SAOL

SO

publicerad: 2021  

uppsåt upp­såtet, plural upp­såt, bestämd plural upp­såten

upp|­såt·et

substantiv

upp`såt

● med­veten strävan att upp­nå visst resultat positivt el. (ofta) negativt

JFR avsikt

ont upp­såt; ärligt upp­såt; lyckas i sitt upp­såt

○ äv. om mål­inriktad men inte med­veten strävan i juridiska samman­hang

han dömdes för indirekt upp­såt att gå främmande makt till handa

belagt sedan 1472–86 (Speculum Virginum); fornsvenska upsat; av lågtyska upsat 'av­sikt', till upsetten 'ha för av­sikt', urspr. 'upp­sätta'; besläktat med uppsats

Till SO

SAOB

publicerad: 2011  

UPPSÅT up3~så2t, n. (G1R 1: 160 (1523) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Psalt. 10: 4 (öv. 1536), Dähnert (1784)); best. -et; pl. =.

Ordformer

(op- 1529 (: opsotzske)–1719. opp- 1688. up- (v-, w-) 1523–1823 (: upsåteligen). upp- 1617 osv. åp- 1556–1715. -saat 1523. -satt 1719. -sot (-th) 1523–1588. -såett 1561. -såt (-åå-, -åått, -ht, -th) 1526 osv. -sått c. 1535–1726)

Etymologi

[fsv. upsat; jfr fd. opsat, upsæt; av mlt. upsat, avsikt, till upsetten, ha för avsikt m. m., ssg av up (se UPP) o. setten (se SÄTTA, v.3)]

avsikt l. syfte l. föresats o. d.; särsk. dels med adjektivisk bestämning angivande arten av avsikten osv., dels i uttr. ha i uppsåt (förr äv. uppsåtet) att (göra det l. det), ha för avsikt att (göra det l. det), dels i uttr. med (äv. av) l. utan uppsåt, avsiktligt resp. oavsiktligt; äv.: plan l. anslag o. d., i sht förr äv. med tanke helt l. företrädesvis på den planerade handlingen, övergående i bet.: gärning l. tilltag l. företag o. d.; förr äv.: beslut (särsk. i uttr. fatta (ett l. sitt) uppsåt, fatta (ett resp. sitt) beslut (jfr FATTA 6 a η)). Ont, gott uppsåt. Utan uppsåt att skada. Oppositionen misslyckades i sitt uppsåt att stjälpa regeringen. Hon hade inte som uppsåt att döda honom. Ther före raadom wij .. At i tiil annen raadt tenke oc gifwer tet wpsaat wtofwer Som i wti tenne sak tiil Nw haft hafwe. G1R 1: 160 (1523). Dhå schulle the hafua förtagitt och förhindrett .. Hans Fällermans vpsått. 3SthmTb. 5: 92 (1603). Huru the skula straffas, som antingen aff upsåt eller fåvisko studera uti misstänchte Academier i Tyslandh. RA II. 2: 49 (1617). Twenne quinfolk (blev) rättadhe effter föregången ransakning och domb, nembligen det ene som hadhe medh gifft förgifuet sin man, och det andre medh opsåth affbränt een länssmannsgårdh. Banér GenGuvBer. 32 (1668). Högwördigste Herr Biskopen hade i upsåt at utwärka nya uplagor af de böcker, hwarpå brist befinnes. VDAkt. 1789, nr 522. Mit upsåt fattadt är: Jag reser. Adlerbeth Skald. 1: 153 (1797). Om skada orsakas med uppsåt eller av grov vårdslöshet å järnvägens sida, svarar dock järnvägen i allmänhet med fulla ersättningsbeloppet. 1NJA 1951, s. 661. — jfr BÄTTRINGS-, MORD-UPPSÅT m. fl.

Avledn.: UPPSÅTLIG, förr äv. UPPSÅTELIG, adj.; adv. = (†, Ps. 1695, 253: 5), -a (†, Swedberg Ordab. (1725), Schultze Ordb. 3959 (c. 1755)), -en (RARP 4: 498 (1650) osv.), -t (Kolmodin QvSp. 1: 506 (1732) osv.). (-elig 1665–1842. -lig 1650 osv. -ligit, n. sg. 1688–1750) [fsv. upsatelika, adv.] avsiktlig; särsk. (o. i sht) om handling l. missgärning l. brott l. synd o. d.: som begås med uppsåt, överlagd; särsk. ss. adv.: med uppsåt l. avsikt l. vilja, avsiktligt; äv. (numera i sht i religiöst spr.) om person: som (i en viss situation l. i allm.) handlar med uppsåt l. avsikt l. vilja. RARP 4: 498 (1650; ss. adv.). En vpsåtelig Mördare. Rüdling Suppl. 318 (1740). Upsåteliga syndare, som ännu hafwa sit nöje i synden. Bælter Christen 129 (1743, 1748). Wi kunne .. häraf .. finna hwilka upsåteliga synder äro nemligen sådana, som för gärningen ske med öfwerläggning, med wett och wilja, af ondska och föresats. Nohrborg 156 (c. 1765). Uppsåtlig lemlästning. Nordström Samh. 2: 238 (1840). Uppsåtliga brott mot miljölagen. DN 8/3 1988, s. 6. jfr o-uppsåtlig.

Avledn.: uppsåtlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara uppsåtlig. Serenius Ppp 1 a (1734). Hos mången af dem bor ej en uppsåtlighet att vara ond, men en oduglighet att vara god. 2SAH 10: 286 (1822).

Till SAOB