SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
ELD el4d, vard. stundom el4, r. l. m. (f. Rudbeck Bref 387 (1702), Lidner 301 (1790)) ((†) n. KKD 1: 320 (1708), Dahlman Humleg. 78 (1748)); best. -en; pl. (i bet. 5, 6, 9 b α, β samt, förr, betecknande olika slag av eld, i bet. 1) -ar ((†) -er GR 9: 210 (1534), Dalin Hist. III. 2: 359 (1762)).
Ordformer
(eld GR 1: 289 (1523) osv. ee- GR 1: 20 (1521), Spegel 331 (1712: eeldbrandar). (Spegel GV 23 (1685) rimmar ordet med: deeld.) i- Lucidor (SVS) 387 (1674), KultM 3: 75 (1706) samt i ssgrna ELD-GUL, -RÖD (se d. o.). (Lybecker 47 (c. 1715) rimmar ell med: til.) — -ld GR 1: 20 (1521) osv. -l Carl IX Calend. 14 (1582: elen), VgFmT III. 3—4: Bil. s. 29 (1583: Eelkar). -ll Gl. Ter. 5 (c. 1550), Kellgren 2: 156 (1792) samt i ssgrna ELD-GUL, -RÖD (se d. o.). -ldt GR 3: 87 (1526: eldtbrandt), HB 2: 303 (1597: Eldt maath))
Etymologi
[fsv. elder (ee-, ä-, i-), eller, eledher, sv. dial. el, ell, äll, ill m. m., motsv. d. ild, ä. dan. o. nor. eld, isl. eldr, fsax. ēld; jfr feng. ǣled, eld, ävensom feng. ǣlan, bränna, tända. — jfr ELDA, ELLANDE, ELDIG]
Översikt
Översikt av betydelserna. 1) eld ss. ämne l. naturkraft, den brännande o. flammande lågan. 2) vådeld. 3) bildl. om sinnestillstånd l. sinnesrörelser. 4) brännbara ämnen i brinnande tillstånd. 5) eld på härden, i spiseln, på altaret osv. 6) bål. Härunder bl. a. bärgv. bål användt för malmbrytning enl. ä. metoder, samt konkret: en dags brytning enl. dessa metoder. 7) i fackspråk: glans. 8) eldsliknande färgton. 9) skjutk. o. mil.
1) det som bränner o. lyser, när ngt brinner; den brännande o. flammande lågan, ofta uppfattad ss. ngt materiellt; den brännande o. lysande kraften vid förbränning; jfr FLOGISTON. Spruta eld, om vulkaner o. vissa mytiska djur. (För de på pingstdagen församlade apostlarna) syntes sönderspletradhe tungor såsom the hadhe warit aff eldh. Apg. 2: 3 (NT 1526). Up! Prjsar Herren Gud, up alla Elementer! / Eld, Lufft, Jord, Watn, alt! Spegel GV 25 (1685). Ej ett tecken lät ana, att elden var verksam i .. (Vesuvius') inre. Rydberg Sägn. 4 (1874). Från eldstaden .. går elden genom tuberna .. till rökskåpet. Forsman Ångmaskinl. 36 (1916). — jfr FLINT-, GNID-, VRID-, SKOTT-ELD m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Brende barn redes Eldenn. HB 2: 304 (1597); jfr 5; se för övr. BARN II 1 α. Mång Kammarduks- och Silkesdocka .., som arbetar så gärna, som hon äter Eeld .., warder .. straffat aff Gudh. E. Elai Anna Olofsd:r D 1 a (1652). Elden är godh, när han intet råår sielff. Grubb 182 (1665). Fyra ting kunna illa döllia sigh: Elden, Hostan, Skabb och Kiärleek. Därs. 224. Elden är största Tyfwen. Rudbeck Atl. 3: 231 (1698). De förliktes med hvarannan som Eld och Vattn. Lagerström Bunyan 3: 59 (1744). Elden är en god dräng, men en dålig husbonde. Topelius Läseb. 1: 175 (1856, 1891); jfr Landsm. VIII. 3: 426 (1894).
b) i vissa bildl. använda uttr.: [jfr motsv. uttr. i t. o. eng.] leka med elden, lättsinnigt umgås med saker l. förhållanden som kunna bli farliga l. vålla skada, i sht kärlek. Wijkander Onkel Sam 57 (1875). (I vissa) berättelser .. märkes ett begär att ”leka med elden”. VL 1905, nr 166, s. 4. jfr: (Ett fruntimmer har sagt, att det vore lika) säkert, at leka med elden, som at skämta med kärleken. SP 1792, nr 225, s. 2. springa, som om elden vore efter en l. bränt en l. dyl., rusa hastigt i väg, ge sig av med fart. Sigfridi K 5 a (1619). Lundquist Zola I grus 16 (1892). Gellerstedt Fr. hult 155 (1906). gjuta olja på elden, se OLJA.
c) i uttr. o. förb. som beteckna olika sidor av det praktiska handhavandet av elden.
α) i uttr. o. förb. som beteckna frambringa eld, särsk. dels (förr) i uttr. som förutsätta användandet av äldre eldgöringsmetoder: gnida, vrida eld (i sht användandet av stål o. flinta: slå l. slå upp eld, hugga eld), dels i uttr. som förutsätta användandet av tändstickor: stryka l. draga, äv. repa, stundom rita eld. 2 Mack. 10: 3 (Bib. 1541). Then som wil slå vp Eeld han behöfwer ther til Ståhl, Flinta och Fnyske. Rudbeckius Cath. Appelbohm C 4 b (1668). Drängen .. slog elld öf(ve)r dotteren ther hon lågh, medh flinta och sijn knijfzbaak. VDP 1671, s. 330 (i magiskt syfte). För att förekomma pestsmitta, skulle (man) wrida eld af ekträd. Cavallin Herdam. 4: 296 (efter handl. fr. 1711). Wigström Folkdiktn. 2: 220 (1881: huggit eld). (Pojken) strök (med svavelstickan) eld mot skinnbyxen. Lagerlöf Holg. 2: 110 (1907). R. drog eld och lyste inåt rummet. Janson Lögn. 40 (1912).
β) i uttr. o. förb. som beteckna tända, dels i samma uttr. o. förb. som under α (med undantag av slå upp), åtföljda av på, dels i uttr. av allmännare innebörd: tända l. få eld (förr äv. elden) i l. på ngt, förr äv. göra eld på ngt. Bureus Suml. 72 (c. 1600). Tända Elden på Krutet. I. Erici Colerus 2: 119 (c. 1645). Tag skörasken och slå hastigt eld på ljuset. Almqvist Grimst. 29 (1839). Claës drog eld på sin cigarrett. Quiding Hvidehus 169 (1899). Hastigt repade .. (pojken) eld på en tändsticka. Lagerlöf Holg. 1: 190 (1906).
γ) i uttr. o. förb. som beteckna tändas, särsk. i förb. fatta, tag(a), äv. få, förr äv. fänga eld (förr äv. elden). (När) Liungeld .. slår neder af Himmelen, så fattar det torra rijset strax Elden. Rudbeck Atl. 4: 102 (1702). Sedan knackandet på den trubbiga flintan slutat och pipan ändtligen fått eld. Almqvist Skälln. 22 (1838). En bomullslina till en .. transmission (hade) gått varm och tagit eld. TT 1899, M. s. 98.
δ) i uttr. hålla eld(en), dels om brinnande föremål: (fortsätta att) brinna, motsatt: slockna, dels äv. om person: underhålla elden. Hålla eld på sin cigarr. Cigarren håller dåligt eld(en). TT 1900, K. s. 54. I drag .. håller fosforstickan bättre eld än säkerhetsstickan. SD 1900, nr 159, s. 4.
ε) (i sht förr) i uttr. förvara l. fästa elden, (gm att övertäcka glöderna med aska) hindra elden (på härden) att komma lös. GR 19: 134 (1548). Broman Helsingb. 131 (c. 1735). Upptänd i .. eldstaden brinner elden efter gammal sed hela dagen om, och fästes hvarje qväll af husmodren. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 295 (1864).
ζ) [jfr 4 b] särsk. i fråga om tändande av cigarr l. dyl., i uttr. be om l. l. ge (ngn) (lite) eld l. dyl. Jag bad honom om litet eld. Nyblom M. Twain 1: 111 (1873). Dens. Hum. 106 (1874).
d) (†) om elden ss. indirekt (förmedelst den därav frambragta ångan l. gm den uppvärmda luften osv.) drivande maskiner; i sht ss. första led i ssgr; motsv.: ånga, varmluft osv. Triewald Eld- o. luftmachin 1 (1734). En Vagn, som skal gå med eld. Björnståhl Resa 1: 111 (1770).
e) i förb. eld och vatten, i utvidgad o. bildl. anv.
α) [sannol. efter Psalt. 66: 12 (se nedan)] (numera mindre br.) betecknande en sammanfattning av de yttre faror som kunna möta en människa (l. en människas egendom). O. Petri Clost. D 2 b (1528). Wij äre kompne j eeld och j watn, men tu haffuer vthfördt oss och wedherqueckt oss. Psalt. 66: 12 (Bib. 1541). (Han) war så rasande och huffwudwill, att han hwarken eldh eller wattn eller annan wådha wäija wiste. Lagförsl. 476 (c. 1606).
