BEKLÄMMA bekläm4a, i Sveal. äfv. 032 (beklä´mma Weste; bekl`ämma Almqvist), v. -er, -klämde, -klämt, -klämd. vbalsbst. -ELSE (se d. o.), -KLÄMNING (se d. o.).
Etymologi
[af t. beklemmen; jfr fsv. beklämma, klämma, trycka, liksom d. beklemme af mnt. beklemmen, motsv. holl. beklemmen; se BE- o. KLÄMMA, v.]
1) [jfr d. skibet ligger ganske beklemt imellem isen, t. die beklemmende weste o. motsv. anv. i holl.] (†) klämma, trycka, pressa. Schultze Ordb. 2274 (c. 1755). Möller (1790). Almqvist (1842). Dalin (1850; betecknadt ss. föga br.). jfr: Ändteligen kom den beklämda näsan, utan särdeles förfång, utur sit taggiga fängelse (dvs. hökens klor). Tessin Bref 1: 163 (1752). — bildl.: bringa i klämma. Jag tillstår, att ert smerta, / Behagligt snörda lif beklämmer just mitt hjerta. Remmer Den föregifne döde 29 (1828).
2) [jfr motsv. anv. i d., t. o. holl.] (i sht i högre stil, mindre br.; se dock slutet) göra beklämd; hoppressa l. hopsnöra l. tynga på (i bildl. bem.); ängsla. Möller (1790). Aningar beklämma Beras bröst. Widström Vitt. 33 (c. 1800). Ps. 1819, 137: 3. När ana Feer, Genier, Dämoner / De tyngder, som beklämma mensko-bröst? Atterbom LÖ 2: 84 (1827, 1854). Sällsamma qval beklämde hennes bröst. Mellin Nov. 1: 74 (1838, 1865). Då blef det sångaren trångt: hans hjerta .. beklämdes; / .. stafven han tog, sade farväl åt sitt land. B. E. Malmström 6: 138 (1847). Dalin (1850; betecknadt ss. föga br.). Innehållets förfärande dysterhet .. beklämmer och ängslar läsaren. Wirsén i PT 1892, nr 276 A, s. 3. En pessimistisk determinism, som beklämde sinnet. Dens. Därs. 1896, nr 236 A, s. 3. — (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adj. anv. En tung, beklämmande stämning. Estlander Konsth. 45 (1867). Klockans knäppningar hördes i rummet; för öfrigt var det beklämmande tyst. Gripenberg I tätn. led 131 (1886). Beklämmande, men natursann är framställningen af R:s .. lättsinne. Wirsén i PT 1897, nr 1, s. 3. Beklämmande verka de flesta af dessa berättelser. Dens. Därs. 1899, nr 197, s. 3. jfr BRÖST-, HJÄRT-BEKLÄMMANDE.
