SAOL

publicerad: 2015  

unitarist

un·­it·­ar·­ist [‑is´t] substantiv ~en ~er unitarism

Singular
en unitarist	obestämd form
en unitarists	obestämd form genitiv
unitaristen	bestämd form
unitaristens	bestämd form genitiv
Plural
unitarister	obestämd form
unitaristers	obestämd form genitiv
unitaristerna	bestämd form
unitaristernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

unitarist unitaristen unitarister

un·it·ar·ist·en

substantiv

unitaris´t

● unitarie

belagt sedan 1870

Till SO

SAOB

publicerad: 2011  

UNITARIST un1itaris4t, m. l. f. (ss. ig.); best. -en; pl. -er.

Etymologi

[jfr t., eng. unitarist; till UNITARISM. — Jfr UNITARISTISK]

unitarie; särsk.

a) relig. o. teol. motsv. UNITARIE a. Engström Nak. 64 (1934). Som teolog var (Joseph) Priestley aktiv unitarist. PiteåT 13/3 2009, s. 25.

b) (om ä. l. utländska förh.) motsv. UNITARIE b. Vi tyskar, säga dessa unitarister, äro ett folk, som af naturen är anvisadt att utgöra en enda stat. SvTidskr. 1870, s. 392.

c) litt.-vet. motsv. UNITARIE c. SAOB S 1942 (1967).

Till SAOB