β) [efter lat. aqua et ignis] (numera knappast br.) betecknande de nödvändigaste livsbetingelserna; jfr 5. VDAkt. 1734, nr 233. Det blir ej Hr B:s fel, om man ej hädanefter hos oss nekar eld och vatten åt Philosopherne. LBÄ 7—8: 154 (1797).
f) (förr) i uttr. (den) grekisk(a) eld(en), benämning på ett slags av grekerna först använd, fr. 600:talet e. Kr. ända till tiden för krutets uppfinnande vid krigföring brukad vätska som, antänd, icke släcktes i vatten. Linderholm 1: 490 (1802). Wrangel Sv. fl. bok 150 (1898).
g) med tanken särsk. fäst vid skenet (jfr 6 c); ofta i förb. giva (ge) eld, slå gnistor, lysa till. (Han) hugg i gatan med suardet at elden lyste. VRP 1648, s. 308. (Stenen) gaf en klar eld med stålet. Linné Västg. 73 (1747). Och rida vi fram öfver slätter och däld, / Så springa ur hofvarna gnistor af eld. Topelius Ljung 132 (1872, 1889). Fröding Efterskörd 1: 147 (1892, 1910). — särsk.
α) (sken l. ljus från en) fyrvärkerisats. Bergstedt Pyr. 17 (1801). Tillredd på nu beskrifna sätt gifver decorationsluntan blå eld. Flobeck Fyrverk. 20 (1823). Amatörfyrverk. 95 (1916). jfr GNIST-, KONST-, LÅG-ELD m. fl. — särsk. i uttr. bengalisk l. indi- (an)sk eld, se BENGALISK c o. INDI(AN)SK.
β) [efter fin. tuli] (i Finl.) ljus l. sken (från lampa l. dyl.). Dörren till matsalen stod på glänt och derifrån lyste eld. Herzberg Canth 2: 1 (1886). I alla tre husen var det eld i fönstren. Lindqvist Tolstoj Uppst. 3: 30 (1900).
γ) mer l. mindre bildl., om den glans som vid förhöjd livlighet l. lidelsefullhet framträder i ögat. Elden gnistrade utur .. (de kämpandes) ögon. Ehrenadler Tel. 652 (1723). Rydberg Sägn. 32 (1874).
h) (i sht i bibliskt spr.) med tanke på elden ss. renande l. prövande; jfr 5. Såsom eelden pröffuar silffuret och vgnen guld, altså pröffuar Herren hiertan. Ordspr. 17: 3 (Bib. 1541). Wallin 2 Pred. 2: 180 (1822). jfr SKÄRS-ELD. — särsk. mer l. mindre bildl. Hurudana hwars och eens werk är thet bepröfwar eeldhen. 1 Kor. 3: 13 (NT 1526); jfr: Ty lärer .. bedröfwelsens och frästelsens eldh bepröfwa hwars och ens wärck. Rudbeckius J. Matthiæ 34 (1670). jfr LUTTRINGS-, PRÖVNINGS-ELD.
i) med tanke på eldens himmelska ursprung (jfr språkprovet fr. 1748 under 4) l. på den heliga elden på altaret (jfr 5); bildl. Culturens heliga eld. Hwasser V. skr. 2: 105 (1841). När fosterlandskärlekens eld brunnit klar (i vårt land). (har) den rätte mannen gärna i den rätta stunden trädt fram för att afvärja farorna. E. H. Tegnér i 3 SAH 5: 14 (1890); jfr 3 b. Konstens heliga eld. Hahr ArkitH 426 (1902).
j) om den värmande o. livande kraften i vin o. andra spirituösa drycker; stundom äv. med tanken samtidigt fäst vid druvans o. det röda vinets höga, eldröda färg (jfr 8). Punschens eld bidrog ej att nedstämma hans lifsandar. Bremer Hem. 2: 51 (1839). 3 SAH 2: 195 (1887).
k) oeg., i uttr. vita elden, benämning på växten Anthemis Cotula Lin. l. Tripleurospermum inodorum (Lin.) Sch., baldersbrå (jfr l slutet). Hvita elden får skuld för att bränna sår på de händer, som bryta henne. OoB 1896, s. 18.
l) (numera knappast br.) oeg., i folkliga namn på vissa (farsotsartade) sjukdomar, i sht hudsjukdomar, eg. sådana som karakteriseras av ett rödt utslag l. av en brännande hetta i de inflammerade partierna: (Sankt) Antonius l. Antonii (l. Antonies) eld, se ANTONIUSELD 2. — [jfr t. das laufende feuer] den flygande elden, mjältbrand. Juhlin-Dannfelt 268 (1886). [jfr t. das heilige feuer, fr. le feu sacré, lat. sacer ignis (Celsus)] (den) heliga elden.
α) ergotism, Antoniuseld (se d. o. 1 o. 2). Möller (1745; under ardent, adj.). (Agardh o.) Ljungberg Stat. III. 3: 91 (1859). Schulthess (1915; under ardent).
β) benämning på en utslagssjukdom hos får; jfr HIMMELS-ELD. Hastfer Fårs ans 115 (1752). (den) utländsk(a) eld(en), ergotism, mjöldrygsjuka, Antoniuseld (se d. o. 1 o. 2). Linc. (1640; under eldskofwel). Utländska elden botas med en salva, gjord av vådeldskol och kvinnomjölk. Landsm. VIII. 3: 421 (c. 1894; uppgift fr. Närke). [jfr t. das kalte feuer] (†) den kalla elden, kallbrand. P. J. Gothus Helg. D 7 b (1593). den vita elden, benämning på ett sannol. vitt utslag kring munnen på barn (jfr k). Landsm. VIII. 3: 412 (1896; uppgift fr. Skåne).
m) (mindre br.) övergående i bet.: brinnande tillstånd (jfr 2 c). Vissa materier, såsom oljor, kådor, svafvel, m. m. sättas mycket lätt i eld. Duræus Naturk. 75 (1759). — särsk. mer l. mindre bildl. Så höll han krigets röda fackla hånfullt / Vid jemn och varsam eld. Wecksell D. Hjort 34 (1862). Flensburg Kyrkl. tal 435 (c. 1875).
2) [specialfall av 1] om eld i bet. 1, betraktad ss. förhärjande l. förstörande, vådeld; ofta, konkretare, övergående i bet. eldsvåda. Handskas vårdslöst med elden, förr släppa elden. Elden är lös. Det kom l. tog eld i kolupplaget. Sätta, tända, sticka, tutta, förr äv. komma eld (förr äv. elden) i l. på ngt. Anlägga eld. Elden började, utbröt (förr äv. kom ut), blossade upp (på nytt), slog ut genom fönstret, tog fart, grep omkring sig, spred sig, rasade, varade en halvtimme, begränsades. släcktes. Elden fann näring i ett träupplag. Gå upp (förr äv. bort) i eld. Med eld och svärd, äv. med svärd och eld, brännande o. härjande [liksom motsv. t. o. eng. uttr. huvudsakligen efter likbetydande lat. ferro ignique, ngn gg igni ferroque]. Eld och brand. Han .. haffwer .. stickadt eelden på Matz kaffles gård. GR 7: 50 (1530). Skiuta Eld på Staden medh Tiärekrantzar. Widekindi Krigsh. 442 (1671). (Min samling av gamla ord) som .. omkom i elden här på Brunsbo åhr 1712. Swedberg Schibb. 202 (1716). Guds härliga, milda och mächtiga hand / Bevahre vår Stad för eld och brand. Regl. f. brandvakt. i Sthm 1729, § 13 (brandvaktsrop). Sätter någor upsåteliga eld i annars mans gård, .. varde halshuggen. MB 11: 2 (Lag 1734). (Husbonden) tilser noga, .. at thet oachtsamma tienstefolcket .. ej må släppa elden. Broocman Hush. 1: 19 (1736). Med eld och svärd hemsökte (ryssarna) våra kuster. Höjer Sv. 2: 140 (1876). Strindberg Kammarspel 2: 67 (1907). — jfr LÖP-, SKOGS-, SKORSTENS-, VÅD-ELD m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Löser Eeld brinner widt. Grubb 497 (1665). När Elden kommer i Halmen, så är snart tändt. Dens. 596. Ett gammalt Svenskt ordspråk: ”När det kommer eld i gamla hus, så brinna de häftigare än andra.” Afzelius Sagoh. XI. 2: 233 (1870; i fråga om kärlek hos äldre personer).
b) mer l. mindre bildl. Tungan är och en eeld, en werld full medh wrongheet. Jak. 3: 6 (NT 1526). — särsk. i fråga om krig, uppror, strid, äv. oenighet o. d.; ofta i förb. underblåsa (förr äv. blåsa i) elden. Är oss rådeligest, atuj blotta (dvs. att vi draga bort trupperna) ther, som elden icke än så hefftigt itend är. GR 14: 157 (1542). Min H(err) Fader vett, hvadh vij för vener hafve, som i elden blåsa. OxBr. 8: 131 (1633). Om man besinnar, att det ej var mer än sex år sedan partistriderna stått i full låga, och att den under askan glimmande elden lätt kunde åter uppflama. Odhner G. III 1: 561 (1885). jfr KRIGS-ELD.
c) (numera knappast br.) närmande sig bet.: brinnande tillstånd (jfr 1 m). Schroderus Osiander 1: 759 (1635: tände .. i Eld). Förr än .. (svenskarna) något ther aff wiste hade Rysserne satt altsammans i Eeld. Widekindi Krigsh. 148 (1671). Der kom Ammiralitets Reparebanen i eld. Nordberg C. XII 1: 35 (1740).
