SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
BEKLÄMD bekläm4d (beklä´md Weste), p. adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[efter t. beklemmt, eg. p. pf. till beklemmen, se BEKLÄMMA; jfr d. beklemt, holl. beklemd]
som känner beklämning; betryckt, ängslig; jfr BEKLUMMEN. Känna sig beklämd. Med beklämdt hjärta. Jagh sitter nu beklemd aff dröfwe (dvs. sorgsna) tankar. Lucidor Hel. Tt 1 b (c. 1670). Ach! hvad Ängslan, utan tröst, / Plågar mitt beklämda bröst? Frese And. dikt. 47 (1724). Jag var beklämd. Strandberg 3: 296 (1854). Något beklämd om hjertat. Blanche Bild. 3: 170 (1864). Dante besvär .. Casella att .. vederqvicka hans beklämda själ med någon af sina .. ljufva sånger. Böttiger i SAH 50: 315 (1875). (Byron) kände sig, oaktadt den mest gränslösa personliga frihet, beklämd; verlden var honom ett fängelse. Wirsén i PT 1888, nr 168 A, s. 3. Nu sågo människorna allvarliga ut. Något tungt och beklämdt var öfver dem. Rydberg Varia 285 (1890). — (föga br.) med framhållande af det ängslan åtföljande fysiska obehaget; jfr BEKLÄMNING slutet. Hon suckar djupt, beklämdt hon andas. Jensen Böhm. diktn. 26 (1894). — jfr HJÄRT-, SORG-BEKLÄMD m. fl.
Spoiler title
Spoiler content