SAOL
publicerad: 2015
trippa
trippa
verb
~de ~t 1 gå med små och lätta steg2 ⟨vard.⟩ berusa sig med narkotika
| Finita former | |
|---|---|
| trippar | presens aktiv |
| trippas | presens passiv |
| trippade | preteritum aktiv |
| trippades | preteritum passiv |
| trippa | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att trippa | infinitiv aktiv |
| att trippas | infinitiv passiv |
| har/hade trippat | supinum aktiv |
| har/hade trippats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| trippande | |
| Perfekt particip | |
| en trippad + substantiv | |
| ett trippat + substantiv | |
| den/det/de trippade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
trippa
trippade trippat
verb
tripp`a 
●
gå med små lätta, nästan hoppande steg
någon trippar (någonstans)
hon trippade fram på högklackade skor; ärlan trippade runt på gräsmattan
○
äv. (vid häcklöpning)
tvingas till kortare steg för att komma rätt till nästa häck
belagt sedan 1643;
sv. dial. trippa; ev. av lågtyska trippen med samma betydelse, till trappen 'trampa'; jfr ursprung till
trappa
SAOB
publicerad: 2007
TRIPPA trip3a2, v. -ade ((†) pr. sg. -er FoU 20: 394 (1675: tripper an)). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr TRIPP, sbst.3
Etymologi
[jfr dan. o. nor. trippe; sannol. av ljudhärmande ursprung; jfr äv. lt. trippen. — Jfr NIPPETRIPPESTEG, TRIPP, sbst.2]
gå (på tå) (på ett tillgjort l. självsäkert sätt) med korta l. lätta l. snabba steg; särsk. i fråga om rörelse i dans; äv. dels med inbegrepp av ljudet av sådan gång, dels med saksubj. betecknande fot l. skodon; förr äv. med innehållsobj. betecknande ärende o. d.: snabbt l. lätt gå för att uträtta; jfr TRAPPLA. Ekeblad BrClEkeblad 7 (1649). Midt uti dansen står han helt stilla, / Rätt som han står, dansar han om en stund / Med handen på ryggen trippar han så lätt. Bellman (BellmS) 1: 254 (c. 1771, 1790). Stads-pigor, som trippa Matmodrens ärender til Handelsboden. Sundelius NorrköpMinne 630 (1798). Har ingen här nere sett ett grönt flor fladdra, gula saffiansskor trippa? Almqvist DrJ 112 (1834). Parallella spårserier på det bländande snötäcket skvallra om ripkullens trippande lopp mellan ör och flog. Hemberg ObanStig. 213 (1896). Bofinkarna och andra flyttfåglar voro komna och en dag syntes första sädesärlan trippa på gårdsplanen. Schulze DrängSvBönd. 36 (1933). (Högklackade skor hade) varenda chic fransyska som trippade förbi, men jag trippade inte, jag gick och gick, alla backarna upp till Montmartre. SvD 9 ⁄ 6 1996, s. 17. — jfr SMÅ-TRIPPA. — särsk.
a) sport. ta korta steg i avsikt att komma rätt (med foten) vid avstamp i hoppgren l. häcklöpning o. d. SvOrdb. (1986). (Trestegshopparen) hoppade på säkerhet, ville inte trampa över och justerade ansatsen fram till plankan. Han trippade lätt före hoppet. GbgP 7 ⁄ 8 2002, s. 16.
b) (†) i bildl. anv., om röst l. instrument o. d.: avge (l. ljuda med) en snabb följd av klara l. lätta l. ljusa toner. De humoristiskt trippande fagotterna. Norman MusUpps. 25 (1880). Den lilla behagliga sångerskan trippade, drillade och skrattade så öfvergifvet barnsligt och gladt. Hedberg SvOperasång. 292 (1885). Kuylenstierna-Wenster Ber. 124 (1898).
Särsk. förb.: TRIPPA AN. (†) trippande röra sig fram(åt). I thet han altså går vthi Tanckar och högste Bekymber; / Trippar ett artigt Wijf .. / Til honom an. Stiernhielm Herc. 5 (1648, 1668). FoU 20: 394 (1675). —
TRIPPA AV10 4. (numera mindre br.) trippande bege sig iväg. Cavaljererna trippade af med hvar sin Dam. Zedritz TurkMus. 143 (1835). Lundell (1893). jfr avtrippa. —
TRIPPA FRAM10 4. trippande röra sig fram l. framåt. Swedberg Lefw. 176 (1729). Bagarens åsna trippade fram med en stor plåt på ryggen. På plåten lågo runda, nygräddade bröd. Heidenstam End. 46 (1889). jfr framtrippa. —
TRIPPA OMKRING10 04. trippande gå l. röra sig omkring. Ack, nog har du sett på supéer ibland / Den grånade token med hofmannatonen, / Som trippar omkring med sin thekopp i hand / Och blandar in franska i ”konversationen”. Ödman UngdM 1: 157 (1863, 1881).
Ssg: TRIPP-STEG. om kort l. lätt l. snabbt steg; äv. bildl. SvLitTidn. 1818, sp. 260 (bildl.). Med trippsteg som en adelsdam. Bohman Kall. 30 (1932).
Avledn.: TRIPPIG, adj. om djur: som (ofta l. gärna) trippar; äv. dels om gång l. steg o. d.: som kännetecknas av trippande, dels i överförd anv., om skodon: som lämpar sig för l. brukas vid trippande. Dalin Arg. 1: 172 (1733, 1754). Den magra och bleka ynglingen med de små fötterna och den trippiga gången. Lamm Oxenst. 153 (1911). Till nertzen bär de eleganta damerna små fjäderkoaffer à la stor gala och trippiga remsandaletter. SvD(B) 1956, nr 51, s. 7. (Hästen) är lite trippig och springer i passgång i volten. Expressen 1 ⁄ 1 2000, s. 26.