[fsv. vitvillinge(r); ssg av VETTo. en avledn. av vilder, vill, vilse (se VILL, adj.2), l. möjl. villa, förvilla (se VILLA, v.2); den i nutida spr. ibland förekommande formen vet- beror på anslutning till VETA, v.1]
galning (se GALNING, sbst.2 2) l. dåre; förr äv. dels om person som lider av psykisk sjukdom l. funktionsnedsättning (jfr GALNING, sbst.2 1), dels om (ung o. oerfaren o. därmed) tanklös l. ansvarslös person. Han for runt, körde som en vettvilling. NorrlS 1–6: 302(1546). Kom för retthe Lasse i Mällösa .. och bekendhe, att theres wallepoikar hade hwgiid 20 små eker .. Och effter th(ett) war wittuillingar, som th(ett) giordhe, bleffue the benådhe m(edh) – 40 m(ark) bådha tiltresk(iptes). SörmlH 16: 104(1595). De åldrige blifue såsom Barn wetwillingar, deras Ord gå som de komma. Kempe Proberugn Dedik. A 4 a(1664). De orden ska du betala dyrt, din vetvillinge. Gyllenborg Sprätth. 81(1737). Under förmyndare eller målsmän stodo minderårige eller öfvermagar, ogifte qvinnor och vetvillingar (avita). Nordström Samh. 2: 89(1840). Dessa vettvillingar, hvilka som högsta evangelium predika landsförräderiet. VL 1906, nr 86 A, s. 3. En vettvilling springer omkring i parkerna och klubbar ner folk. Sjöwall o. Wahlöö MannBalk. 12(1967).
