiska ämnen. 3UB 8: 556 (1939).
(1 (1 b)) -PÅTA, f.; anträffat bl. i sg. obest. (tand- 1674. tande- 1655. -pota (-th-) 1674. -påtta 1655) [efterleden etymologiskt identisk med påta, sbst.2] (†) tandpetare. BoupptSthm 22 ⁄ 1 1655. Därs. 1675, s. 154 b (1674). —
(1 (1 b)) -PÅTARE, r. l. m.; anträffat bl. i sg. obest. [efterleden till påta, v.1] (†) tandpetare. BoupptSthm 1675, s. 131 a (1674). Fichtelius Wegw. 38 (1717). —
-PÄRLA. arkeol. genomborrad (djur)tand avsedd att (uppträdd på tråd o. d.) i rad med andra sådana tänder bäras ss. smycke. Fornv. 1910, s. 54. Tandpärlor har kvinnorna burit på dräkten eller på ett bälte. ForsknFramst. 1987, nr 2, s. 36. —
-RAD.
1) till 1: (i mun sittande) rad av tänder. Juslenius 87 (1745). Hon blottade i det älskvärdaste leende en tandrad, som hon inte fått till skänks av naturen. Högström-Löfberg TLyckhD 173 (1929).
2) till 2, särsk. till 2 a, b: i rad ordnad uppsättning av tänder. VetAH 1793, s. 100. Tandraden (på timmersågen) bör vara buktad. Geete o. Grinndal 125 (1923). —
-RASP. veter. verktyg för raspning av djurs tänder; äv. (om ä. förh.) om motsv. verktyg använt av tandläkare. Weste (1807). För Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses behof skall följande veterinärmateriel upphandlas .. 10 st tandraspar. TLev. 1910, nr 34, s. 2. —
-REGLERARE. odontol. person som yrkesmässigt utför tandreglering; jfr -reglerings-specialist. ICAKurir. 1983, nr 43, s. 42. —
-REGLERING. odontol. rättande (se rätta, v.2 10) av felställda tänder. SkandTTandläk. 1887, s. 80. Vid oregelbunden tandställning böra de tänder, som ej genom tandreglering kunna föras in i normala båglinien, extraheras. Lenhardtson Tandl. 49 (1897). Tandreglering är ofta långvarig och kräver stor förståelse mellan barn, hem, tandläkare och skola. VLäkarb. 135 (1982).
Ssgr: tandreglerings-apparat. odontol. tandställning (se d. o. 2). 2NF 34: Suppl. 215 (1922). Tandregleringsapparater (dvs.) metall- el. plastapparatur som består av bågar, fjädrar, spiraler och/el. skruvar vilka fästs vid tandraderna för att åstadkomma förskjutning el. förflyttning av tänderna vid tandreglering. Lindskog o. Zetterberg (1981).
-RENGÖRING~020, förr äv. -RENGÖRNING. (-görning 1906) Vid .. (tandpolikliniken) skall behandlingen utgöras av tandrengörning, tandfyllning, tanduttagning m. m. VerdS 139: 53 (1906). —
-RETNING. (numera bl. tillf.) retning i l. på grund av tand; särsk. om sådan retning i tandkött vid förestående tandsprickning. TLäk. 1835, s. 141. De yttringar hos barnet, hvilka merendels tydas som tecken till ”tandretning”, äro dels af lokal, dels af allmän art. Ulmgren Tänd. 21 (1881). —
-RING.
1) (†) till 1: ring för barn att bita på (i samband med tandsprickning), bitring. Freja 1873, s. 132. KatalNK 1916—17, s. 139.
2) (numera mindre br.) till 2 a γ: tandkrans (se d. o. 1). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 44 (1881). TT 1899, Allm. s. 303. —
-ROT. (tand- 1659 osv. tande- 1675—1685)
1) [fsv. tanna rot; jfr lat. radix dentis] anat. till 1: i tandhåla försänkt del av tand; jfr rot, sbst.1 4 a α, o. -hals, -krona. (Tandköttet) förråtnar och förderfwas (vid skörbjugg) / att Tanderötterna synes och nakna stå. Lindh Huuszapot. 233 (1675). Tandrötterna äro starkt fästa i käkbenens tandhålor. Hartman Naturk. 288 (1836). Han bet till om .. (orden), så det ömmade i tandrötterna. Rosendahl Lojäg. 6 (1956).
