publicerad: 2015
viking
vik·ing
substantiv
~en ~ar 1 fornnordisk sjöfarare2 ⟨åld.⟩ vikingafärd: fara i viking – Alla sammansättn. med vikinga- hör till viking 1.
Singular | |
---|---|
en viking | obestämd form |
en vikings | obestämd form genitiv |
vikingen | bestämd form |
vikingens | bestämd form genitiv |
Plural | |
vikingar | obestämd form |
vikingars | obestämd form genitiv |
vikingarna | bestämd form |
vikingarnas | bestämd form genitiv |