3) (företrädesvis i högre stil) i fråga om sinnestillstånd l. sinnesrörelser, i mer l. mindre bildl. l. överförda anv. av 1 o. 2.
a) med tanke på lågornas oupphörligt växlande, lätta o. lekande flammande, ävensom på eldens häftiga natur; särsk. i överförd anv.: liv o. rörelse, livlighet, livfullhet, iver, entusiasm; temperament; ofta i förb. ta(ga) l. fatta eld (för ngt) o. i uttr. vara l. bliva (äv. råka l. komma i) eld och låga (l. lågor), äv. eld och iver l. eld och hänförelse o. d., vara l. bliva full av entusiasm (för ngt). Som .. (E. Cederhielm) har mycken eld, så hölt iag en warning för excesser nödig. KKD 6: 13 (1707). Lätt kom .. (Thorild) i eld; förtjusning, hänförelse .. var hans lifselement. Atterbom Siare 5: 397 (1849). Bondeståndets flertal fattar eld för förslaget. P. Wieselgren i Biogr. lex. 21: 193 (1855). Brinnande af ifver stod en hvar på sin sats, alt var eld och låga. F. Runeberg (1878) hos Söderhjelm Runeberg 2: 541; jfr c. KKD 9: 293 (1913). — jfr SINNES-, UNGDOMS-ELD m. fl. — särsk.
α) om intellektuell rörlighet l. livlighet: kvickhet, esprit; fantasi. Er Danska skåde-plan har lyst / Af eld och qvickhet, vett och snille. Nordenflycht QT 1744, s. 47. (Kristinas) bref .. visa .. lynnets häftighet och snillets eld, men aldrig tillgifvenhetens värma. Fryxell Ber. IX. 1: 224 (1841). Rundgren Minnen 1: 37 (1851, 1870). — jfr INBILLNINGS-, SNILLE-ELD.
β) (numera mindre br.) om livlighet l. temperament hos häst. Man älskar en stålt häst som hafwer Mod och Ell. ÖB 15 (1712). Palmblad LbGeogr. 203 (1835).
b) med tanke på eldens inneboende värme, ävensom på dess häftiga, allt förtärande natur, om känslor av kärlek (vänskap o. d.); särsk. i överförd anv.: passion, glöd; ofta i förb. ta(ga) l. fatta, förr äv. fänga eld. bliva förälskad, bli kär. Jag (dvs. Apollo) wart full Eld och Kärlek, / Straxt iag fick henne (dvs. Daphne) see. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Onda lustars eld i theras hiertan bran. Spegel Tilsl. par. 150 (1705). Wecksell D. Hjort 11 (1862). — jfr KÄRLEKS-, VÄNSKAPS-ELD.
c) med tanke på eldens häftiga, hastiga uppflammande, samt (jfr 2) på dess farliga, ofta olycksbringande natur, i fråga om tillstånd av upprördhet, vrede l. dyl.; ofta i förb. ta(ga) l. fatta eld, bliva upprörd l. ond, o. i uttr. råka l. komma l. sätta, äv. stå i eld l., vanl., i eld o. låga (l. lågor), bliva l. göra l. vara högst upprörd l. ond. Eelden är vptend j minne wredhe, och skal brinna in til thet nedhersta heluetet. 5 Mos. 32: 22 (Bib. 1541). Hämndens förtärande eld. Strinnholm Hist. 2: 413 (1836). (Doktorn) var en .. mycket hetlefrad man, hvilken en motsägelse satte i eld och lågor. Quennerstedt Ind. sold. 33 (1887). Konungen .. fattade eld och nedskref en skarp anmärkning (mot justitierevisionen). Odhner G. III 2: 18 (1896). — särsk. i uttr. det tar eld i blå(no)rna, elden kommer i blå(no)rna l. dyl. (se BLÅNOR b, BLAR a slutet) o. det tar eld i knuten, i alla knutar (se KNUT).
4) brännbara ämnen i brinnande tillstånd; ofta svårt att skilja från 1. Hes. 39: 6 (Bib. 1541). (En mur borde anläggas,) på thätt ath thär icke måtte stå rådh till ath .. före eld in opå bolvercketh. GR 28: 250 (1558). Så plägar trolkäringar giöra, kasta eeld effter een mennischa. BtÅboH I. 9: 131 (1637). Ondt bähra Eld i barmen .. (dvs.) Ondt fåås wedh Skiökian. Grubb 632 (1665) [efter Ordspr. 6: 27]; jfr: Aff Eelden blijr man bränder, och aff Skiökian skämder. Dens. 4. Kl. 4 eftter middagen. begynte wåra batterier at kasta eld. Hermelin Bref t. Barck 62 (1703). Prometheus lät .. lågan af Solen tända sig vti en qvist eller stengel ... Thenna eld förde Prometheus sedan ned på jorden. Wennerdahl 488 (1748); jfr 1. Melin Humleplockn. 11 (1882). — särsk.
a) i bildl. använda uttr.: (†) icke kunna kara l. skrapa eld(en) ifrån sig (l. ngn annan), icke kunna hjälpa sig själv (l. ngn annan); vara hjälplös; vara redlös. E. K. W(ärde) som .. vthi waggen lågh, och kunde icke skrapa elden ifrå sigh. Chesnecopherus Skäl Q qq 4 b (i handl. fr. 1602). (De voro så berusade att de) hwarken kundhe höra eller see, myckit mindre, som man säija pläghar, karha Eldh af hwar annan. VDAkt. 1664. nr 55. Därs. 1731, nr 443. — (†) kara l. skrapa eld under sin gryta, vara betänkt på sin egen fördel, söka sitt eget bästa. Thz skraper huar eld under sin grÿta. Gl. Ter. 9 (c. 1550); jfr Grubb 347 (1665). (De som utbetala avlöningen) ähre altt opå sin egen fördeel och kare eld under theres gryte. GR 24: 462 (1554).
b) (i sht förr) om glöder l. dyl. använda ss. eldgörings- l. antändningsmedel; förr ofta i förb. taga eld på ngt, tända ngt (medelst användande av glöder l. dyl.); jfr 1 c ζ. Huilckin szom går med liuss eller eldh szedan vagtthen satt är .. miste liiff siith. GR 10: 134 (1535). Sij, her är eelden och wedhen, huar är nu fåret til brenneoffret? 1 Mos. 22: 7 (Bib. 1541). Dhen Eelden wil haa, han söken i Askan. Grubb 101 (1665). (Han) bar .. ut tobak och eld til .. R., som hade sin väg förbij hans Soldate-torp. VDAkt. 1737, nr 159. Pappa (kom) sjelf in i köket för att taga eld på sin pipa. Carlén Skjutsg. 249 (1841). jfr TOBAKS-ELD. — särsk. (förr, se dock nedan) i uttr. låna eld, (be att) få glöder l. dyl. (hos ngn annan); jfr låna värme. VDP 1674. s. 490. Ofta nog får man, isynnerhet på landsbygden, höra det uttrycket: Du har så brådtom, som om du skulle låna eld. GHT 1898, nr 110 B, s. 3. särsk. (fullt br.) ss. benämning på en lek (jfr Sv. lekar 1: 56 (1883) o. Hubendick Flick. lek. 57 (1883)). Bergius Småsaker 5: 63 (1756). Levertin Diktare 143 (1898).
c) om den nedslående o. antändande blixten enl. ä. (särsk. gammaltestamentlig o. därav beroende) uppfattning; jfr 1. Then daghen thå Lott gick vth aff Sodomis, regnadhe eld och swawel vthaff himmelen och förgiorde them alla. Luk. 17: 29 (NT 1526). Gudz eeld föll aff himmelen och brende vp fåren och drengenar, och förtärde them. Job. 1: 16 (Bib. 1541). Dunder, eld och brak, ur tjocke målnen, falla. Nordenflycht Svea 28 (1746). — jfr LJUNG-, ÅSK-ELD.
5) samling brinnande ved l. kol l. dyl. på härden, i spiseln l. i kakelugnen l. dyl., för matlagning l. uppvärmning l. smältning l. dyl., l. på altaret ss. offereld l. liknande. Göra (upp), tända (upp) eld. Röra om (i), sköta (om), underhålla, blåsa på, lägga på elden. Elden tar sig, slocknar. Sitta vid, omkring, stå framför, med ryggen mot elden. En flammande, sprakande eld. Sakta, långsam, svag, förr äv. lindrig eld, särsk. steka vid långsam l. sakta eld, eg. om matlagning o. ss. dödsstraff, äv. bildl. (se under STEKA). Sätta grytan, potatisen på elden, taga den av elden. Grytan, potatisen står på, över elden. Apg. 28: 3 (NT 1526). Konungen .. bödh, at man medh hast pannor och ketzlar offuer eelden settia skulle. 2 Mack. 7: 3 (Bib. 1541). Han .. syndadhe emoot Herrans Altare, ther then helighe eelden och askan på war. Därs. 13: 8 (Därs.). Kere Axel kaster brefved pa elden. RA 1: 627 (1553). Hennes Maij:tt Enkedrottningen .. tillstår (icke) att göras eldh för H:s M:t den unge Drottningen. RP 6: 24 (1636). Fabriksbyggnaden innehåller 3 klensmedshärdar med två eldar i hvarje härd. PT 1904, nr 102 A, s. 4. Elden skulle släckas under (ång-)pannorna. Melsted Jurist. 25 (1910); jfr 1. — jfr KAFFE-, KOK-, KOL-, OFFER-, SMIDES-, UGNS-ELD m fl. — särsk.
a) i ett stort antal ordspr., t. ex.: Egen Eeld kokar bäst. Grubb 177 (1665). Jw meer man blås på Elden, jw mehr han brinner. Dens. 401. Seent wachta Elden, när Hwset står i brandh. Dens. 713.