2) till 1, om växt.
a) (†) växten Anacyclus pyrethrum (Lin.) Link, bertram (vars rötter i ä. tid ansetts lindra tandvärk); jfr -ört a. Pyrethrum, Salivaris. Bertramsroot, Tandroot. Franckenius Spec. D 2 a (1659). jfr Lindgren Läkem. 36 (1912).
b) (†) = -gräs a; jfr -ört b. Rudbeck D. Ä. HortBot. 84 (1685; trol. om vätteros). (Sv.) Tandroot Fiälroot (t.) Schuppenwurzel. ApotT 1698, s. 63. Lind 1: 1852 (1749; sannol. om vätteros).
c) bot. växten Cardamine bulbifera (Lin.) Crantz (vars rot har vita, tandlika bildningar); jfr -rota, -ört c. VetAH 1741, s. 86. På de lindrika öarna trivs den alltför snabbt överblommande tandroten. TurÅ 1983, s. 189.
-RUDIMENT. anat. outvecklad, ej frambruten tand. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 140. Hos många personer genombryter .. (visdomstanden) aldrig tandköttet, hos andra är den förkrympt till ett litet stiftformigt tandrudiment. 2NF 19: 247 (1913). —
-RÖTA. röta (se röta, sbst.1 1 e) i tand, (tand)karies, ”hål i tand”. Möller (1807). Tandrötan .. består i förstörelse af tanden först genom kemisk inverkan af i munnen varande syror och vidare genom förruttnelse. Wretlind Läk. 5: 18 (1897). Tandrötan torde vara den allra vanligaste sjukdomen i vårt land. RiksdP 1961, 1 K nr 11, s. 10. —
(2 a α) -SIDA. (numera mindre br.) på sågblad: sida med tänder; motsatt: ryggsida. Sågbladet befinner sig i ett vertikalplan och vänder tandsidan nedåt. Eneberg Karmarsch 1: 65 (1858). SAOL (1973). —
-SJUKDOM~02 l. ~20. sjukdom i tand l. tänder (med omgivande vävnader). Martin Bensj. 382 (1782). Generalkirurgens rapport för 1902 utvisar att 20 procent av officerare och manskap måst behandlas för mun- och tandsjukdomar för att kunna utföra sina militära åligganden. VerdS 139: 46 (1906). Tandvärnet, riksföreningen mot tandsjukdomar. DN(A) 10 ⁄ 9 1964, s. 28. —
(1 (1 c)) -SKALLRANDE, n. (tande-) (numera bl. tillf.) jfr skallra, v. 1 b, o. -skallring, tanda-skaller. (I helvetet) blifwer .. Gråt för Wärck, och Tandeskallrande för Kyld skull. Fernander Theatr. 508 (1695). —
(1 (1 c)) -SKALLRING. (tand- 1783. tanda- 1904) (numera bl. tillf.) jfr -skallrande, sbst. Nordenskjöld Oneir. 2: 136 (1783). Lindqvist RysslSång 1: 185 (1904). —
-SKIFTE. tandömsning; jfr -skiftning. Sönnerberg Loder 630 (1799). Öfversigt af tandskiftet hos slagtdjuren. Kjerrulf Köttbesigtn. 66 (1896). —
-SKIVA.
1) (numera föga br.) till 1: tandplatta (se d. o. 1). Thorell Zool. 2: 264 (1861). Lilljeborg Fisk. 3: 510 (1890).
2) till 2 a: tandad skiva; särsk.
b) arkeol. till 2 a δ, på kam: skiva som (ensam l. tillsammans med andra sådana skivor sammanhållna av tvärskena) utgör den stomme på vilken tänderna sitter; jfr -platta 2. Fornv. 1943, s. 338.
