SAOL
publicerad: 2015
vulka
vulka
verb
~de ~t • ⟨vard.⟩ vulkanisera
| Finita former | |
|---|---|
| vulkar | presens aktiv |
| vulkas | presens passiv |
| vulkade | preteritum aktiv |
| vulkades | preteritum passiv |
| vulka | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att vulka | infinitiv aktiv |
| att vulkas | infinitiv passiv |
| har/hade vulkat | supinum aktiv |
| har/hade vulkats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| vulkande | |
| Perfekt particip | |
| en vulkad + substantiv | |
| ett vulkat + substantiv | |
| den/det/de vulkade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
vulka
vulkade vulkat
verb
vul`ka 
●
vulkanisera
någon/något vulkar något
någon vulkar något
något vulkar något
belagt sedan 1934;
till
vulkanisera
vulkavulkande, vulkning
SAOB
publicerad: 2019
VULKA vul3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
(i fackspr.) vulkanisera (ngt); ngn gg äv. intr., om material l. föremål o. d.: vulkaniseras. DN(A) 22/4 1920, s. 17. Vulkning av cykeldäck stövlar m. m. billigt. UNT(A) 1941, nr 232, s. 12. Metalldelar korrosionsskyddas genom beläggning med ett syntetiskt gummi, som genom tillsats av vulkmedel vulkar vid rumstemperatur. TT 1966, s. 574. De (krock)kuddar som fanns på marknaden hade fogar vulkade med gummimassa, som gjorde dem tunga och stela. GbgP 5/9 1995, s. 31. En maskin som med hjälp av ånga vulkar gummi så att däck kan repareras. FaluKurir. 11/1 2005, s. 4. — jfr SJÄLV-VULKNING.
Ssgr (i fackspr.): VULK-APPARAT. apparat för vulkning; jfr vulkanisator, vulkaniserings-apparat. DN(A) 16/7 1921, s. 12. En ny Vulkapparat f. cykeldäck säljes. DN(A) 14/3 1944, s. 23. —
-MEDEL. om tillsatsämne avsett att åstadkomma vulkning av gummi; jfr medel, sbst. 13 b β. GummiteknRåvaruhb. 78 (1952). Butylgummi lär kunna göras mera resistent mot värme, om man använder ett harts .. som vulkmedel i stället för svavel. TT 1960, s. 166.
Avledn. (i fackspr.): VULKARE, m.//ig. om person som (yrkesmässigt) arbetar med vulkning; jfr vulkanisör. DN(A) 26/4 1938, s. 31. Vulkaren arbetar vid pressar eller pannor. SvYrkeslex. 2: 205 (1969).