SO
publicerad: 2021
far
fadern fäder
eller
fader
fadern fäder
substantiv
fa´r 
el. fa`der
el. fa`der
●
man som har avlat (och vårdar) barn äv. om manlig fosterförälder
någons far
han ska bli far för första gången; han är sin far upp i dagen; en kärleksfull make och far; fadern är okänd; när hon blev vuxen sökte hon upp sin biologiske far
○
äv. med tanke på rollen som (god) far
han var som en far för grannpojken
○
i plur. äv. om farfar, farfarsfar etc. (och ibland äv. farmor, mormor, mormorsmor etc.)
han begravdes på den kyrkogård där hans fäder vilade
○
äv. om person med beskyddande uppgifter, spec. om (katolsk el. ortodox) präst
endast i den längre formen
fader Mattias
○
äv. om Gud
endast i den längre formen
Fadern, Sonen och den Helige Ande; vår himmelske fader
○
äv. om (manlig) myndighetsperson eller dylikt
vanligen plur.
stadens fäder
fars dag
se
dag
gå till sina fäder
högtidligtavlidadjurparkens panda är gammal och kommer snart att gå till sina fäder
vara sin fars son
se
son
belagt sedan 800-talet (runsten, Sparlösa, Västergötland (Sveriges runinskrifter));
runform faþiR, vanligen övrig runform faþur (ack.), fornsvenska faþir, fadher; gemens. indoeur. ord (lat. pat´er); ur barnspråkets pa, jfr ursprung till
pappa
Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er. Erik Axel Karlfeldt, Fäderna (i Vildmarks- och kärleksvisor, 1895)
fick jag styrka vid tanken på er. Erik Axel Karlfeldt, Fäderna (i Vildmarks- och kärleksvisor, 1895)