Ssg: tandskive-koppel. (†) till -skiva 2 a, om tandad skiva på en av axlarna i axelkoppling. Holmström Naturl. 1: 19 (1888). —
(1 m) -SKIVFJÄLL~02 l. ~20. fiskfjäll bestående av skiva med en l. flera hudtänder. SvUppslB 9: 613 (1932). —
(1 (1 d)) -SKÄRANDE, n. förhållandet att (ofrivilligt) skära (se skära, v.2 27 a α) tänder; jfr -gnissling, -skärning. Wernstedt (1959). —
(1 (1 d)) -SKÄRANDE, p. adj. särsk. (numera bl. tillf.) om person: som (i ursinne) skär (se skära, v.2 27 a α) tänder. Fridegård LHårdVid. 109 (1951). —
(1 (1 d)) -SKÄRNING, förr äv. -SKÄRING. (-skäring 1841) (numera bl. tillf.) tandskärande. Darelli Sockenapot. 135 (1760). Hallin Hels. 2: 565 (1885). —
-SKÖTERSKA. person (vanl. kvinna) som yrkesmässigt biträder tandläkare (vid tandbehandling). SvD(A) 1931, nr 164, s. 19. Tandsköterska med gott sätt och vana att taga emot patienter söker plats. DN(A) 1933, nr 298, s. 27. jfr skol-tandsköterska.
-SLAG. (numera bl. i skildring av ä. förh.) hos barn: krampanfall (enl. ä. tiders föreställning) satt i samband med tandsprickning; jfr slag, sbst.1 7, o. -feber. Tholander Ordl. (1872). Den lilla fick så kalladt tandslag! Strindberg Giftas 1: 250 (1884). —
(2) -SNITT. [jfr t. zahnschnitt] konstvet. på (krönande) listverk (ss. byggnads- l. möbeldetalj o. d.): rad med fyrkantiga urtagningar (o. däremellan utskjutande delar); förr äv. om enstaka sådan urtagning; jfr -list 2 o. dentikel 1. Det listverk, som förekommer å södra kapellet .. utmärker sig genom fina tandsnitt, äggformer och bladprydnader. Brunius Metr. 52 (1836). I stället (för fris) följer tandsnittet, som ser ut som en rad framskjutande bjälkhuvuden. Kjellberg GrekRomK 130 (1932).
-SNÄCKA. zool. snäcka tillhörande klassen Scaphopoda (vars skal liknar en elefantbete i miniatyr). Thorell Zool. 2: 305 (1865). —
1) till 1: spets på tandkrona; äv.: spets på tandrot. Nilsson Fauna 1: 88 (1847). Broman Männ. 2: 145 (1925; på tandrot).
Ssg: tandspets-härdad, p. adj. tekn. till -spets 2, om sågblad: som har tänder med härdade spetsar. Varulex. Byggn. 2: 126 (1955). —
(2 a) -SPINDEL. (†) i svarvstol: spindel (med medbringarskiva) försedd med tand l. tänder för fasthållande av arbetsstycket? Grundell UnderrArtill. 220 (1705). —
-SPRICKNING. hos barn: förhållandet att (mjölk)tand bryter fram ur tandköttet; särsk. sammanfattande, om (tiden för) tanduppsättnings frambrytande; jfr -arbete 1 a, -genombrott, -göring, -skott, -utbrott, -utsprickning o. dentition 1. Möller (1807). Tandsprickningen brukar vara sen och oregelbunden. VLäkarb. 435 (1982).
Ssg: tandspricknings-period. period varunder barns tänder bryter fram; särsk. bildl., om inledande (trevande) skede. AB 1841, nr 11, s. 3. Efter en kort tandsprickningsperiod, då de svärmade för den franska revolutionen, övergingo Wordsworth, Coleridge och Southey i det konservativa lägret. Schück AllmLittH 6: 378 (1925). —
-STATUS. odontol. jfr status d o. -tillstånd. Man bör alltid taga hänsyn till totala tandstatus. Är bettet väl bevarat, finnas goda skäl att söka rädda en skadad tand. NordMed. 1944, s. 351. —
-STAV. (†) dental konsonant; jfr stav, sbst.2 9 b β, o. -ljud. Ljungberg SvSpr. 2 (1756). Brunkman SättPenn. 10 (1765). —
-STEN. hård, förkalkad beläggning på tand. Linné SystNat. 10 (1740). När plack förkalkas bildas tandsten. DinMun 26 (1987). —
-STICKA, sbst.1, r. l. f.; anträffat bl. i sg. obest. (tand- c. 1635—1678. tande- 1620) [efterleden till sticka, v.1; jfr -stickare] (†) tandpetare (av metall). Schroderus Dict. 29 (c. 1635). BoupptSthm 1678, s. 257 a.
