publicerad: 1929
GRUMS grum4s, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. grums; till stammen i GRUM; jfr d. grums, grums, o. nyisl. groms, grums, inälvor i fisk, ävensom GRUMMEL, sbst.1]
i vätska: små, främmande partiklar (mudder, slam o. d.) som, när vätskan röres upp, flyta omkring o. göra den oklar l. grumlig o., när den är stilla, bilda ett lager på bottnen; bottensats; jfr GRUMMEL 1; stundom allmännare: smolk, smuts; äv. bildl. Grumset, som sätter sig til båtn när åljan omkokas och skiras. Rothof 461 (1762). Först efter ett år har grumset (i det färska vinet) fullkomligen satt sig. Snellman Tyskl. 130 (1842). Auerbach (1909). Det kom grums i kulturglädjen. Koch Timmerd. 90 (1913). — särsk.
b) (numera föga br.) i utvidgad anv., om visst slags avfall, ss. vid trankokning (av sill), förr äv. brännvinsbränning; jfr DRAV, GRUM 1, GRUMMEL, sbst.1 1 b. Grumset efter Trankokningen i Götheborgska skären. VetAH 1791, s. 116. Stiernstolpe Arndt 1: 172 (1807). Dalin Synon. 88 (1925). jfr SILL-, TRAN-GRUMS.
Avledn.: GRUMSIG, adj. [jfr d. grumset]
1) (ngt vard.) om vätska: full av grums, grumlig. Möller (1745; under troubler). Grumsigt öl. Cavallin Kipling Wi 102 (1897). Källan är grumsig. Segerstedt Händ. 69 (1926).
2) (mindre br.) i överförd anv., om färg l. hy: oklar, oren. (Kraffts) färg är grumsig. Nordensvan SvK 170 (1892). Almqvist Comfort 190 (1913).
Avledn.: grumsighet, r. l. f. —
Spoiler title
Spoiler content