b) i ett stort antal bildl. använda uttr., t. ex.: (†) taga (en annans) fot ur elden och sätta sin egen dit i stället l. dyl., om det förh. att ngn riskerar ngt för egen del för att hjälpa ngn annan i nöd l. trångmål. Rudbeckius Kon. reg. 306 (1616). Till att rädda Bandtholtz utur nöd .. har .. (R.) satt sin foot i Elden. KKD 6: 228 (1713). [jfr språkprovet nedan från Bib. 1541] (†) bära ved på ngns eld o. d., öka ngns ovilja l. missnöje l. vrede l. passion (jfr 3 c). Trätt icke medh enom trättosamom, at tu icke bär wedh vppå hans eeld. Syr. 8: 4 (Bib. 1541). (Prästhatarens) Clienter flatera honom i ögonen med Historier som bära ved på hans eld. Sedolär. Mercur. 3: nr 20, s. 5 (1731). — (†) sitta l. vara stadd l. dyl. närmast elden, vara mest utsatt (för en fara). GR 14: 122 (1542). Dhen Elden är närmast, han bränner sig först. Grubb 140 (1665). [jfr motsv. anv. i isl. o. t.] vara l. befinna sig (förr äv. stå l. vara stadd) l. sitta l. komma l. sätta l. ställa sig l. ngn mellan två l. tvenne (förr, ngn gg, många) eldar, befinna sig l. råka l. försätta ngn i en sådan situation att när man (han) vill undvika ett ondt, man (han) råkar ut för ett annat (det förras motsats). GR 4: 215 (1527). Thet är ondt sittia emellan twå elder. Sv. ords. C 4 a (1604). Någre af Rådet voro väl icke med Hertigen (dvs. hertig Karl) oense; men fruktade sätta sig mellan tvenne elder. Dalin Hist. III. 2: 359 (1762). Nordensvan Mainfält. 156 (1894).
c) [jfr motsv. anv. av fsv. röker, ävensom av mnl. vuur ende rooc, vuur ende licht] (†) i uttr. hålla l. hava egen eld och rök, äv. ljus och eld, hava eget hushåll. Hvar och en, som sin egen eldh och rök hafver i staden, skall åhrligen .. uthgiffua staden sitt förskutt. A. Oxenstierna 1: 302 (1619). Risingh Kiöph. 108 (1669). Sundelius Norrk. minne 80 (i handl. fr. 1794).
d) bärgv. om var särskild av de eldar i vilka malmen före den egentliga smältningen rostas för att bliva befriad från slagg, vändrosteld; stundom närmande sig bet.: rostning. Mattz Huians rotes förste skärstenssölf .. vogh en lödemarck tu qvintin, effther tijende elden. GR 22: 19 (1551). JernkA 1866, s. 337. — jfr VÄNDROST-ELD.
6) samling brinnande, (högt) flammande ved, stockar l. dyl. i det fria, bål. Apg. 28: 2 (NT 1526). (Efter Sthms blodbad) Lät .. konungen vptenda en stoor eeld på Södhramalm, och lät så släpa the dödha kroppanar ther vth, och brenna them vp. O. Petri Kr. 332 (c. 1540). Nattetijdh samkas tillsammans .. öfwer några Hundrade (hottentotter), ther the rundt kringh om en Eeldh dantza och klappa i Händerna. Kiöping Resa 9 (1667). Hans läger syns — du ser dess eldar härifrån. Leopold 1: 58 (1800, 1814). Lagerlöf Antikr. 363 (1897). — jfr GLÄDJE-, LÄGER-, MIDSOMMAR-, MYGG-, STOCK-, VAKT-, VALBORGSMÄSSO-, VÅRD-ELD m. fl. — särsk.
a) (†) i fråga om bränning å bål ss. straff, i sht i uttr. döma ngn till, äv. på eld(en) l. dyl., döma ngn till att brännas. Then sanningena hafwer sagdt .., then haffua .. (de påviska) altijdh stådt emoot och fordömdt honom påå en eeld. O. Petri Clost. E 2 a (1528). (Barnamörderskan) är dömdh till elden. ÄARäfst 76 (1596). HFinlÖ 1: 443 (1730).
b) (förr) bärgv. om de eldar med vilkas hjälp malmen enl. äldre brytningsmetoder (en gg om dygnet) lössprängdes från gruvschaktets (gm upphettningen sköra) väggar. (Vid Salbärget) makes twå elder på Bothnen och then tridie på wäggerne. GR 15: 468 (1543). Wij .. pläghe fåå effter en Eeldh eller en dagxbryttning .. Fyretije lödige marcer. Därs. 290. Lagerlöf Holg. 2: 142 (1907). — särsk. oeg., benämning på den kvantitet malm som vinnes efter en dags brytning enl. ovannämnda metoder, dagsbrytning. Jngen brythe mere än sin rette eeld. GR 7: 140 (1530). Hans K. M. (hade) ingen anan lön behoff att gifua .. (ståthållaren över Bärgslagen) en att han huart år skulle hafua tuå elldar utur grufuan. OxBr. 11: 20 (1615).
c) med tanken särsk. (l. uteslutande) fäst vid det sken l. ljus en eld kastar (jfr 1 g). Han leedde them .. om nattena med en klaar eeld. Psalt. 78: 14 (Bib. 1541). Nördlingen hade redan begynt att om nätterna med eldar ur tornen gifva nödtecken. Fryxell Ber. 7: 91 (1838). — jfr SIGNAL-ELD m. fl. — särsk.
α) (förr) om eld använd såsom vägledare för sjöfarande; ofta motsv.: fyr. När man seer elden .. Nordost ifrån sigh, så är man yterst på refwet. Hahn Månsson Sjöbook 82 (1644). Falska eldar .., at thermed förleda siöfarande. MB 21: 2 (Lag 1734). SvH IX. 1: 33 (1908).
β) (numera bl. i vitter stil) om blixtar l. stjärnor, äv. norrsken o. d.; numera nästan bl. i pl. i uttr. fästets l. himm lens eldar. (Isl.) Nordurlios .. (sv.) Nordska ellar (dvs. norrsken). Verelius Ind. 182 (1681). En mulen afton .. med strömmande regnskurar och liungande Eldar. Mörk Ad. 2: 104 (1744). Fästets eldar flämta / i kristallisk glädjeprakt. Rydberg Dikt. 2: 24 (1891). — jfr LJUNG-, LUFT-ELD.
d) om elden i helvetet, i sht i uttr. helvetets eld. Hwilken som sägher (till sin broder) thin dåre, han är skyldogh till helwitis eeld. Mat. 5: 22 (NT 1526). Går bort j frå mich j förmalediedhe j ewinnerlighen eeld, som dieflenom och hans englom är tilreedd. Därs. 25: 41 (Därs.). Skam få diefwulen, och hans medbröder: .. til helwitis eldh warda the nidstötte. Schroderus Comenius 989 (1639). OoB 1893, s. 484. — jfr HELVETES-ELD.
7) [specialfall av 1 g; jfr motsv. anv. av t. feuer, fr. feu] (i sht i fackspr.) glans, ”lustre”. AHB 8: 15 (1862). Lackfärger .. finna stor användning .. till lasering för att gifva den underliggande anstrykningen eld. Därs. 131: 22 (1887). Diamanten äger den största ljusbrytningsförmågan, .. den har den skönaste eld bland alla ädelstenar. 2 UB 5: 243 (1902).
8) [specialfall av 1 g] (i vitter stil) övergående i bet.: eldliknande färg(ton). En färg af nästan hög eld brann i .. (de älskandes) ögon. Almqvist Baron J. K* 71 (1835). Läpparnes eld. Blanche Tafl. 399 (1845). Bergens blå och vattnets eld. Hallström Thanatos 62 (1900). jfr: Himmelen är aldeles i eld. Schröderheim Optimisten 50 (1794).
9) skjutk. o. mil.
a) [eg. specialfall av 4 b; närmast efter förb. ge fyr] skjutk. i uttr. giva (ge) eld (i kommandorop äv., elliptiskt, enbart: eld), ge fyr; eg., om ä. förh., i fråga om den eld (i bet. 4 b) varmed krutet i ett laddat skjutvapen antändes: tända på krutet (o. därigm låta skottet gå av); i utvidgad o. oeg. anv., oberoende av sättet för krutets antändande: låta skottet gå av, trycka av; allmännare (äv. oeg. med eldvapen ss. subj.): lossa skott, skjuta; med prep. på: rikta sin eld mot (ngn l. ngt), skjuta på (ngn l. ngt). Gafs .. skarpt Eld på Fienden af wåra. Quensel Alm. (Sthm) 1719, s. 28. I Skantzen lemnades ei mer än .. 2 stycken (dvs. kanoner), desse gofvo immerfort eld, så mycket de hinte. Nordberg C. XII 1: 99 (1740). Kommandoord vid eldgifning: .. 600 (meter)! Eld! Exc.-regl. f. inf. 1895, s. 61; jfr b. jfr (†): Svenska infanteriet .. lossar eld. C. C. Ekman Dagb. 116 (1789). — jfr LÖPAR(E)-ELD.
b) mil. eldgivning, skottlossning, skjutning; stundom konkretare med tanken fäst vid de fallande projektilerna. Enskild eld, av var soldat l. kanon för sig. Vanlig, långsam, hastig eld. Direkt eld, mot synligt mål; indirekt eld, mot icke synligt mål. Jämn, ihållande, livlig, kraftig, förr äv. stadig, stark, full eld. Färdiga till eld! Eld upphör! Öppna, avgiva eld, förr äv. giva l. göra l. hålla eld. Inställa, besvara, underhålla elden. Taga under eld, taga under beskjutning. KKD 6: 13 (c. 1709). Ryssarne gåfvo starck eld med sitt Musqueterie. Nordberg C. XII 2: 436 (1740). Fienden, som redan var i full eld med Generalen Gref Horn. SvMerc. V. 3: 241 (1760). (Gustaf III) säges (med flit) blottställt sig för fiendtliga elden. Adlerbeth Ant. 1: 45 (c. 1792). Batteriet .. öppnade .. en liflig eld, som kraftigt besvarades från skeppet. Oscar II 3: 218 (1889). Under pågående eld. Exc.-regl. f. inf. 1895, s. 60. Bajonettanfallet ansågs (inom ry. armén under kriget 1904 —05) ensamt afgörande, elden försummades och afgafs hufvudsakligen i salfvor. 2 NF 23: 1378 (1916). — jfr ARTILLERI-, FLANK-, GEVÄRS-, GRANAT-, INFANTERI-, KANON-, KAST-, KORS-, LÅNGSKEPPS-, SALV-, SNABB-, SPÄRR-, TRUM-ELD m. fl. — särsk.