-STICKA, sbst.2 [efterleden sticka, sbst.1] om (av tandläkare l. tandhygienist o. d. rekommenderad) trekantig tandpetare av trä l. plast med en längsgående plan yta som skall riktas mot tandköttet vid användning. Arbetet 11 ⁄ 5 1976, s. 9. Tandstickor (som inte skall förväxlas med tandpetare) skall ha trekantig form och finns i trä eller plast. VLäkarb. 134 (1982). —
-STÄLLNING.
1) odontol. till 1: tändernas ställning i förhållande till varandra; jfr ställning II 1 o. -bett 2. Vid en normal tandställning stå tänderna i en båglinie, berörande hvarandra med sina sidoytor. Lenhardtson Tandl. 48 (1897).
2) till 1, konkret: anordning (av metall) för tandreglering (avsedd för längre tids användning); jfr -reglerings-apparat. Hon .. log och visade att hon inte behövde tandställning längre. Adlerberth Shaw Nattarb. 214 (1976).
3) (numera mindre br.) till 2 a, särsk. på sågblad: sätt på vilket tänder är anbringade. HantvB I. 2: 104 (1934). —
-SUBSTANS. ämne varav tand består; förr äv. inskränktare, om tandben. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 320. Hammarsten FysiolK 13 (1883; om tandben). —
(2 b) -SVINGEL. (†) växten Danthonia decumbens (Lin.) DC., knägräs (som har tre tänder på yttre blomfjället). Hartman ExcFl. 16 (1846). NF 16: 724 (1892). —
-SYSTEM. anat. tanduppsättning, i sht med tanke på dess systematiska uppbyggnad. Stiernstolpe Cuv. 81 (1821). —
-SÄTT. (numera mindre br.) tanduppsättning. Lilljeborg Däggdj. 729 (1874). Siwertz Ung 111 (1949). jfr SAOL (1998). —
-TEKNIKER. odontol. person som yrkesmässigt tillverkar tandproteser l. tandfyllningsmaterial l. tandställningar o. d. AHB 57: 101 (1871). Tandtekniker tillverkar efter samråd med och på beställning av tandläkare olika typer av protetiska ersättningar. SvYrkeslex. 2: 298 (1973).
-TILLSTÅND~02 l. ~20. odontol. tillstånd vari ngns l. ngras tänder befinner sig; jfr -status. Tandtillståndet var ”som vanligt i Norge” dåligt. SvLäkT 1935, s. 1465. —
-TINKTUR. (förr) flytande medel (se medel, sbst. 13 b α) mot tandsjukdom l. för rengöring av tänder. GT 1788, nr 79, s. 6. Tandtinkturer, som äro sprit- eller vattenlösningar af vissa antiseptiska och sammandragande ämnen, finnas (osv.). Wretlind Läk. 5: 22 (1897). —
-TROLL. (skämts.) litet troll som (för barn) föreställs orsaka hål i tänder; i sht i pl. En liten tablett som skall hjälpa oss att lura tandtrollen. DN(A) 4 ⁄ 10 1963, s. 20. —
-TRÅD.
2) (vaxad) tråd för rengöring mellan tänder. DN 21 ⁄ 10 1974, s. 7. Tandtråden .. förs försiktigt med en sågande rörelse från tandköttsfickans botten upp mot tandkronan. VLäkarb. 133 (1982). —
(2) -TYG. [förleden sannol. med syftning på det spräckliga mönstrets ”tänder”] (†) kalmink med (spolkastade l. kypertvävda) ränder l. strimmor o. d. Gubben var grann i sin strimmiga högtidsjacka av tandtyg. FMFranzén (1794) hos Warburg Lenngren 215. Runeberg (SVS) 2: 37 (c. 1825). —
-TÅNG. (tand- 1733 osv. tande- 1669—c. 1700) tång för utdragning av tand. BoupptSthm 1669, s. 944, Bil. Tandtången, hvars anor leda ända tillbaka till Apollons tempel i Delfi, är i sin nuv. form .. konstruerad .. 1841. 2NF 30: 760 (1920). —
-UPPSÄTTNING~020. uppsättning av naturliga (l. konstgjorda) tänder; jfr -gård 2, -system, -sätt. Sundström Huxley 367 (1874). Henning HbgMinn. 2: 75 (1953; om konstgjorda tänder). —
-UTDRAGARE. (förr) person som (yrkesmässigt) drog ut tänder; jfr -brytare 1. HdlCollMed. 1 ⁄ 6 1733. Hjälpte det ej att ”laga” tandvärken, fick man bekväma sig att gå till tandutdragaren. En sådan fanns gemenligen i varje by (förr som nu). Nordström Luleåkult. 210 (1925). —
-UTDRAGNING~020. handlingen att (medels verktyg, i sht tång) avlägsna tand från sin plats i munnen; jfr -extraktion, -uttagning. Hr Sandahl omnämnde .. att han nyligen sjelf försökt den s. k. smärtfria tandutdragningen eller den under galvano-elektrisk ström, men ingalunda funnit den smärtfri. Hygiea 1859, s. 186. Avsked och tandutdragningar böra ske snabbt. TurForskn. 2: 9 (1918). —
-UTSKOTT~02 l. ~20.
