publicerad: 2021
YR y4r, adj.2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ÖR œ4r, adj. -are ((†) superl. -st LejonkDr. 128 (1688: i yrste låpp)). adv. -T.
Ordformer
(yr (yh-, yy-) 1555 osv. yrr 1650. ör (öh-, öö-) 1555 osv. örr 1675)
Etymologi
[fsv. ör, yr, galen, rasande, vild; motsv. d. ør, fvn. œrr (nor. ør, yr, nyisl. ær); jfr fvn. órar, pl.: sinnesförvirring, liksom äv. fsax. wōrig, trött, sliten, fht. wuorag, berusad, utmattad, feng. wērig (eng. weary), trött; möjl. i avljudsförh. till VAR, adj. (se Bjorvand o. Lindeman Arveord 1362 f. (2007)); övergången från -ö- till -y- torde bero på dels dialektal utveckling, dels hyperkorrekt ombildning, dels anslutning till (det obesläktade men till bet. delvis närstående verbet) YRA, v.1 (se GHolm SupplHellquistOtr. (c. 1990)). — Jfr YR, adj.1, 3, YRA, sbst.2, v.2, YRLITEN, YRSEL, YRVAKEN]
1) (†) som ej är vid sina sinnens fulla bruk, sinnesförvirrad l. galen l. förryckt; äv.: rasande l. ursinnig; jfr 2, 3. Synden och dieffuulen .. göra een menniskio så öör och will, at hon thet flyyr som henne är til bestånd och glädhe. LPetri 2Post. 169 a (1555). Att igenom de drÿcker, som han hade ingiffwitt en piga vdi Danewÿkz hospital för fallende sothenn, är hon så öör och wildzse bliffwin, att hon haff(we)r sielff sprungitt i siön och förgiortt sigh. 2SthmTb. 8: 191 (1590). Konungen, wreder och yyr, gitter ey hwart böön eller uursecht. UHiärne (SvNatL) 2: 180 (1665). På somliga Orter skal man ock finna Harar, som gifwa en starck Deszmans lukt ifrån sig, hwaraf Hundar, som jaga efter them, blifwa helt yre och galne. Orrelius Diurr. 17: 5 (1750). (Den fångne Erik XIV:s) wilkor syntes ännu icke förbättrade: deraf blef han åter yr och hufvudsvag. Dalin Hist. III. 1: 698 (1761). Sorg och grämelse / Gör honom yr, som wansint man han talar. Hagberg Shaksp. 3: 72 (1848). — jfr HUVUD-, SINNES-YR.
2) mycket livlig l. livfull l. yster; äv.: ivrig l. entusiastisk l. hänförd; äv. (o. i sht i denna anv. ibland utan klar avgränsning från 1) med mer l. mindre nedsättande l. klandrande bibet.: tygellös l. bångstyrig l. oregerlig; särsk. om dels barn l. ung person, dels häst (se a); äv. dels överfört (se b), dels bildl. (se c); utom i a o. i ssgn YR-HÄTTA numera vanl. närmande sig l. övergående i bet. 3. Morfar var svåra yr medhan han var ung och var kapellan i Skelletta(.) Men sedhan när han var kyrkeh(erde) var han svåra alvarsam. Bureus Suml. 64 (c. 1600). För then yyra och ostyriga ungdommen skul .. begärar jagh ödmiukeligen, at Regia Majestas ville nådigast här holla en vachtmestare. OxBr. 12: 285 (1646). Min barndom var ganska sjuklig, och kan det tilläfventyrs vara orsak till att jag var intet yr och af intet särdeles elakt sinne. Lagerbring Skr. 23 (c. 1764). Att han är .. allt för yr efter reformer. Stenhammar Riksd. 3: 60 (1844). Röd om kinden, / Kom en gosse, tog en ros, / Gaf ett famntag, yr som vinden, / Och försvann, som den, sin kos. Qvanten Dikt. 69 (1880). Fyra år derförut hade hon varit en yr och lefnadsglad flicka. Idun 1888, s. 94. Han var ganska yr och egensinnig, denne Gustav, och farbrodern såg sig ibland tvungen att gripa till mycket stränga ord. Ahnlund AOxenstierna 37 (1940). — jfr SINNES-YR. — särsk.
