SPÅKA spå3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[”uppsnyggning” av sv. dial. (Skåne) spåga; jfr d. dial. (Bornh.) spåge, nor. dial. spæk, spån, o. spækja, spånor; i avljudsförh. till SPAK, sbst.1]
(i vissa trakter, tillf.) sticka l. flisa l. speta. Mor tog en av de skarpa knivarna .. och öppnade den bulnade fingern, som han fått en spåka i. Böök Storsk. 134 (1940).