1) anat. till 1, på käkben: utskjutande bågformig del med tandhålor; jfr -båge 1, -gård 1, -låda 1. Florman Anat. 1: 160 (1823). Öfverkäkens tandutskott (prosessus alveolaris) är (på svenska kranier) högt. Retzius EthnolSkr. 8 (1842).
2) anat. till 2 b, på andra halskotan: utskjutande del (kring vilken första halskotan ledar sig vid vridning); jfr tand, sbst.1 2 b γ. Nilsson Fauna 1: 100 (1847). Fornv. 1947, s. 41. —
-UTSLAG~02 l. ~20. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -feber. Collin Husläk. 3: 75 (1859). Hylin Munn. 1: 105 (1930). —
-UTTAGNING~020. odontol. tandutdragning. Svalin Ordl. (1847). Uttrycken ”tandutdragning” eller låta ”draga ut” en tand äro .. missvisande, bör vara tanduttagning. Hylin Munn. 2: 258 (1933). —
-VAL. zool. val(art) av underordningen Odontoceti (som till skillnad från bardvalar har tänder); i pl. äv. om underordningen. Nilsson Fauna 1: 585 (1847). Tandvalar .. kännetecknas .. av att hithörande former ha enkla, enspetsade tänder. 2SvUppslB (1954). —
-VALL. (i fackspr., särsk. språkv.) utåt välvd, i gommen övergående del av tandköttet ovan- o. innanför de övre framtänderna; äv. (numera bl. tillf.) allmännare, om tandköttskanten närmast tänderna. Svahn LbMuntlFöredr. 32 (1903). Supradentaler, över-tandljud, bildas med tungspetsen artikulerande mot tandvallen. Danell SvLjudl. 20 (1911). Han hade en .. stor överläpp som drogs upp och blottade tandvallen. Wigforss Minn. 1: 103 (1950).
Ssg: tandvalls-ljud. (i ä. språkvetenskaplig terminologi) alveolar l. supradental konsonant. Nyström Talorg. 14 (1888). 2SvUppslB 16: 689 (1950). jfr SAOL (1998). —
-VATTEN.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (av lystnad rikligt utsöndrad) saliv. Högberg Baggböl. 1: 215 (1911). Boberg Varg. 34 (1934). —
-VÅRD. (yrkesmässigt utförd) vård av (sjukdom i) tänder l. omgivande vävnader; tandhygien; tandbehandling; särsk. dels om organiserad sådan verksamhet (inom samhälle o. d.), dels konkretare (i sht i sg. best. o. ss. senare led i ssgr, särsk. folktandvård (se nedan)), om organisation l. klinik som erbjuder sådan vård. Det finns länder där .. obligatorisk tandvård äger rum vid alla .. sjukhus. SvD 22 ⁄ 11 1903, s. 7. Vid en kommande .. statligt genomförd tandvård räknar man med att landstinget kommer att vara den myndighet, som omhändertar ledningen. Motion i 2 kam. 1936, nr 535, s. 15. Lokalbedövning synes som regel icke vara till hjälp vid konserverande tandvård i mjölktandsbettet. NordMed. 1942, s. 708. jfr: Folktandvårdens organisation. NFMånKr. 1938, s. 498 (möjl. icke konkretare). Tandvårdsinspektör vid folktandvården i Västmanlands län. SvD 8 ⁄ 3 1942, s. 4. jfr skol-tandvård.