α) (†) konkretare: salva. KKD 6: 133 (1708). Lewenwolde .. wardt blesserad i benet i första elden. HC12H 2: 27 (c. 1710).
β) (huvudsakligen i poetiskt spr.) med tanken fäst vid den eld (jfr 1 g) som vid skottlossningen framträder ur skjutvapnens mynningar; ofta i pl. De fiendtliga skeppsliniernas korsade eldar. Atterbom Siare 4: 310 (1847). Han mätte den här, som i segrande lopp / Mot hans eldar rusade opp. Runeberg 2: 80 (1848). Omgifven af eld och dunder, samtalade Carl helt obekymradt. Snoilsky i 3 SAH 14: 43 (1899).
c) allmännare: strid; stridslinje, eldlinje; i sht i förb. vara l. stå l. föra l. kasta i elden. Dhe bägge Wäsgiöta och Smolands regementerne (hade) eij tillförende warit uti något elld. KKD 1: 320 (1708). Den svenska (hären) segrade ensam, och det utan att mer än rytteriet .. samt tvenne af dess sju infanteribrigader behöfde kastas i elden. IllSvH 4: 225 (1881). — mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. vara, stundom ligga i elden, vara i livlig värksamhet, ”ligga i”, ”vara i farten”; gå i elden för ngn l. ngt l. dyl., ivrigt o. tappert taga ngns l. ngts parti l. försvar l. taga sig an ngns sak. Huru ofta har du gifvit dig i elden, då det gälde at fäkta för rättfärdighetens sak? Thomander 1: 418 (1830). Ständigt och jämt har .. (B. Shaw) varit i elden på talaretribunerna öfver hela England. Vallentin London 503 (1912).
Sammansättningar (i allm. till 1):
A: ELD-AKTIG.
(2) -ALARM. (föga br.) brandalarm. AB 1898, nr 97, s. 4.
(5) -ALTARE. (elds- Palmblad LbGeogr. 326 (1835), Bremer N. verld. 1: 360 (1853)) altare på vilket eld brinner. Eld- och rökelsealtaren. Rydberg Magi 95 (1865).
-ANDE. (elds- Östergren (1919; jämte eld-)) Ridderstad Drab. 2: 249 (1850). Världssjälen föreställde .. (Herder) sig som en ljus- eller eldande. A. Nilsson (1913) hos Tegnér Filos. o. estet. skr. 126.
(9) -ANFALL~02. mil. eldöverfall. Det väl beräknade .. eldanfallets verkningar. Janson Lögn. 213 (1912).
-ARTAD, p. adj. (elds- Schück SvLitH 1: 37 (1885)) Heinrich (1814). 2 NF 11: 472 (1909).
-ARTIG. (†) eldartad. Wåhlin Bastholm 83 (1804).
-ASK. (förr) ask för förvaring av elddon (i bet. 1). Bouppteckn. fr. Växiö 1816. Schulthess (1885).
(9) -AVSTÅND~02. mil. Eldafståndet, d. v. s. det afstånd, för hvilket elevation, uppsättning eller laddning bör tagas. Ex.-regl. f. fästn.-artill. 1884, s. 211. TSjöv. 1905, s. 76.
-BEGÄNGELSE. [bildat efter LIKBEGÄNGELSE] (nytt ord) likbränning(shögtidlighet); oftast om nutida förh. Den första eldbegängelsen i vårt samhälle egde rum i lördags eftermiddag. GHT 1890, nr 27 A, s. 3. Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående villkor för eldbegängelse. SFS 1917, s. 1525 (ersättande en stadga av år 1888 angående likbränning'). i fråga om forntida förh. Fornv. 1917, s. 140.
(3) -BEGÄR. häftigt, glödande begär. Hjertats eldbegär. Stagnelius (SVS) 3: 172 (1822).
-BEN. (i Norrl.; förr) elddon (i bet. 1). Læstadius 2 Journ. 7 (1833). Modin G. Tåsjö 237 (1916).
-BESTÄNDIG. eldfast. VetAH 1756, s. 192. AHB 123: 128 (1885).
(1 g γ) -BLICK. (elds- V. F. Palmblad i Phosph. 1811, s. 236, Wikner Lifsfr. 1: 15 (1864)) (i högre stil) eldig blick. Atterbom i PoetK 1814, 2: 71. Snillets eldsblick. Wallin Rel. 4: 397 (1839).
-BLOSS. (elds- L. Paulinus Gothus Comet., Dens. Pest. 42 a (1623))
1) brinnande bloss. Sylvius Curtius 192 (1682). Hans ögon voro såsom eldbloss. Dan. 10: 6 (Bib. 1917). bildl. Bullernæsius Lögn. 417 (1619). Solens eldbloss uti böljan släcktes. A. G. Silverstolpe Skald. 1: 57 (1801).
2) (†) blossande sken. Icke allenast .. Cometer, vthan iämwäl andra Eeldzblåsz. L. Paulinus Gothus Comet. Föret. a 2 b (1613).
-BLYS. (†) = -BLOSS 2. Palmfelt Vitt. 374 (c. 1740).
-BOCK. (förr) eldhund. MeddSlöjdf. 1889, s. 92.
-BOKSTAV~02 l. ~20. (elds- Atterbom i Phosph. 1810, s. 4) jfr -SKRIFT; särsk. bildl. Ditt namn stod med eldbokstäfver i hennes själ. Elgström (o. Ingelgren) 142 (c. 1805). Heidenstam Vallf. 185 (1888).
-BOLL. jfr -KLOT, -KULA. Fyrkulor större än et manshufvud, som flyga i luften som eldbållar. 1 VittAH 1: 208 (1755). Janzon Propertius 3: 69 (1911). särsk.
a) (†) om klotblixt. En eldbåll, stor, som en knytnäfve, kom rullande genom skårstenen ned i spisen. VetAH 1749, s. 127.
b) (förr) om brandbomb. Nordberg C. XII 1: 312 (1740). TSjöv. 1904, s. 506 (i skildring av händelser år 1564).
(jfr 1 c α) -BORR. redskap för frambringande av eld medelst borrning. VetfA 1: 347 (1878). 2 NF 21: 1 (1914).
-BRAND, se d. o. —
-BRASA. (elds- Castrén Res. 1: 110 (1852)) Peringskiöld Vilk. 159 (1715). Gamle Konung Gösta .. plägade tala efter måltiden för eeldbrasen till sine barn. HSH 1: 37 (c. 1750). bildl. Passionens eldbrasa. Törneros Bref 1: 131 (1825).
-BRINNANDE, p. adj. (elds- Phrygius) [fsv. eldbrinnande] (†) brinnande som eld.
1) till 1 g γ. Eld-brinnand ögon. Düben Boileau Pulp. 29 (1722).
2) till 3. Eeldzbrinnande kärleek. Phrygius Him. lif. 140 (1615).
-BRO. tekn. = -BRYGGA. TT 1876, s. 59.
-BRUNN. (elds- Kjellén) Böttiger 1: 262 (1856). särsk.
a) gaskälla. UB 5: 323 (1874). Eldsbrunnarne i Kina, ur hvilka man hämtar verklig lysgas. Kjellén Underjord. infl. 43 (1893).
b) till 1 g γ. Min vackra åhörares tvenne eldbrunnar. Almqvist Drottn. j. 30 (1834).
-BRYGGA. tekn. dammliknande avsats i eldstad vid bakre delen av rosten; jfr -BRO. TByggn. 1859, s. 42. LfF 1911, s. 133.
-BUSKE. (föga br.) eldkvast. De electriska eld-buskarne. VetAH 1763, s. 199.
(1 d) -BÅT. (†) ångbåt. TT 1874, s. 99 (i skildring fr. 1817).
-BÄCK. (elds- Hiärne 2 Anl. 239 (1706)) särsk. om lavaström. Dureus Naturk. 173 (1759).
(4) -BÄCKEN. (förr) Ett stort Ellbäcken med låck och skafft till wärma sängar med. Bouppteckn. fr. Rasbo 1708.
(4 b) -BÄRARE, r. (förr) kärl vari brinnande glöder bäras. Ågerups arkiv Bouppteckning 1762. Bouppteckn. fr. Växiö 1871.
