SAOL
publicerad: 2015
tassel
tassel
[tas´el]
substantiv
tasslet • tissel och tassel viskningar
Singular | |
---|---|
ett tassel | obestämd form |
ett tassels | obestämd form genitiv |
tasslet | bestämd form |
tasslets | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
tassel
tasslet
tassl·et
substantiv
●
vanligen i uttryckettissel och tassel
viskande ljud vanligen i samtal, ofta med antydan om baktaleri
(tissel och) tassel (om någon/något/sats)
(tissel och) tassel (om någon)
(tissel och) tassel (om något)
(tissel och) tassel (om sats)
det var mycket tissel och tassel om deras förhållande
belagt sedan 1749;
till
tassla
SAOB
publicerad: 2003
TASSEL tas4el, n.; best. tasslet.
Ordformer
(tassel (-sz-) 1749 osv. tasl 1651—1760)
Etymologi
1) motsv. TASSLA 1: verksamheten att tassla; förhållandet att det tasslas; äv. koll.: (ljud av) viskningar; äv. om (gm tasslande förmedlat) skvaller (se SKVALLER, sbst.3 1) o. d. Lind (1749). Det sårande tasslet i salongerna. Andersson PolismAnt. 1: 110 (1867). Trappslickeri, smicker och tassel äro honom motbjudande. SvD(A) 7 ⁄ 7 1931, s. 8. Vilket tassel gick det bland manskapet? Kjellgren Smar. 72 (1939). Till sist blir det tyst i barnkammaren efter åtskilligt tassel. DN 1 ⁄ 4 1969, s. 6. — särsk. i uttr. tissel och tassel, se TISSEL, tissel tassel, se TISSELTASSEL.
2) (numera föga br.) motsv. TASSLA 2: (mjukt l. svagt) prasslande ljud. Med sakta tassel / ett nattdjur skrider. Hansson Nott. 40 (1885). (Löven) snudda .. mot de många grannarne med ett lätt tassel. Santesson Sv. 77 (1887). Sjöberg 2FridaB 98 (1929).