Ssgr: tandvårds-försäkring. (allmän) försäkring (se d. o. 2) som täcker (del av) kostnad för tandvård. DN(A) 16 ⁄ 1 1964, s. 1. Från 1974 tillämpas i Sverige en lag om tandvårdsförsäkring. DinMun 109 (1987).
-inspektör. tandläkare som utövar tillsyn av distrikt inom den allmänna tandvården. SFS 1940, s. 2233.
-rädsla. (mera tillf.) tandläkarskräck. Det som förr kallades tandläkarskräck heter numera tandvårdsrädsla, en term som gör mindre ont. GbgP 23 ⁄ 9 1973, s. 24.
-taxa. SvD(A) 4 ⁄ 5 1966, s. 5. Alla (till Försäkringskassan) anslutna tandläkare måste tillämpa en särskild tandvårdstaxa som anger ett högsta pris för alla förekommande behandlingar. DinMun 109 (1987). —
-VÄRK. (tand- c. 1635 osv. tanda- 1578—1747. tande- 1524—1740) [fsv. tanna värk] värk i tand l. tänder; jfr -smärta. 1LinkBiblH 1: 174 (1524). Iag hade en gruffuelig tannewärk heela wägen. Ekeblad Bref 2: 303 (1662; rättat efter hskr.). Et stort antal Personer hafva genom en enda electrisk stöt blifvit hulpne ifrån Tandvärk. VetAH 1765, s. 208. Genom århundradena har många medel mot tandvärk prövats med varierande framgång. DinMun 22 (1987). jfr fluss-, ränsel-tandvärk.
-träd.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om träd som tandvärk kunde överföras till, ”sättas bort” i, gm att flisa varmed man petat i värkande tand stacks in i trädets bark, o. som orsakade tandvärk för den som råkade fälla den; jfr -tall. Det var en man, som råkat hugga ett tandvärksträd och blivit rakt förgången av tandvärk. Suneson GGrund 113 (1926).
2) (†) träd av (det i Nordamerika förekommande) släktet Xanthoxylum Lin. l. arten X. americanum Mill. (vars bark nyttjats mot tandvärk). Lilja FlOdlVext. 155 (1839; om släktet). Agardh o. Ljungberg III. 1: 239 (1857; om arten). —
-VÄXLING. tandömsning. Hamb. (1700). Hästen kan ej anses fullvuxen förr än vid slutad tandvexling och bör aldrig före denna tid användas till strängare arbete. Juhlin-Dannfelt 162 (1886). —
-YTA. En tandläkare måste .. (på en avbruten tand) göra tandytan slät och jemn. AHB 57: 28 (1871). —
-ÖMSNING. förhållandet att mjölktänder (l. motsv. tänder hos djur) faller ut o. ersätts av permanenta tänder; stundom äv. om tiden för sådant utbyte av tänder; jfr -ombyte, -skifte, -skiftning, -växling. Nilsson Fauna 1: 205 (1847). 2NF 30: 745 (1920; om tiden för tandömsning). —
-ÖRT. [fsv. tanna yrt] om växt som har tandliknande del l. ansetts lindra tandvärk. särsk.
B (numera bl. i ssgrna -gnissel, -gnisslan o. -gnisslande samt (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -lös): TANDA-BRYTARE, -FALL, -GLESHET, se A. —
-GNAG, se C. —
(1 (1 d)) -GNISSEL. (numera bl. tillf.) tandagnisslan. Lind 1: 1851 (1749). Böök Sommarl. 15 (1927). —
(1 (1 d)) -GNISSLAN. (tand- 1781—1872. tanda- 1526 osv. tande- 1705) (numera bl. i högre stil l. arkaiserande l. skämts.) avsiktlig tandgnissling ss. uttryck för (vanmäktig) förtvivlan (l. lidande l. vrede); i sht numera vanl. bildl., särsk i uttr. gråt och tandagnisslan, om högljudd klagan o. d.; förr äv. med neutral bet., om oavsiktlig tandgnissling. Men rikesens barn skola wardha vthkastat j thet ytersta mörkret, ther skal wara grååt och tan(n)agnislan. Mat. 8: 12 (NT 1526). I dag .. afrest från Skatelöf. Mycket gråt och tandagnisslan. Hvad detta province folket är sensibla! Kellgren (SVS) 6: 247 (1789). Wretlind Läk. 3: 27 (1895; i neutral bet.). All tandagnisslan som under de senaste månaderna hörts om statsfinansernas läge regeringens slöseri och näringslivets betungade tillstånd. SvD(A) 28 ⁄ 4 1931, s. 16. —
-GNISSLANDE, p. adj., -GRÄS, -GÅNG, -GÅRD, -KÖTT, se A. —
-LÖS, se A. —
(1 (1 c)) -SKALLER. (†) skallrande med tänder; jfr tand-skallrande, sbst. Lind 2: 167 (1738). Möller 2: 248 (1755). —
-SKALLRING, se A. —
-VÄRK, se A.