-BÄRG. (elds- Oedman Bahusl. 65 (1746)) (numera föga br.) eldsprutande bärg, vulkan. Rel. cur. 150 (1682). Svensén Jorden 25 (1884).
(9) -DISCIPLIN. mil. disciplin under eldstrid; förmåga att under eldstrid bibehålla disciplin. NF (1881). Det svåraste prof elddisciplinen känner, .. att blifva beskjuten utan att själf få öppna eld. Ill. mil.-rery 1900, s. 170. 2 NF 25: 1021 (1917).
-DON.
1) redskap för frambringande av eld, antändningsredskap, numera nästan bl. om äldre slag av eldgöringsredskap samt ngn gg om tändstickor i fodral (ask) l. ställ. Eneman Resa 2: 151 (1712). Elddonen af svafvelstickor, som tändas i svafvelsyra. Berzelius Reseant. 118 (1818). Under namn af ”svenska säkerhetständstickor” har ett slags elddon kommit i handeln. TT 1871, s. 303. Eld-don, hvilket består af eldstål, flinta och fnöske. Düben Lappl. 122 (1873). Förbrukningen (av fosfortändstickor) hade beräknats till omkring 85 millioner elddon årligen. TT 1898, Allm. s. 169.
2) redskap för skötande av elden i kakelugn o. d., eldredskap (i bet. 1). 1 sats elddon, best. af gaffel, skyffel och tång. Bouppteckn. fr. Växiö 1872.
-DOP, se d. o. —
-DRAG. (elds- P. Elgström i Phosph. 1811, s. 303, Beskow K. XII 2: 211 (1869)) (i högre stil) jfr -SKRIFT; bildl. Ord, som .. med elddrag förblefvo inskrifna i Luthers hjerta. Ekelund N. hist. 1: 26 (1833).
(1 c α) -DRAGNING. (förr) frambringande av eld gm borrning medelst en pinne som kringvrides gm dragning i ett kring densamma virat snöre. Fatab. 1913, s. 201.
-DRAKE. (elds- Schroderus, Lind (1749; under feurig))
1) drake som sprutar eld. Skatternas elddrakar. C. F. Dahlgren 1: 253 (1831).
2) (†) om lysande meteor. Schroderus Os. 2: 612 (”912”) (1635). Isogæus Segerskiöld 1117 (c. 1700). Dalin (1850).
(1 c α) -DRILL. (förr) borr för frambringande av eld. Nordenskiöld Vega 2: 118 (1881). Fatab. 1913, s. 215.
-DRYCK. (elds- Wieselgren) om rusdryck. Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: Föret. VIII (1833). Bränvin är en elddryck. LfF 1845, s. 376.
-DYRKAN, -DYRKANDE, -DYRKARE, se C.
-EFFEKT. (elds- (i bet. 1) PoetK 1820, s. 27)
1) till 1 g, i fråga om konstvärk. Konstnärer som utmärkt sig genom Målning af Eld-effekter. JournLTh. 1810, s. 688.
2) till 9: eldvärkan. Ill. mil.-revy 1905, s. 98.
-ELEMENT. (elds- Linc. (1640; under æther), Ehrenheim Phys. 1: 42 (1822)) (†) eld fattad ss. grundämne. Gadolin PVetA 1761, s. 27.
(2) -FARA. (elds- Brandregl. f. Sthm 1661, s. B 3 b, HforsD 1875, nr 133, s. 4) fara för antändning, brandfara. Dalin (1850). Ammunitions-fordonen (skola) väl bevaras för eldsfara. Tj.-regl. 1858, 2: 333.
(2) -FARLIG. som på grund av lättantändlighet medför risk för eldsvåda. Brädtak äro eldfarlige. König Mec. 95 (1752). Eldfarliga oljor. SFS 1862, nr 75, s. 1.
-FARLIGHET ~200. SvT 1852, nr 158, s. 4. Ahlström Eldsl. 73 (1879).
(1 d) -FARTYG. (†) ångfartyg. TT 1874, s. 99 (i skildring fr. 1817).
-FAST. [jfr t. feuerfest] som utstår hög värmegrad utan att undergå några (för dess ändamål väsentliga) förändringar, eldbeständig, eldhärdig, oförbrännelig; stundom liktydigt med: säker för eldfara, brandfri, eldsäker; äv. kem.: icke flyktig, icke smältbar. Eldfast lera l. tegel. Eldfast trä, trä som behandlats så att det ej lätt antändes. Eldfast kassaskåp, brandfritt kassaskåp. Bromell Bergart. 20 (1730). Eldfasta Tegel. Linné Sk. 363 (1751). I anseende til beständigheten i eld, (är ett salt) flygtigt, halfflygtigt eller eldfast. Retzius Pharm. 44 (1769). Eldfasta Kakelugnsmattor. GHT 1896, nr 65 B, s. 2. 2 UB 1: 416 (1898). jfr HÖG-ELDFAST.
-FASTHET—0~2. till -FAST; äv. om graden av det motstånd ett material gör mot höga temperaturer. Hermelin IVetA 1771, s. 6. Att eldfastheten beror af lerornas sammansättning, är otvifvelagtigt. JernkA 1820, s. 266.
-FASTHETS-KLASS. tekn. om klasser i vilka eldfasta leror indelas allt efter olika eldfasthet. Ordinär, eldfast lera, eldfasthetsklass 3—4. TT 1890, s. 176.
(4) -FAT. (†) fyrfat. OxBr. 11: 718 (1637). Bordpanna, eller Eeldfaat til at wärma maten medh. Linc. (1640; under batillus). Sv.-t. hlex. (1851).
-FLAG. (föga br.) eldflinga. SD(L) 1899, nr 381, s. 2.
-FLAGA. eldflinga. Afzelius Sagoh. VIII. 2: 71 (1857). Skolhuset .. hotades af de flygande eldflagorna. SD 1893, nr 6, s. 4.
-FLAGGA. (†) eldflinga. Sundelius Norrköp. minne 166 (1798).
-FLAK(E). (föga br.) eldflinga. Ödman Resebild. 162 (1907).
-FLAMMA, r. l. f. (elds- I. Erici Colerus 1: 300 (c. 1645), Östergren (1919; jämte eld-)) eldslåga. Quensel Alm. (Sthm) 1733, s. 33.
-FLANGA. (†) eldflinga. Ström Skogsh. 292 (1830).
-FLANKA. (†) eldflinga. Lagerbring Hist. lit. 272 (1748).
(4) -FLINGA. i luften svävande litet stycke av brinnande ämne; jfr -FLAG(A), -FLAGGA, -FLAK(E), -FLANGA, -FLANKA, -FLOGA. Ling As. 333 (1833). Ett regn af eldflingor. Lidforss Dante II. 1: 46 (1902).
-FLOD. (elds- Schroderus Os. 2: 760 (1635), Palmblad Aischylos 20 (1841)) särsk. om lavaström. Hiärne 2 Anl. 239 (1706).
-FLOGA. (numera knappast br.) eldflinga. Aken Eldsl. 74 (1797).
(1 g) -FLUGA. benämning på i tropiska länder levande skalbaggar av knäpparnas o. mjukbaggarnas familjer vilka äga förmågan att utstråla ljus. Kalm Resa 3: 152 (1761). Luften brinner af eldflugor. Hallström Sagodr. 127 (1910).
-FLÄCK. (knappast br.) eldrödt födelsemärke, eldmärke. Dalin (1850). Östergren (1919).
-FLÄKT. (†) = -FLÄKTA. Lind (1749; under feuerwedel).
-FLÄKTA. (förr) redskap varmed man fläktar på elden för att hålla den vid liv. Dalin (1850). VetAÅrsb. 1912, s. 190.
-FLÄKTARE. (†) = -FLÄKTA. Wikforss (1804; under feuer-wedel).
-FOT. (†) eldhund. Lind (1749; under feuer-eisen). Heinrich (1814).
-FRI.
1) (numera mindre br.) till 2: säker för eldfara, brandfri. Eldfrie tak. Ståhlswerd 92 (1755).
2) (mindre br.) som saknar eld. Quennerstedt I Torneå o. Umeå 2: 13 (cit. fr. 1808). Lokomotiv utan eldstad, s. k. eldfria lokomotiv. Höjer Lokom. 69 (1910).
(9) -FRONT.
1) sjömil. för eldgivning utsatt sida av pansartorn o. d. Tornväggen (på pansarbåtar av en viss typ) består å eldfronten af 14, 12 dec.-tums jern. UB 7: 429 (1875).
2) mil. front som bildas av i eldstrid stadd trupp. Ill. mil.-revy 1899, s. 10.
-FULL. särsk.
a) (†) till 1; jfr ELDIG 1. SvMerc. 3: 1228 (1758). Början til .. (Herculanums) betäckande skedde genom bergets eldfulla aska. Därs. 1764, s. 126.
b) till 1 g γ; jfr ELDIG 2 c. Eldfulla ögon. SvMerc. 6: 46 (1760).
c) till 3; jfr ELDIG 2 a. En eldfull qvickhet. Nordenflycht QT 1745, s. 155. En eldfull häftighet. SP 1779, s. 479. Eldfulla satirer. NF 17: 1371 (1893).
-FYRE. [eg. identiskt med -FÖRE; senare ssgsleden är möjl. påvärkad av FYR, eld] (†) elddon (i bet. 1). Stiernhielm Herc. 28 (1658, 1668). VDAkt. 1717, nr 188.
