publicerad: 1963
SAKRAMENTAL sak1ramenta4l, äv. (föga br.) SAKRAMENTELL -täl4, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. sacra-. -mental 1843 osv. -mentell 1911)
Etymologi
[jfr t. sakramental, eng. sacramental, fr. sacramentel (ffr. o. ä. fr. sacramental); av senlat. sacramentalis, till lat. sacramentum (se SAKRAMENT). — Jfr SAKRAMENTALIER]
som har avseende på l. härrör från l. utgör l. tillkommer (förvaltning av) sakrament l. sakramenten (se SAKRAMENT 1); äv. (teol.) allmännare: som har avseende på osv. uppenbarelsen l. meddelelsen av Guds nåd i (vissa moment av) gudstjänsten o. d. (motsatt: sakrificiell); jfr SAKRAMENTERLIG, SAKRAMENTLIG, SAKRAMENTSK 1. Prestens aflösning, hvarmed den sacramentala botgöringen slutas (i den romersk-katolska kyrkan). Möhler Symb. 201 (1843). Emellertid måste dopet efterföljas af den kyrkligt uppbyggande verksamhet, som är egnad att göra den på ett sakramentalt sätt meddelade döpelsenåden till individens personliga egendom. VL 1893, nr 200, s. 3. Wilhelmi hade (vid den katolska gudstjänst som han bevistade) väntat sig någon, om än kort, predikan; men den uteblev. Han fattade, att här var tanken på förklaring eller utläggning helt skjuten tillbaka för det rent sakramentala. Stiernstedt Sneck. 65 (1924). Sakramentala kallas de moment (i gudstjänsten), där Gud meddelar sin nåd (absolution, uppenbarelse genom ord och sakrament). Hellerström Liturg. 7 (1932). Den sjukdom till döds varav den moderna kulturen lider sammanfaller med dess ohelighet och yttrar sig i folkens .. liv som ett bortvissnande av vördnadssinnet, .. i religionen som ett undanskjutande av det sakramentala elementet .. och profanation av språket. Malmberg Värd. 26 (1937). — särsk.
a) i fråga om andra religioner än den kristna; ofta liktydigt med: kultisk l. sakral l. offer-. Reuterskiöld SakrMålt. 5 (1908). I denna ceremoni, då man dödar och äter det eljes förbjudna totemdjuret, söker man en af utgångspunkterna för det sakramentella offret. Nilsson PrimRel. 45 (1911). Sakramentala måltider. 2SvUppslB 25: 65 (1953).
b) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels: som sättes i förbindelse med gudsdyrkan o. därigm får sin förpliktande karaktär (jfr SAKRAMENT 1 a α), dels (o. oftast): som påminner om l. för tanken till sakrament (se d. o. 1) l. ngt heligt l. religiös andakt l. rit o. d., stundom: helig (se d. o. 5) l. andaktsfull l. högtidligt rituell. Ordförandens tal till juryn inledes (i Frankrike) .. med orden: ”I svären och lofven inför Gud och inför menniskor”, hvilket besvaras af .. jurymännen med orden: ”jag svär det”. För öfriga eder är .. icke någon religiös eller sakramental form föreskrifven. BtRiksdP 1885, I. 1: nr 2, s. 10. Granen plundras. Äpplen och karamäller, russin och mandel ätas upp — en sakramental akt! Forsslund Storg. 237 (1900). Hos oss äro (i motsats till i England) varken julkubben eller plumpuddingen sakramentala ting. DN 1924, julnr s. 4. Vi barn (brukade) beundra hans eleganta och gedigna reseffekter, hans sakramentala sätt att raka sig och över huvud taget begå sin lever. Laurin Minn. 1: 35 (1929). Ruin SjunknH 19 (1956).
Ssgr: SAKRAMENTAL-KYRKA. (i sht teol., numera bl. mera tillf.) = sakraments-kyrka. TT 1894, Byggn. s. 51. —
-LAG, r. l. f. l. m. lag rörande (förvaltning av) sakrament; i sht (kyrkohist.) om en 1855—1859 gällande lag som förbjöd lekmän att förvalta sakramenten; jfr sakraments-lag. AnderssonBrevväxl. 2: 371 (1855). —
-TJÄNST. (mera tillf.) om (tjänst bestående i) handhavande l. meddelande av sakramenten vid gudstjänst. TT 1894, Byggn. s. 51.
Avledn.: SAKRAMENTALISK, adj. [jfr t. sakramentalisch] (†) sakramental. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 424 (1835). Dalin (1871). —
SAKRAMENTALISM 10104, r. [jfr t. sakramentalismus, eng. sacramentalism] teol. uppfattning l. lära kännetecknad av (ensidigt) framhävande av sakramentens betydelse l. av det sakramentala (i tro l. gudstjänst o. d.); äv. om uppfattning av religiös handling ss. ngt (magiskt) sakramentalt. KyrkohÅ 1923, s. 141. Ironiens udd saknas icke heller i hans ämbetsbröders sätt att skärskåda och analysera hr Skredsviks försvar för sin liturgi, sin sakramentalism och sin Mariakult. SvD(A) 1931, nr 13, s. 3. (Baptisternas förkastande) av barndopet och den magiska sakramentalismen kring detta. GbgP 1958, nr 255, s. 12. —
SAKRAMENTALIST10104, m.||ig. [jfr eng. sacramentalist] teol. person vars trosuppfattning karakteriseras av sakramentalism. Sörenson GudFrälsn. 44 (1945). LD 1958, nr 226, s. 4. —
SAKRAMENTALISTISK101040, adj. [jfr sakramentalist] teol. som utmärkes av sakramentalism. SvMorgBl. 1944, nr 11, s. 6 (ss. adv.).
Spoiler title
Spoiler content