DIFFRAKTION dif1rakʃω4n, ngn gg -aktʃω4n (diffracktschón Dalin), r. (f. Dalin(1850)); best. -en, ä. o. hvard. i mellersta o. norra Sv. äfv. = (Berzelius Årsber. t. VetA 1830,s. 11); pl. (mindre br.) -er.
Etymologi
[jfr t. diffraktion, eng. o. fr. diffraction; af nylat. diffractio, bildadt till lat. diffractus, p. pf. af diffringere, bryta l. slå sönder, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. det mot BRÄCKA, v., etymologiskt svarande frangere, bryta, bräcka, krossa (jfr FRAKTION); termen infördes af italienaren F. M. Grimaldi 1665. — jfr REFRAKTION]
fys. benämning på den afvikning från den rätliniga riktningen som ljusstrålar undergå, då de passera gm fina öppningar l. förbi kanterna af tunna, ogenomskinliga kroppar: böjning; jfr INFLEXION.Denna ljusets afvikning ifrån en rät linea, kallas: Ljusets diffraction, eller Inflection. Sjöstén Hauch 261(1800). Ljusets diffraction, .. som otvunget förklaras af undulationstheorien. Berzelius Årsber. t. VetA 1830, s. 11. Om ljusets böjning eller diffraktion. Almroth Fischer 2: 323(1837). Fock 1 Fys. 372(1853, 1861). 2 Uppf. b. 2: 293(1901).
-GITTER~20. [jfr eng. diffraction grating] astr. (för mätning af ljusets våglängder afsedd astrofysikalisk) apparat med en mängd ytterst smala öppningar mellan parallellt spända trådar l. (numera vanl.) bestående af en skifva af glas l. polerad metall på hvilken uppdragits en mängd ytterst fina, på lika långt afstånd från hvarandra liggande, parallella linjer, medelst hvilken apparat ett spektrum framkallas gm diffraktion af genomgående l. (då det är af metall) reflekteradt sammansatt (ofärgadt) ljus. NF(1880). Dunér Astr. 179, 180(1899). Diffraktionsgitterna .. användas hufvudsakligen för undersökningar öfver solspektrum. 2 NF 2: 299(1904). —
