SIGD sig4d, äv. SEGD säg4d l. seg4d, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(segd 1775—1931. seid- i ssg 1870 (: Seidreifer). seyd- i ssg 1761 (: seydreifwer). sigd 1881 osv. sigde- i ssg 1809 (: Sigderifvare) osv.)
Etymologi
[sv. dial. sigd, segd, sejd, sigde, m.; jfr fvn. sigðr, m., skära, sigð, f., skära, svärd, nor. dial. sigd, skära, kort lie, ävensom mlt. sichte, sigde, segede, mnl. o. fris. sichte, feng. sigþe, sīþe, samtliga med bet.: skära l. lie; till den ieur. rot som föreligger bl. a. i lat. secula, skära (se SIKEL, sbst.2). — Jfr SIGG]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skära; äv. om kort lie (jfr SIGD-RIVARE). Säden (i Undersåker i Jämtl.) upskäres allmänt med Segd eller et slags Handskära. Hülphers Norrl. 2: 117(1775). Lien .. har utvecklat sig ur skäran eller sigden. Möller Jordbr. 141(1881). jfr: I hela Sverige för övrigt (utom i norra Jämtl.) heter det ”skära” utom i Skåne, Halland och Gotland, där (orden) sikel eller sigd också brukas. SvKulturb. 9—10: 203(1931).
Ssg: SIGD- l. SIGDE-RIVARE. (sigd- 1761 osv. sigde- 1809 osv. -reif(w)er 1761—1870. -rivare 1809 osv.) [sv. dial. (Gotl.) sigderäivare (senare leden etymologiskt identisk med rivare); benämningen sannol. given med tanke på att fågelns läte erinrar om det skrapande ljud som uppstår vid slipning l. bryning av lie; jfr äv. sv. dial. (Gotl.) räiva si, skrika (om fåglar), eg.: riva sig] (på Gotl., bygdemålsfärgat) kornknarr. Linné Fauna nr 194(1761). FoFl. 1953, s. 131.
SAOB