C (†): TANDE-BORSTE, -BRÄCKA, -FULL, se A. —
-GNAG. (tanda- 1678. tande- 1685) (skada uppkommen gm) gnagning av tand; särsk. bildl. Swebilius SGHelmfeldt R 1 a (1678). Lagerlöf Vitt. 64 (1685). —
-GNISSLAN, se B. —
-GNISSLANDE, p. adj., -GRÄS, -GÅRD, -HJUL, -KÖTT, -LÄKARE, -LÖS, -MOSSA, -PREKA, -PRICKA, -PULVER, -PÅTA, -ROT, -SKALLRANDE, sbst., -STICKA, sbst.1, -TÅNG, -VÄRK, se A. —
Avledn.: TANDA, v., -ning.
1) (numera föga br.) till 1, ss. vbalsbst. -ning: tandsprickning. Sahlstedt (1773). Ältan .. kommer .. hos barn ofta efter febrar, diarréer, af tandning eller annan orsak. Petersson EngSjuk. 12 (1895). Harlock (1944).
2) [jfr tandad 2] (i sht i fackspr.) till 2 (2 a), med avs. på föremål: förse med tänder (jfr betanda); ss. vbalsbst. -ning äv. o. i sht konkret: uppsättning av tänder, med (sådana l. sådana) tänder försedd kant, särsk. (filat.) i fråga om frimärke. Schützercrantz Walter 1 (1801). Efter tandning, härdning och anlöpning, blankslipas (såg)bladen. Almroth Karmarsch 558 (1839). Gröfre sågar tandas före härdningen. 2UB 6: 227 (1904). När interlobierna bli långa, blir deras tandning äfven rikligare och gröfre. ArkBot. X. 6: 34 (1911). Lindström Vindsröjn. 122 (1939; på frimärke). jfr för-, riv-, stocksågs-tandning. särsk. hantv. medels tandhyvel förse (yta av trä o. d.) med räfflor. Eneberg Karmarsch 1: 125 (1858). Före själva faneringen riktas fogytan fullständigt jämn ock tandas sedan med den förut omtalade tandhyveln. Landsm. XVIII. 1: 22 (1912).
TANDAD, adj.
1) till 1, ss. senare led i ssgr: som har (så l. så beskaffade) tänder (jfr tandig 1, -tänt 1). jfr mång-, sabel-, skarp-tandad m. fl.
2) [delvis till tanda] till 2, om föremål: som har tänder; jfr tandig 2. Retzius Djurr. 117 (1772). Dess blad äro .. tandade. Fries BotUtfl. 1: 101 (1843). Han snider ur hvitaste elfenben / Ett drömslott med tandad tinne. Snoilsky 3: 21 (1883). Kraftsaxar med tandadt underskär. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 31. jfr borst-, fin-, gles-, grov-, nagg-, o-, rund-, skarp-, sned-, stor-tandad m. fl. —
1) (†) till 1, om djur(mun): som har tänder. Läderlappen .. är hårott och tandugh. Schroderus Comenius 144 (1639). Brunius Metr. 173 (1854). jfr mång-tandig.
2) (numera föga br.) till 2 b, om del av växt l. djur: tandad (se d. o. 2). Linné MusReg. 43 (1754). Rietz (1862). —
-TÄNT l. -TÄND, adj.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, ss. senare led i ssgr: tandad (se d. o. 1). jfr slö-tänd, gigel-, gles-, skarp-tänt m. fl.
2) (numera föga br.) till 2 a ζ, ss. senare led i ssgn en-tänt: som har (så l. så mången) tråd mellan varje tand.