-FÅNG, n. [jfr d. dial. ildfang; jfr äv. sv. dial. (Västerb.) el(d)fäng] (†) antändningsmedel. Cederhielm PVetA 1740, s. 26. Ahlman (1872).
-FÅNG, adj. (†) eldfängd. Bromell Bergart. 16 (1730).
-FÅNGEN. (†) antändlig. Sådana växter som äro lätt eldfångna. Serenius Eng. åkerm. 149 (1727).
-FÄNG. [sv. dial. (Häls.) el(d)fäng. Senare ssgsleden är möjl. identisk med fsv. -fänger i fafänger (se FÅFÄNG)] (†) eldfängd; äv. bildl.: som vittnar om eldfängd natur l. om benägenhet att ”fatta eld”. Skrif-arten är .. hefftig och eldfäng. Höpken 1: 442 (1767). Gadd Landtsk. 1: 129 (1773).
-FÄNGA, r. l. f. (†) eldfängdhet. Byggn.-ordn. f. Strömstad 1807, s. 16. —
-FÄNGANDE, n. [senare ssgsleden är vbalsbst. till FÄNGA, tända, fatta (eld)] Fahra för eldfängande och eldsvåda. Public. ang. eldfängige huus 20/2 1730, s. 2. —
-FÄNGANDE l. -FÄNGNANDE, p. adj. [senare ssgsleden är p. pr. till FÄNGA, tända, fatta (eld)] (†) eldfängd, lättantändlig. Dryselius Turk. måne 394 (1694). SvMerc. IV. 2: 327 (1758).
-FÄNGD, p. adj. [senare ssgsleden är sannolikt p. pf. till FÄNGA, tända, fatta (eld)]
1) (†) som fattat eld. (Brahehus) råkade olyckligen .. att .. af eldfängda halmkärfvar .. itändas och .. afbrännas. C. Helin (c. 1760) hos Witt Grenna 24. i bild o. bildl.; stundom liktydigt med: glödande, full av eld, eldig. (Drakens) eldfängde ögon. Tessin Bref 1: 25 (1751). Den .. eldfängda kyssen. C. F. Dahlgren 5: 30 (1832).
2) [bet. sannolikt utvecklad med anslutning till -FÄNGIG] som lätt kan antändas l. fatta eld, lättantändlig; brännbar. Det skäf, som kommer af linet .. är .. så eldfängt, nästan som krut. Dahlman Reddej. 215 (1743). VL 1908, nr 211, s. 4. särsk. bildl.
a) om fråga, samtalsämne o. d.: ömtålig. Höpken 1: 449 (1770). (Den) politiska atmosferen här (är) så eldfängd, att det blott behöfs en enda .. gnista, för att bringa hela machineriet i ljusan låga. Crusenstolpe Mor. 5: 227 (1843). Hagström Herdam. 1: 135 (1897).
b) till 3, om person: som lätt kan äggas till ngt l. hänföras l. fatta intresse för l. kärlek till ngn l. ngt l. hat l. vrede mot ngn l. ngt, som lätt blir förälskad l. ”fattar eld”. Tessin Bref 2: 200 (1754). En riktigt ungdomligt-eldfängd tillbedjare. C. G. v. Brinkman (1842) hos Wrangel Den blåögda 144. Hans lifliga, för att ej säga eldfängda väsen. Annerstedt Rudbeck Bref cxxix (1899).
-FÄNGDHET—0~2. till -FÄNGD 2. VetAH 1744, s. 26.
-FÄNGE. [senare ssgsleden är avl. av FÄNGA, tända, fatta (eld)] (†) antändningsmedel. C. M. Björner (c. 1714) i 2 Saml. 2: 10. Liung, tort enris eller annat qvickt eldfänge. Serenius Eng. åkerm. 150 (1727). Dalin Hist. 1: 659 (1747). i bild o. bildl. Sådana hiertan som til intet annat dåga än til Eld-fänge uti Satans Tunder-dosa. Lagerström Bunyan 2: 55 (1727). Bælter Strid. o. segr. christen 146 (1743, 1748).
-FÄNGIG. [senare ssgsleden är en avl. av FÄNGA, tända, fatta (eld)] (†) eldfängd, lättantändlig. Eldfängiga .. hus. Arnell Stadsl. 452 (1730). VetAH 1766, s. 121.
-FÄNGNING. [senare ssgsleden är vbalsbst. till FÄNGA, tända, fatta (eld)] (†) antändning. SvMerc. 1762, s. 395.
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA. (elds- (i bet. 1) B. Olavi 114 b (1578), Polyfem I. 23: 3 (1810))
1) eldröd l. brandgul färg. König Mec. 148 (1752). (Vin-)rankans eldfärg. C. F. Dahlgren Ungd. 1: 104 (1828). bildl. Denne såg alla de oförrätter skimra med eldfärger, som han hade att kräfva ersättning för hos någon annan medborgare. Almqvist Törnr. b. 1: 11 (1839).
2) tekn. färg som antingen skyddar därmed bestruket trävirke mot eld l. som ej själv förändras vid upphettning. Sundsvallsp. 1886, nr 153, s. 3. 2 NF (1907).
-FÄRGAD, p. adj. (elds- Östergren (1919; med hänv. till eld-; angivet ss. sällsynt)) eldröd, eldgul, bjärt brandgul, flammröd. Ekelund Fielding 221 (1765).
-FÄRGS-FABRIK. till -FÄRG 2.
-FÄSTA, r. l. f., l. -FÄSTE. [jfr fästa eld, se ELD 1 c ε] (†) förmodl.: eldskyffel. Kiökeredskap äro: Glödhkaran, Eldhfästan, Eldpannan (m. fl.). Schroderus Comenius 434 (1639). Cellarius Lib. mem. (1729).
-FÖDANDE, p. adj. (†) brännbar. Klingenstierna Musschenbroek 312 (1747).
-FÖRE. (elds- VarR 25 (1538), Juslenius 391 (1745)) [fsv. eldföre] (†) elddon (i bet. 1); jfr -FYRE. GR 28: 426 (1558). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 120 (1868).
-FÖRGYLLA. (föga br.) brännförgylla. Eneberg Karmarsch 2: 692 (1862).
-FÖRGYLLNING. (föga br.) brännförgyllning. Eneberg Karmarsch 2: 575 (1861).
-FÖRSILVRING. (föga br.) varmförsilvring. Eneberg Karmarsch 2: 588 (1861).
(9) -FÖRSVAR. motsatt: försvar med blanka vapen. NF (1881).
(2) -FÖRSÄKRINGS-BOLAG~02 l. ~20. (numera knappast br.) HforsD 1875, nr 4, s. 4.
-FÖRSÖK. (elds- Scheele Bref 381 (1779), Rinman 2: 897 (1789)) (mindre br.) prövning i eld. Röd lera, hvilken i eld-försök visar .. (vissa) phenomener. VetAH 1763, s. 285.
-GAFFEL. (elds- BtÅboH I. 7: 94 (1635)) gaffelformigt redskap för omröring av brasa. 2 Mos. 38: 3 (Bib. 1541). NorrlS 342 (1560). Hon .. började röra om i glöderna med eldgaffeln. Lundegård Prins. 228 (1889). särsk. i jämförelser. Hon är så rak som (om hon hade sväljt) en eldgaffel. Tjock och fet, som en eldgaffel. Granlund Ordspr. (c. 1880; ironiskt).
-GAP. bildl. Teseus! dig jag .. / skyddat för tjurens eldgap. Stagnelius (SVS) 4: 250 (1822). Islands .. öppna eldgap. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 375 (1877; om vulkaner). särsk. om kanonmynning; jfr 9 b β. PoetK 1817, 2: 9. Wrangel Sv. fl. bok 289 (1898).
(6) -GEVÄR. (elds- Widekindi KrigsH 101 (1671)) (numera föga br.) om skjutvapen. Dalin Hist. III. 1: 516 (1761). ArtillT 1878, s. 149.
(9) -GIVANDE, p. adj.
1) (†) om gevärslås: som (lätt) kan bringa krutet till antändning. Brummer Jagtlex. 93 (1789). Källström Jagt 117 (1850).
2) mil. om trupp o. d.: som avgiver eld. Handb. f. fältartill. 10: 55 (1892).
(9) -GIVNING. mil. avgivande av eld, skjutning; jfr CHARGE 4. Wrangel KrigsH 1: 11 (1866). 2 NF 25: 1021 (1917).
(9) -GIVNINGS-AVSTÅND~02 l. ~20 mil. TSjöv. 1905, s. 90.
-GLANS.
-GLAS. (†) brännglas. Hildebrand Magia nat. 280 (1654).
-GLIMRANDE, p. adj. (†) glänsande ss. eld. Stiernhielm Jub. 109 (1644, 1668).
-GLÄNSANDE, p. adj. —
-GLÖD. (elds- Kockeb., 2 Sam. 22: 9 (Bib. 1917)) [fsv. eldglödh]
1) glödande kol; äv. koll. Linc. (1640; under pruna). Kockeb. B 6 b (1650). Den gamla seden att kasta eldglöder efter likkistan. Landsm. VIII. 3: 243 (c. 1900). Levertin Magistr. 18 (1900).
2) hetta från eld. Lysander Äfv. 92 (1872). Smältugnens eldglöd. Böttiger 6: 391 (1873).
-GLÖDANDE, p. adj. (elds- A. Hedin i Framtiden 1877, s. 54) glödande ss. eld. Högberg Vred. 3: 365 (1906).
