publicerad: 1967
SIGA si3ga2, v. -er, seg se4g, sego se3gω2, sigit si3git2, sigen si3gen2, förr äv. ipf. sigde (ipf. ind. sg. seg (seeg) Dan. 10: 9 (Bib. 1541: seegh .. nedher) osv. sig Dryselius Monarchsp. 121 (1691). sigde (-ij-) BtÅboH I. 9: 11 (1637: sijgde .. neder), Weste FörslSAOB (c. 1815)). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(siga (sijg-) 1664 osv. siija 1609)
Etymologi
[fsv. sigha, sv. dial. siga; motsv. fd. sighæ, sige (d. sige), fvn. síga, nor. dial. siga, fsax. sīgan (mlt. sīgen), mnl. sīgen (holl. zijgen), ffris. sīga, fht. sīgan (mht. sīgen), feng. sīgan; till den rot som föreligger bl. a. i fht. sīhan (vartill med avljud t. versiegen; jfr FÖR-SIGA), mlt. sīen, sīgen, siggen, båda med bet.: låta genomrinna, sila, sippra (jfr SIGGA), o. i sanskr. sincati, utgjuter, gr. ἰκμάς, fuktighet, väta. — Jfr SEG, sbst.1, SEGA, sbst., -SEGA, SEGA, v.2, SEGNA, v.2, SIG, sbst., SIGG]
1) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vätska: (fram)sippra, (fram)sila, sakta (fram)rinna, smårinna; suga sig (till en plats o. d.); sakta sjunka undan; särsk. i fråga om vattens sipprande osv. i l. fram ur jord; äv. refl. (se slutet). (Lat.) Gramiosus .. (sv.) Then som myckin wetska siger aff ögonen, surögd. Linc. Kk 5 b (1640). Klappuren eller cindret (under masugnen bör kunna) afholla och afföra alt sigande af veska uti sanden och til bottnhellen. ESwedenborg (1719) i NoraskogArk. 4: 229. Jorden mellan de grönskiftande kullarna jäste mörk och ångande. Blott tycktes det, att vårflödet ännu låg och seg på sidläntare ställen. Ossiannilsson Slätt. 311 (1909). I månskenet vidderna tiga: / I dikena hör jag det siga / ett sakta kluckande dropp / för alarnas törstande bruna knopp. Svartengren Vårst. 49 (1912). Icke minst viktigt (för slåtterängarnas avkastning) var nog det sigande vattnet och den växtnäring det förde med sig. Ymer 1945, s. 305. — jfr NEDSIGA. — särsk. (†) refl.: (fram)sippra l. (fram)sila (genom ngt). När det öfwersta på snön som aff Solstrimans wärma är smält, siger sig igenom then andra in till Jorden, lemnas (osv.). Rudbeck Atl. 1: 128 (1679). En gran kan aldrig trifvas på en hård och torr backa eller fält, med mindre dess rötter finna någon fugtighet, som siger eller sugar sig ständigt genom jorden. VetAH 1748, s. 265. Weste FörslSAOB (c. 1815).
2) ss. beteckning för sakta fallande l. glidande rörelse.
a) (numera föga br.) sjunka l. sakta falla o. d.; särsk. om person: segna, digna. Sone Öde .. slogh till Påwel medh böszan 3. slagh så att Påwell seeg å snidh emot wäggan. KongaDombRenov. 1615, s. 9; jfr Hyltén-Cavallius Vär. 2: 390 (1868). Effter Siäcktan diupt in i des (dvs. vildsvinets) hiärta steg / Det och till Jorden seg. Dahlstierna (SVS) 327 (c. 1696). Sol börjar svartna: / Jord siger i haf. Afzelius SæmE 8 (1818; isl. orig.: sígr); jfr Atterbom Lyr. 3: 217 (1839) o. SthmFig. 1845, s. 160. jfr NED-SIGA. särsk. (†) om byggnad: delvis sjunka hop, ”sätta” sig o. börja luta, luta till fall. (Sv.) Huset har siget, (t.) das Haus ist gesuncken, es hat sich gesencket. Lind (1749). (Sv.) Sigen byggning, (t.) ein gesunckenes, oder gesencktes, Gebäu. Dens.
b) i fråga om rörelse l. förflyttning som försiggår i ett mer l. mindre vågrätt plan: skrida o. d.; anträffat bl. i den särsk. förb. SIGA TILLSAMMAN.
Särsk. förb.: SIGA FRAM10 4. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: sippra l. sila fram. Silfver kan finnas uplöst uti vissa färgade vatten, som siga fram genom fina rämnor uti bergen. Rinman 2: 605 (1789). Vätan som siger fram över det murknande trät, är .. mättad med organiska ämnen. NatLiv 2: 578 (1931). särsk. (†) refl., i uttr. siga sig fram, sippra l. sila fram; jfr siga 1 slutet. Sahlstedt (1773). Heinrich (1828). —
SIGA IN10 4. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: sippra l. sila in; äv. liktydigt med: tränga ned. Regnvattnet siger in i jorden. Heinrich (1814). särsk. (†) refl., i uttr. siga sig in, sila l. sippra in; äv. liktydigt med: tränga ned; jfr siga 1 slutet. (Man bör tillse) at ingen våt ort ligger ofvanföre (masugnen), therifrån vatnet kan siga och draga sig in under ugnsmuren. ESwedenborg (1719) i NoraskogArk. 4: 202. Jorden är så torr, at regnvattnet ej kan siga sig in. Möller (1807). —
SIGA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. [fsv. sigha nidher] jfr nedsiga. särsk. (numera föga br.) till 2 a: sjunka ned, sakta falla ned; särsk. om person: segna l. digna ned; förr äv. i uttr. siga ned (up)på sitt ansikte, falla ned på sitt ansikte. Iagh hörde .. (ängelns) taal, och j thet iagh thet hörde, seegh iagh nedher vppå mitt ansichte til iordena. Dan. 10: 9 (Bib. 1541). Hans Jönsonn berettade, att Anders smed slogh .. (Håkan) med en stångh, och strax skulle Håkan siija ned till jordenn. VadstÄTb. 427 (1609). Stora åkerstycken falla och siga neder (från älvkanten) i elfven. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 81 (1737). Östergren (1938). —
SIGA TILLBAKA. (†) till 2 a: sakta falla l. sjunka tillbaka. Her Halvard .. slog Enckian H. Anna mz knytte näffwen .., så att hon seeg tilbaka emot sengapallen. VDAkt. 1674, nr 18. —
SIGA TILLSAMMAN. [efter fvn. síga saman] (†) till 2 b: skrida samman l. ihop. Kong Rolof .. ser .. att Kong Halldans och sina fosterbröders slaktordningar sijga til samman. Verelius Gothr. 191 (1664). Nu sego eller nalkades (här-)flyglarna tilsaman. Björner HalfdÖst. 10 (1737).
Spoiler title
Spoiler content