SAOL

publicerad: 2015  

vinter

vinter [vin´ter] substantiv ~n vintrar • en års­tid; ​i vintras under senaste vintern

Singular
en vinter	obestämd form
en vinters	obestämd form genitiv
vintern	bestämd form
vinterns	bestämd form genitiv
Plural
vintrar	obestämd form
vintrars	obestämd form genitiv
vintrarna	bestämd form
vintrarnas	bestämd form genitiv
Övrig(a) form(er)
vintras	i vissa uttryck

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

vinter vintern vintrar; obestämd form singular genitiv vintras i ett uttryck

substantiv

vin´ter

● års­tid som följer efter hösten och känne­tecknas av mörker och kyla samt (på våra bredd­grader) snö och is

vintermörker; vinterrock; vintersport; vargavinter; vårvinter

(om/på/under) vintern

(om) vintern

(på) vintern

(under) vintern

(i) vinter (till) vintern i vintras

en sträng vinter; en mild vinter; en snö­fattig vinter; i vinter ska vi åka till fjällen; under vintern har hon bilen av­ställd; mitt i smäll­kalla vintern; i vintras var det kallare än på många år; Australien har hög­sommar när vi har vinter; i Eng­land har de ingen riktig vinter; ek­orrarna lägger upp förråd för vintern

○ äv. bildligt

solen strålade och träden lövades men i hennes hjärta var det vinter

en grön vinter en mild vinter utan snöenligt meteorologerna blir det en grön vinter i år

belagt sedan 800-talet (runsten, Rök, Östergötland); runform uintur (plur.), fornsvenska vinter; gemensamt germanskt ord av osäkert urspr.; ev. med grundbet. 'fuktig års­tid' och besläktat med vatten

Till SO

SAOB