a) om häst. Theologi lijkna .. (den mänskliga) wilian och benäghenheten widh ett paar yyre hästar, som .. skole regeras. Phrygius HimLif. 121 (1615). En hage där två yra hästar betade. SvD 13/12 1970, s. 16.
b) i överförd anv.; särsk. om leverne l. handling l. känsla o. d.; förr särsk. ss. bestämning till kött(et) (jfr KÖTT 5). The som hafwa fördt itt yyrt, ochristeligit och förargeligit lefwerne. Phrygius MRosengren B 2 b (1608). Nog af, at det yra köttet blifwer späkt och begärelserna förswagade. Bælter JesuH 3: 330 (1756). Huru angelägit blifwer det icke, at de yra böjelser styras af förnuft, och at begären icke få ensamt råda. PH 13: 495 (1786). (Det) vore .. dock alltid en vinning, om inför denna tilldragelse en och annan ung menniska hejdade sig i sin yra framfart. NDA 14/9 1891, s. 3. (Karnevalen varade) tolv hela dygn, uteslutande ägnade åt den yra levnadsglädjen. Lagergren Minn. 2: 427 (1923).
c) i bildl. anv.; särsk. ungefär liktydigt med dels: rörig l. oordnad l. kaotisk, dels: livfull l. medryckande, äv. (med anslutning till 3) närmande sig bet.: som framkallar yrsel. TRudeen Vitt. 237 (c. 1690). Vår yra vexelkurs. Chydenius 87 (1765). De händelser, som .. tjena lyckan i hennes yra utdelning af makt och anseende. 1SAH 4: 17 (1791, 1809). Jag tyckte mig åter vara midt i den yra grannlåten i London på The Princess-Theatre vid Oxfordstreet. Lundgren MålAnt. 3: 96 (1873). Yr musik och sött vin. Hallström NNov. 286 (1912). Som avslutning, naturligtvis, Champagnegaloppen – till festliga, yra bilder från Tivoli. SvD(A) 10/7 1963, s. 9.
3) som (till följd av sjukdom l. berusning l. utmattning l. stark sinnesrörelse o. d.) känner yrsel (se d. o. 3 b); äv. allmännare l. försvagat, ungefär liktydigt med dels: vimmelkantig l. omtumlad, dels: förvirrad (se FÖRVIRRA 3) l. virrig l. vimsig; äv. överfört (se c); i vissa ä. språkprov utan klar avgränsning från 1, 2. Känna sig yr och illamående. Yr av trötthet, undernäring. Hon blev alldeles yr av värmen. Dhen som dricker Gåsewijn, han faller intet i Elden .. (dvs.) Han blijr intet yhr aff rwset. Grubb 144 (1665). In emot det at desze twingande Werkar komma, får Hustrun en Rysning öfwer hela Kroppen .. och är yhr som hon wille beswimma. Hoorn Jordg. 1: 109 (1697). Då .. (svinet) begynte blifva yrt, gick åt vänstra sidan uti cirkel, i stället för att gå rätt fram. VetAH 1815, s. 132. Han tog fram ett färdigskrifvet .. kontrakt .. hvilket Rehnhjelm, som blifvit yr af de tolfhundra riksdalerna, osedt skref under. Strindberg RödaR 192 (1879). När fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmådern .. har de blivit så yra av glädje, att de sedan inte har kunnat hitta reda på den. Lagerlöf Holg. 2: 150 (1907). Jag kände mig alldeles yr och borttappad, där jag stod i surret av människor. Norling Mänskl. 304 (1930). Snarare än att bli upphetsad kände jag mig förvirrad och faktiskt en aning yr. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 167 (2009). — jfr FEBER-, GLÄDJE-, KÄRLEKS-, SEGER-, SOL-, SOMMAR-, SVINDEL-, SÖMN-YR. — särsk.
a) i sådana uttr. som yr i huvudet, äv. yr i mössan (se MÖSSA 1 f α) l. skallen (se SKALLE, sbst.3 2 f), förr äv. nacken (se NACKE 1 j ϑ α'). Iag war så ÿr i mit hufve, at iag måte liga j några dagar. Horn Beskr. 29 (c. 1657). Att Johanna .. var ganska drucken och ör i hufvudet. KultHM 3: 80 (1706). Det är inte så mycket att undra på att bondflickorna hemifrån bli lite yra i huvudet och styva i korken, när de dimpa ned på såna här ställen (dvs. som tjänstefolk i Amerika) direkt från stugan de fötts i. Nordström Amer. 247 (1923). Lillemor och Sten dansar och dansar, Lillemor är yr i huvudet, hon vill kasta det bakåt och skratta. Jörgensdotter BergDöttrar 444 (2009). — jfr HUVUD-YR.
