SAOL

publicerad: 2015  
tukta
tukta verb ~de ~t 1 bestraffa fysiskt, aga2 forma träd; hugga till sten
Finita former
tuktarpresens aktiv
tuktaspresens passiv
tuktadepreteritum aktiv
tuktadespreteritum passiv
tuktaimperativ aktiv
Infinita former
att tuktainfinitiv aktiv
att tuktasinfinitiv passiv
har/hade tuktatsupinum aktiv
har/hade tuktatssupinum passiv
Presens particip
tuktande
Perfekt particip
en tuktad + substantiv
ett tuktat + substantiv
den/det/de tuktade + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
tukta tuktade tuktat
verb
tuk`ta
1 ålderdomligt bestraffa för över­trädelse av (disciplin)regel
JFR tuktan
tukta någon/något
tukta någon
tukta något
far­mors lärare brukade tukta de olydiga barnen med riset
○ äv. med av­seende på beteende eller dylikt kväsa
tukta hans äre­lystnad
○ äv. hålla i ett till­stånd av sträng disciplin
hårt tuktade barn
belagt sedan mitten av 1400-talet (Rimbert, Den helige Ansgars liv); fornsvenska tukta 'upp­fostra; hålla i styr'
2 bearbeta (prydnadsväxt) till önskad (regel­bunden) form
tukta något
häcken var hårt tuktad
tuktad sten se sten
belagt sedan 1837
tuktatuktande
Till SO

