ÄLMSELD l. (o. numera bl.) ELMSELD äl3ms~el2d, förr äv. HELMSELD, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. Anm. I enlighet med dåtida nystavningsnorm upptogs inte ELMSELD under E i SAOB utan hänsköts till uppslagsformen ÄLMSELD.
Ordformer
(förr äv. skrivet ss. två ord; elms- 1795 osv. helms- 1784–1852. älms- 1889–1946; se för övr. ELD)
Etymologi
[efter t. (sankt) elmsfeuer, till det it. helgonnamnet Elmo l. Ermo, möjl. förvanskning av Erasmus, sjöfararnas skyddshelgon; senare leden är ELD. — Jfr ELIAS-ELD, HELENAELD]
sanktelmseld; jfr ELIAS-ELD, FEG-ELD, HELENAELD, TELMSELD, VÄDER-LJUS. Björkegren 1270(1784). En annan werkan af elektrisitet i luften, än åskan, är det som kallas elmseld; den består af små lysande lågor, som wisa sig på spetsiga ting. Berlin Lsb. 377(1852). Månen sken in, men dess kyliga skimmer / tycktes mig likna den elmseld, som blossar / öfver en mast, när det kvällas på haf. Fröding Stänk. 152(1896). Elmseld yttrar sig som en enkel (Helenaeld) eller dubbel (Castor och Pollux) låga från föremålens spetsar. BonnierKL(1923).
SAOB
