publicerad: 2021
konung
konungen konungar
kon·ung·en
substantiv
●
ofta något högtidligt
se äv.
kung
(titel för) manlig monark vanligen i inte alltför litet, traditionellt självständigt land; numera mest utan större formell makt
(någots) konung
konung (av/över något)
konung (av något)
konung (över något)
en mäktig konung; en avsatt konung; Gud bevare konungen!; konungen av Danmark; Preussens konung var samtidigt kejsare av Tyskland; Birger jarl fick sin son vald till konung
○
äv. bildligt om den högste el. främste inom visst område
något högtidligt
himlakonung; skaldekonung
djurens konung
lejonetdjurens konung lever bland annat söder om Sahara i Afrika
heliga tre konungar
de tre män från Österlandet som ledda av en stjärna kom för att hylla Jesusbarnetenl. Bibeln
konungarnas konung
den främste av alla konungar
○ ofta äv. om Jesus
skogens konung
älgenPå Halle- och Hunneberg finns det goda möjligheter att möta skogens konung
belagt sedan 800-talet (runsten, Rök, Östergötland);
vanligen runform kunukaR (plur.), fornsvenska kununger, konunger; gemensamt germanskt ord, bildat till isl. konr 'förnäm man'; besläktat med
kön (i bet. 'börd; ätt')
Konungen är död, leve konungen!
Efter ett franskt häroldsrop enligt ceremonielet vid en konungs frånfälle (sista gången anv. 1824)