SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1912  
DIFFORM difor4m, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. o. eng. difform, fr. difforme, af mlat. difformis (Thomas ab Aquino), olikformig, mångfaldig, af lat. dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. forma (se FORM). — jfr KONFORM, UNIFORM, adj.]
1) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) af oregelbunden form, utan symmetri l. regelbundenhet. Difform Bastion. Rålamb 8: 29 (1691).
2) [jfr motsv. anv. i fr.] (numera knappast br.) som ej har den rätta l. normala formen l. skapnaden, oformlig; missbildad, vanskapad, vanskaplig. En Yngling om 24 år, i barndomen rachitisk, sedermera difform, men utan alla tecken til någon uplösning i bensubstancen. Vet.-handl. f. läk. IV. 3: 69 (1796). Pfeiffer (1837). Difform, oformlig, vanskaplig. Ficklex. ö. främ. ord (1903). Anm. Andersson Frem. ord (1845, 1857), Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878), G. Dalin (1871) o. NF (1880, 1906) gifva ytterligare (efter fr.) ss. öfvers.: ful, NF (1880) därjämte: vanställd, 2 NF (1906): otäck. Det är dock ovisst, om denna bet.-skiftning verkligen (förekommer l.) förekommit i Sv.
Spoiler title
Spoiler content