SO
publicerad: 2021
veta
visste vetat, presens vet
verb
ve`ta 
●
ha säker
kunskap eller kännedom om något
jag vet att jag har rätt; vad vet du om det?; jag skulle vilja veta när det går något tåg; pappa vet bäst – sade man förr; tänk om de hade vetat sanningen; såvitt jag vet har ingenting särskilt hänt; hon fick veta att modern nyss dött
○
äv. försvagat, ofta för att övertyga, uppmuntra eller dylikt
nej, vet du vad!; vet du, jag är glad nu att jag slutade i tid; vet ni vad vi gör, vi går ut och äter
○
äv. med avseende på färdigheter eller dylikt
något formellt
vara
skicklig i
han vet att föra sig i sällskap
det ska gudarna veta
se
gud
det vete fan
se
fan
det vete fasen
se
fasen
det vete fåglarna
se
fågel
det vete katten
se
katten
det vete sjutton/tusan
se
tusan
det är mer än jag vet
se
mer
få veta att man lever
bli hårt ansattom vi får tag på dem som krossade rutorna ska de nog få veta att de lever!
inte veta på vilken fot man ska stå
se
fot
inte veta vilket ben man ska stå på
se
ben
så mycket du vet det!
se
mycket
tacka vet jag någon/något
se
tacka
vet hut!
se
hut
vet skäms!
se
skämmas
veta bättre
se
bra
veta hur en slipsten ska dras
se
slipsten
veta hur landet ligger
se
land
veta sin plats
se
plats
veta var man har någon
väl känna någons egenskaper och avsikterhon är svår att beskriva och man vet inte var man har henne
veta varken ut eller in
ursprungligen biblisktvara rådvillefter att ha fått flera motstridiga besked visste han varken ut eller in