SAOB

publicerad: 2009  
TUKTA tuk3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.), -ARINNA (numera bl. tillf., SvLittFT 1836, s. 375, osv.), -ERSKA (numera bl. tillf., Schulthess (1885) osv.).
Ordformer
(togt- 1527 (: togtsamligit). tucht- (-tt-) c. 1535–1749. tukt- (-w-, -c-, -ck-) 1526 (: tuctilse) osv.)
Etymologi
[fsv. tokta; motsv. d. tugte, nor. tukte, fvn. tykta; av mlt. tuchten, uppföda, avla, straffa; jfr mht. zühten, nära, uppföda, feng. tyhtan, dra, uppegga m. m., t. züchtigen, bestraffa, tukta, av mht. zühtegen, dets., avledn. av mht. zühtec, adj., tuktande, tuktig, motsv. mlt. tuchtich (se TUKTIG), avledn. av zuht (se TUKT)]
1) motsv. TUKT 1: (strängt) undervisa l. fostra (ngn); i sht (o. numera nästan bl.): tillrättavisa l. näpsa l. aga (ngn); tygla (ngn, äv sig), hålla i tukt o. lydnad; äv. oeg. med avs. på sinnelag o. d. Vi har varit på teater och sett Så tuktas en argbigga. (Syndastraffet) är jcke annat, tå thet rett brukat warder, än jtt fadherlighit rijss medh hwilkit menniskian warder tuchtat och aghat, på thet hon skal lära komma til .. (Gud) j gen. OPetri 3: 548 (c. 1535). Hwilken som tuchtar bespottaren, han fåår skam igen. Ordspr. 9: 7 (Bib. 1541; Bib. 1999: tillrättavisar). Then gamble Catho dödde, så kalladhe man then vnge Catho til Keysarens Hoff och satte honom til at tuchta och lära Keysarens Son. Forsius Fosz 190 (1621). Ni hennes dårskap rätta kan. / På lämpligt sätt sök hennes högmod tukta. Lenngren (SVS) 1: 254 (1779). O hvad Lyckan är orättvis! Hvad grymmare Gudom / Tuktar oss under sitt ok? Adlerbeth HorSat. 91 (1814). Han kände samvetskval .. och för att tukta sig brukade han ibland skicka bort sin middag till fattiga och själf äta hos någon af arbetarefamiljerna. Roos Skugg. 361 (1891). En dag blev jag vittne till hur far tuktade smeden. Jag vet inte vad smeden hade gjort sig skyldig till, men far slog honom hårt med knutpiskan. Johansson GogAns. 35 (1989). — jfr TILL-TUKTA o. O-TUKTAD samt SJÄLV-TUKTANDE.
2) [utvecklat ur 1; jfr TUKT 3] i fråga om ngts skick: bearbeta l. ansa l. putsa (ngt) (i syfte att uppnå viss form); särsk. dels (äv. med saksubj.) med avs. på växt(bestånd): hålla efter l. (formande) beskära l. klippa, dels (i fackspr.) med avs. på sten(block) (till mur l. gatubeläggning o. d.): kant- l. släthugga (i sht i p. pf.); äv. bildl., med avs. på språk. l. stil o. d.: putsa l. slipa av. Ett hårt tuktat äppelträd. Slingerväxter, buxbom måste tuktas. Wivallius Dikt. 104 (c. 1642; om frost). En Canal .. med gråstens murar å ömse sidor upförd, stenen dertill är tucktad i 4 kant. Palmstedt Res. 20 (1778). Man får ej vara rädd för att tukta träd och buskar; dock måste det ske med urskiljning och på rätta tider. Langlet Husm. 701 (1884). Den svenska tillverkningen af tuktad gatsten har länge varit en vigtig exportartikel, särskildt från de stora Wolffska stenhuggerierna i Karlskrona. VL 1894, nr 55, s. 2. Man skall här kanske ej ofta finna poesi eller inbillningsrikedom, men klarhet i omdöme, en tuktad och god, om ej färgrik stil. PT 1900, nr 258, s. 3. (Far) planterade en lövsal av bokplantor. Den växte fort upp och tuktades så att till slut växte den ihop i toppen och blev rund som ett klot. Järnvägsminn. 166 (1952). Nilson MessTräb. 179 (1990; med avs. på skägg). Fullmäktigestenograferna tuktar språket när de skriver ut debattreferaten, något som ledamöterna har all anledning att vara tacksamma över. GbgP 5 ⁄ 4 1992, s. 28. — jfr TILL-TUKTA o. O-TUKTAD samt SJÄLV-TUKTANDE.
Särsk. förb. (till 1): TUKTA UPP10 4, förr äv. OPP. (numera bl. tillf.) uppfostra (ngn); äv.: prygla. Tuchter them (dvs. barnen) vp effter Gudz sinne. Swedberg SabbRo 521 (1688, 1710). Jag har sett henne med hundpiskan i näven tukta upp en hästplågare på gården. Cederschiöld Artist. 24 (1915).
Ssgr, se tukt ssgr.
Avledn. (till 1): TUKTAN, r. l. m. l. f. särsk.: (sträng) fostran l. tillrättavisning; bestraffning l. aga; jfr tukt 1, tuktelse. At man bewarar tuctan thet är wäghen til liffuet / men then som bort kastar straff, han bliffuer j wilfarilse. SalOrdspr. 10: 17 (öv. 1536). Om .. (föräldrarna) ifrån min första vngdom strängare omgåts med mig, och wid ett och annat tilfälle låtit mig känna en eftertryckelig tuchtan, torde jag sedan bettre hafwa stält mig. Humbla Landcr. 28 (1740). Varje dag hos den gamle tycktes mig vara en oändlighet av oavlåtlig tillrättavisning, tuktan och tvång .. genom örfilar .. och .. skarpt formulerade uppfostringsmaximer. Lidman Blodsarv 316 (1937). Hon var förskrämd över åskelden, som hade bränt ner deras ängahus och trodde att torkan också var Herrens tuktan. Moberg Utvandr. 99 (1949). jfr barn(a)-, faders-, hus-, nåde-, själv-tuktan. —
TUKTARE, m. ⁄ ⁄ ig. [fsv. toktare] person som tillrättavisar l. fostrar l. bestraffar. Iagh må them basa .. / Om the ey giöra som iagh wil .. / .. Torald tin Tuchtare iagh är. Messenius Swanhuita 36 (1613). En det egna jagets tuktare. Rydberg Varia 12 (1888, 1894). Det faller sig naturligt att rollen som vägvisare, uppfostrare, upplysare eller tuktare om så behövs är reserverad för äkta svenskar samtidigt som de andra förpassas till en villkorad tillvaro där kompetens, hederlighet, kunskaper, engagemang och även rätten att överhuvudtaget befinna sig i Sverige kan ifrågasättas när som helst. DN 1 ⁄ 6 2005, s. A8. jfr barna-, själv-tuktare. —
TUKTELSE, r. l. f. [jfr ä. d. tugtelse] tuktan; numera bl. ss. senare led i ssgn upp-tuktelse. All scrifft vthaff gudhi vthgiffuin, är nyttugh till lärdom, till straff, till rettilse, till tuctilse. 2Tim. 3: 16 (NT 1526). Tuktelse för en begången synd. Rydberg Myt. 2: 548 (1889).
Till SAOB