GRUMSA grum3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. grumsa, i bet. 1 o. (i Östergötl.) 2; utvidgning av stammen i GRUMMA; jfr GRUMLA, v.3]
1) (vard.) intr.: halvhögt knota, missnöjt mumla, muttra, smågräla, ”gruffa”; ofta i förb. med prep. över, äv. om (ngn l. ngt). BvBeskow (1836) i TegnérPpr 378. Redan under 60-talet hörde man då och då grumsas öfver .. (Arpis) tempi. Lindgren MusStud. 194 (1896). ”Grumsa inte du, gosse”, säger korpralen. Cederschiöld Väntan 84 (1915).
2) (†) opers., dep. l. refl.: glunkas. Det började nu mot hösten 1806 grumsas något i kabinetterna. Wingård Minn. 2: 59 (1846). Därs. 85.