b) i sådana jämförande uttr. som som yra hönor l. yra höns (se HÖNS 1 e slutet). Förlåt hasten iag är så yr som en höna. ÅgerupArk. Brev 30/9 1743. De stressade runt som yra hönor. HbgD 2/12 2007, s. 28.
c) i mer l. mindre överförd anv., särsk. om dels tanke l. fantasi o. d., dels huvud l. hjärna o. d. Wjka långt ifrån then wrånge Manis Lära, / Som i sit yra Weet om twenne Gudar drömde. Spegel GW 27 (1685). När i detta diup (dvs. Jesu verk) wår tanke sig wil sänka, / Så hisnar han, blir yr, han finner ingen grund. Kolmodin QvSp. 2: 115 (1750). Är hufvudet yrt och värkande, så användes derå kalla omslag. TjReglArm. 1858, 1: 187. Det är en af erfarenheten bekräftad sanning att menniskosinnet aldrig är mera böjdt att hängifva sig åt yra fantasier än på brädden af djupa afgrunder och inför stora faror. Samtiden 1873, s. 43. Hans hjärna var .. yr och het af de senaste upplefvelserna. Forsslund Djur 34 (1900).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till yra, sbst.2, l. yra, v.2): A: (2) YR-BASARE. (†) jfr basare 4 o. -huvud, -hätta o. vild-basare. HbgP 31/10 1863, s. 3. Hur kommer det sig att de stillaste och mildaste flickorna ofta ha största tålamodet och öfverseendet med de vildaste yrbasarne? Wranér Gaml. 15 (1894). KarlskogaT 10/7 1906, s. 3. —
(2) -HUVUD. (numera mindre br.) jfr huvud 3 b β o. -basare, -hätta, -kopp. De mästa yrhufwud blifwa omsider dugelige män, sedan de rasat ut. Posten 1769, s. 624. Expressen 8/9 1986, Bil. s. 2. —
(2) -HÄTTA. (ngt vard.) om mycket livlig l. yster l. ostyrig flicka l. (ung) kvinna; förr vanl. med mer l. mindre klandrande l. nedsättande innebörd, särsk. om ss. ansvarslös l. nöjeslysten l. omoralisk uppfattad kvinna; jfr hätta, sbst. 1 b, o. -basare, -huvud o. rasa-hätta, ras-bytta. Som .. thenne Patienten war en Yrhätta, som tracktade mera effter at såret skulle snart igengro, at hon fick komma ut, än huru gifftet skulle utränsas, och grunden botas, ty gick med thes helande ganska långsamt til. Block Pest. 97 (1711). Den fattigaste Bondby hyser sina kyska, sina yrhättor. Ekelund Fielding 81 (1765). Aurora, den lilla yrhättan, är .. en engel i godhet. Carlén Repr. 293 (1839). Som barn hade hon varit en rigtig yrhätta. Heidenstam End. 25 (1889). —
(1) -KOLLER. (†) rasande koller (se koller, sbst.1 1). En häst som har Yr-koller, är liksom rasande, och man kan ej utom fara närma sig honom. Florman Abildgaard 51 (1792). Björkman (1889). —
(2) -KOPP. (yr- c. 1710. yre- 1603–c. 1710) [jfr t. wirrkopf] (†) om obetänksam l. våghalsig l. dåraktig person; jfr kopp, sbst.2 2, o. -huvud o. galen-kopp. Sådana Harahoffuudh och yre koppar. Balck Es. 240 (1603). När jag honom såg nu Modig yrkopp wara, / Hölt honom til med flit at lära något godt. Hesselius FruentSp. 80 (c. 1710). —
(3) -SJUK. (†) jfr kring-sjuk. At når ett Swin blir yr-siukt, och löper omkring, tå sticka the thet, vti Örat och i Swantsen, med en Syl. Aken Landap. 32 (1747). Yrsjuka får. Florman Anat. 2: 249 (1830). —
