SAOL

publicerad: 2015  

våning

vån·ing substantiv ~en ~ar 1 nivå i högt hus2 bo­stads­lägenhet

Singular
en våning	obestämd form
en vånings	obestämd form genitiv
våningen	bestämd form
våningens	bestämd form genitiv
Plural
våningar	obestämd form
våningars	obestämd form genitiv
våningarna	bestämd form
våningarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

våning våningen våningar

vån·ing·en

substantiv

vå`ning

1 (alla) ut­rymmen på samma nivå i ett hus el. en trapp­uppgång

JFR etage, ¹plan 1

våningsplan; fyravåningshus

de bor på tredje våningen; ta hissen upp till femte våningen; huset var tre våningar högt

belagt sedan 1444 (Stockholms Stads Jordebok 1420–1474); fornsvenska vaning; av lågtyska woninge eller tyska Wohnung 'bo­stad', till tyska wohnen 'bo'; jfr ur­sprung till invånare

2 bostadslägenhet vanligen av större format

JFR lägenhet 1

våningsbyte; hörnvåning; paradvåning; sekelskiftesvåning; tjänstevåning; vindsvåning

en rymlig våning; skaffa en våning i centrum; in­ifrån våningen hördes musik

belagt sedan 1830

Till SO

SAOB