SAOL

publicerad: 2015  
vall
vall substantiv ~en ~ar 1 sträng el. bank av upp­kastad jord el. snö el. av sten2 stycke mark besådd med gräs, klöver e.d. för slåtter el. bete: ​gå (i) vall med boskapen3 särsk. i namn; ​idrotts­plats: ​Slottsskogsvallen​ – De flesta sammansättn. med vall- hör till vall 2.
Singular
en vallobestämd form
en vallsobestämd form genitiv
vallenbestämd form
vallensbestämd form genitiv
Plural
vallarobestämd form
vallarsobestämd form genitiv
vallarnabestämd form
vallarnasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
vall vallen vallar
vall·en
substantiv
1 lång­sträckt, sluttande upp­höjning på marken, vanligen bestående av jord, grus eller dylikt ofta an­ordnad av människor till skydd
valla in; banvall; fästningsvall; strandvall
huset låg skyddat bak­om en vall mot havet
○ äv. om annan före­teelse med liknande form el. funktion
tandvall
○ äv. bildligt om abstrakt hinder
ljudvallen
bryta igenom en känslo­mässig vall
belagt sedan 1285 (i ortnamn; (testamente upprättat av Birger Jarls dotter Kristina (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska vall; av lågtyska wal med samma betydelse; av lat. vall´um 'förskansning'; jfr ur­sprung till grundval, intervall
2 åker där vall­växter odlas till slåtter el. bete
JFR äng
vallväxt; åkervall
○ äv. mer abstrakt bete
driva boskap i vall; kreaturen gick i vall
○ äv. om slät mark, sär­skilt i namn på idrotts­platser vanligen i sammansättn.
Ryavallen
det är derby på Vallen i kväll; Örjans vall i Halmstad
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska valder, valler 'fält; mark'; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till valthorn
Till SO

SAOB