(3) -SJUKA. (†) om hos får förekommande (av bandmask l. listeriabakterier orsakad) sjukdom som angriper hjärnan o. bl. a. yttrar sig i yrsel o. rörelserubbningar, kringsjuka; äv. om liknande (av bandmask orsakad) sjukdom hos svin (jfr dynt, sbst.2 1, o. svin-dynt); ngn gg äv. allmännare, om av yrsel kännetecknad sjukdom hos människa. En yhrsiuka, som börjas med en rysning. HdlCollMed. 2/1 1735. Yrsjuka .. utmärker sig dermed att Fåret är tumligt och swindligt. Florman Hushållsdj. 261 (1834). Den af alla svinuppfödare så fruktade yrsjukan. GHT 1896, nr 251 B, s. 2. Ekbohrn (1936). —
-VAKEN, se d. o. —
(3) -VILL. särsk. (†) om person: villrådig l. vilsen l. förvirrad; jfr vill, adj.2 1. Schröderheim Opt. 73 (1794). Hvar och en som fått uniformen på sig tyckes anse sig vara strateg, och skulle man lyssna till dem alla blefve man yrvill. DN 1904, nr 12227 A, s. 2. SöderhT 7/3 1930, s. 7. —
(3) -VÄCKT, p. adj. (numera bl. ngn gg) jfr yrvaken 1; äv. mer l. mindre bildl. (jfr yrvaken 2). Jag (dvs. sippan) yrväckt lyfter mot det höga / Min blick, som drifvor tyngde nyss. Böttiger 2: 76 (1857). Ett slags yrväckt minne af ljusa aprildagar. PT 1904, nr 274, s. 3. Den klockan två på natten yrväckte engelsmannen. Hellström RedKav. 67 (1933).
B (†): YRE-KOPP, se A.
Avledn.: YRHET, sbst.1, r. l. f.
1) (†) till 1: sinnesförvirring l. galenskap l. raseri. Päder Anderson tryckare gesellen, som ähr illa siuk och hufwudswagh, för hwilken begieres någon hielp, både för hans fattigdom, såsom och att låta wackta honom, emädan han löper som oftast i yrheet bort. UUKonsP 7: 316 (1666). Han .. haf(ve)r sådant i yrheet af bränwjns öf(v)erflödigheet giort. VDAkt. 1702, nr 234. Swedberg Ordab. (1725).
2) till 2: (överdriven) livlighet l. uppsluppenhet l. ysterhet; tygellöshet l. självsvåld; utom i fråga om häst numera bl. med inbegrepp av 3. Man (har) ikie funnit i heela Stifftet ehn .. man eller quinna som hafua kunnat Lutherj förklaringh läsa på ett styckie .. huillkett och ingen ringa orsak ähr till dheras yhrheet i Synden, ty dhe veeta inthet huad synd ähr. FinKyrkohSP 2: 105 (1643). Wi (har) flerestädes haft exempel derpå, at då en ojämnt delad frihet med twång förswaras, skrider mensklig yrhet lätt til wåld och förtwiflade steg. Annerstedt UUH Bih. 4: 129 (i handl. fr. 1759). Glad ända till yrhet i sin barndom, bröt ungefär vid fjortonde året en mjeltsjuka in i hans väsende. Almqvist Amor. XXVI (1839). Man (skulle) knappast kunnat få se ett vackrare skådespel, än det behagfulla djuret galopperande på fältet med nästan barnslig yrhet. GbgP 4/1 1860, s. 2. Nu såg Fifita, att hennes ögon voro dimmiga – dessa ögon som eljes alltid sprakade af yrhet. Mörner SöderhSag. 65 (1910).
3) (numera bl. mera tillf.) till 3, om förhållandet l. tillståndet att vara yr, yrsel (se d. o. 3 b); förr särsk. i uttr. yrhet i huvudet (jfr yr, adj.2 3 a). Sätt .. (giftet) för Kråkor, Skator och Korpar, så kunna the för yhrheet skul intet flyga, och warda så nederslagna. IErici Colerus 1: 18 (c. 1645). En odräglig svindel och yrhet i hufvudet. Castrén Res. 2: 423 (1848). Så kallade sjuka hus, där invånarna drabbas av huvudvärk, yrhet och andra hälsoproblem utlösta av kemiska ämnen i hemmet. ÖstersundP 25/11 2008, s. 39.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content