(1 c α) -GNIDNING. MeddNordM 18991900, s. 93. —
-GNISTA. (elds- L. Petri Skyld. F 2 a (1572), Dahlberg Lefn. 18 (c. 1755; uppl. 1911)) [fsv. eldgnista] Muræus Arndt 2: 409 (1648). Ehrenadler Tel. 674 (1723). bildl. Björnståhl Resa 3: 31 (1777). Herr Doktorns bref spraka af geniets eldgnistor. Leopold (1823) i Tegnérs ppr 187. —
-GNISTRA, r. l. f. (†) = -GNISTA. Columbus Ordesk. 57 (1678). bildl. Bullernæsius Lögn. 256 (1619).
-GNISTRANDE, p. adj. gnistrande ss. eld. (Bladh o.) Hornstedt 162 (1785). Högberg Vred. 2: 218 (1906).
-GRAD. (†) värmegrad. VetAH 1745, s. 3. Den smälta metallens eldgrad. Biogr. lex. 9: 97 (1843). Kindblad (1870).
-GRADS-MÄTARE. (†) pyrometer. Åkerman Kem. techn. 1: 102 (1832).
-GROP. (elds- Peringskiöld, Scherping Cober 1: 43 (1734))
1) grop i vilken man eldar. Peringskiöld Vilk. 329 (1715). Lindgren Trädg. 7: 3 (1883; om grop vari eldstaden för ett växthus har sin plats).
2) (†) om vulkankrater. Rel. cur. 150 (1682). SvMerc. 1761, s. 237.
-GRYTA. (elds- P. P. Gothus) (förr) gryta vari eld bäres. P. P. Gothus Underv. Dedik. a 1 b (1590; bildl., om meteorstenar). Flyttbara eldgrytor (för uppvärmning av boningsrum). MeddSlöjdf. 1887, s. 81.
-GUD. (elds- Schultze Ordb. 1652 (c. 1755), Wisén Oden 70 (1873)). En ackadisk lofsång till eldguden. E. H. Tegnér i UVTF 12: 115 (1875).
-GUL~2, vard. äv. el3~, ngn gg il3~, äv., emfatiskt, som två ord 4 4. (elds- Forsius Min. 91 (c. 1613), Kjellin. ill- Didring Malm 1: 9 (1914)) [formen ill- anslutes sannol. ofta till ILLA o. ILSKEN; jfr ilsket gul] gul som eld, brandgul; stundom om starkt gul färg. Snellman Fyra gift. 1: 219 (1842). Eldsgul ans(ikts)ton. Kjellin Uno Troili 2: 240 (1917; i beskrivn. av porträtt).
-GÅNG.
1) eldkanal. Eneman Resa 1: 208 (1712). VetAH 1764, s. 119. Gundberg Tegel 28 (1860). Konow (1887).
2) (†) eldning. Kacklungen .. bör å nyo om muras innan någon Eldgång skjer. VDAkt. 1784, nr 408.
(1 c α) -GÖRING l. -GÖRNING. Key Fr. männ. barnd. 10 (1888).
(1 c α) -GÖRINGS- l. -GÖRNINGS-METOD. Fatab. 1912, s. 17.
(9) -HAND-VAPEN~020. handeldvapen. Eldhandvapen .. äro musköt eller infanteri-gevär, karbin och pistol. Hazelius Förel. 117 (1839). UFlott. 3: 1 (1906).
(9) -HANE. visst slags hane å gevär av äldre konstruktion. En långh Bösza, med sine Låås, och twå Haner, som är Eldhane och Lunthehane. Stiernman Com. 1: 518 (1607).
(9) -HASTIGHET~200 l. ~002. mil. UB 6: 90 (1874). Kulsprutornas största eldhastighet har .. antagits till 600 skott i minuten. Ill. mil.-revy 1900, s. 263.
-HAV. (elds- Lybecker Youngs tankar 69 (1795)) bildl.: vidt utsträckt brand (vid vilken lågorna sedda från en över desamma befintlig punkt leda tanken på ett hav); äv. (jfr ELD 6 c) om färgspel i atmosfären vid soluppgång l. solnedgång o. d. Vassenius Alm. 1735, s. 19. Tegnér 1: 90 (1825). Hela staden .. var inom några timmar förvandlad till ett enda eldhaf. Annerstedt Rudbeck Bref cclxxviii (1905).
-HIMMEL(EN). enligt forntida o. medeltida uppfattning: den högsta himlasfären där eld o. ljus härskade o. där gudomen bodde. Lundberg Erasmus Dårsk. 153 (1728).
-HJUL. (elds- Ingelman, Hagberg Shaksp. 11: 133 (1851)) brinnande hjul; i sht bildl. Ling As. 450 (1833). Dagen snart sitt eldshjul rullar / Upp på himmelen. Ingelman 88 (1838, 1843). särsk. fyrvärk. om sammanställning av fyrvärkeripjäser, vid vilken de utkastade gnistorna framkalla illusionen av ett roterande hjul. Schultze Ordb. 1921 (c. 1755). Törner Fyrv. 339 (1885).
-HORN. (†) elddon (i bet. 1; i förvaringsrum av horn). (Lapparna bära på sig) tobakspipa, tobak, eldhorn. Linné Ungd. 2: 132 (1732).
-HUG, se -HÅG.
-HUND. [jfr t. feuerhund; jfr äv. fr. chenet, avl. av chien, hund] (förr) ställning på vilken veden lägges i en kakelugn; jfr -BOCK, -FOT. DN 1894, nr 8862 A, s. 2. Ett par härliga, i förgylld brons utförda s. k. ”chenets” (eldhundar). PT 1904, nr 73 A, s. 3.
-HUS. hus med eldstad, i sht. om (i Dalarna o. Norrland på fäbodvallarna förek.) primitivt boningshus med härden på marken o. utan skorsten, samt ifråga om fornnordiska förh. Linné Ungd. 2: 280 (1734). Hildebrand Isl. 296 (1883).
-HÅG l. -HUG. [efter d. ildhu] (nytt ord) entusiasm. Derför med eldhug upp att värna fädernearfvet. Rydberg Rom. d. 110 (1874, 1877). Nordenstreng Eur. män.-ras. 253 (1917).
-HÅL.
1) (†) vulkankrater. Rel. cur. 154 (1682).
2) tekn. hål i eldstad gm vilket bränsle införes, eldstadshål. TT 1872, s. 112.
3) mil. hål i gevärspatron o. d., varigm elden överföres från tändsatsen till krutet. Eldhandv. skjutsk. 2: 34 (1886).
-HÄRD. (elds- Kalm, Hes. 24: 9 (öv. 1898))
1) härd. Kalm Resa 1: 236 (1753).
2) i sht vid eldsvåda: ställe där elden utbrutit o. som är själva centrum för eldsvådan. Man försökte tränga uppför trapporna för att komma åt eldhärden. SDS 1896, nr 7, s. 2.
-HÄRDANDE, p. adj. (†) eldfast. Wallerius Min. 116 (1747).
-HÄRDIG. (i sht i fackspr.; numera mindre br.) motståndskraftig mot eld, eldfast, svårsmältlig. VetAH 1770, s. 85. Odelstierna Met. 453 (cit. fr. 1879).
-HÄRDING l. -HÄRDNING. (†) eldfast sten. VetAH 1747, s. 168. Tessin Bref 2: 286 (1755).
(2) -HÄRJAS. härjas av eldsvåda; nästan bl. i p. pf. Ling As. 644 (1833). Franska proviantförrådet i Saarbrücken eldhärjat. DN(N) 1920, nr 18094, s. 3.
-HÄST. (elds- (i bet. 1) 2 Kon.) (i högre stil)
1) häst av eld. Plötsligt (syntes) eldsvagnar och eldshästar. 2 Kon. 2: 11 (öv. 1896).
2) till 1 d, om lokomotiv: ”ånghäst”. A. Lysander (1856) i Lunds stud.-kal. 1863—64, s. 62. —
-JÄRN. [fsv. eldiärn i bet. ’eldstål' GUC20 297]
1) kakelugnstillbehör av järn för skötande av brasa; i sht i pl. Wrangel Tess. palatset 36 (i handl. fr. 1735). Hallström Karl XI 155 (1918).
2) (†) strykjärn. N. Rosén i Alm. (Ld) 1755, s. 35.
3) (†) brandjärn (i bet. 2). Bouppteckn. fr. Rasbo 1716.
-KANAL. tekn. Lundström Trädg. 2: 112 (1831). De kanaler eller rör, genom hvilka förbränningsprodukterna bortföras till skorstenen, kallas eldkanaler eller rökrör. NF 16: 1269 (1892). 2 NF 14: 507 (1910).
-KAR. [fsv. eldkar] (†)
1) kärl vari eld bäres; särsk. om rökelsekar. Fatab. 1907, s. 102 (efter handl. fr. 1549). VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 29 (i handl. fr. 1583).
2) kärl att sätta över elden, kokkärl. O. Petri (1525) i Sthms tänkeb. 79. VRP 1677, s. 182.
-KARA, r. l. f. (†) eldraka. Björner Thorst. B. 2 (1737). Nemnich Waarenlex. 88 (1797).
-KASE l. -KASSE. (†) vårdkas. Verelius Götr. 22 (1664). Peringskiöld Mon. upl. 229 (1710).
(6 c) -KASKAD. (elds- Elgström) särsk. fyrvärk. SvD 1896, nr 237, s. 3. bildl. Dagens stjerna, som höjs, sprider sin darrande glans; / När med sin eldkaskad hon begjuter azurens liljor. P. Elgström i Phosph. 1810, s. 145.
-KAST.
2) (föga br.) öppning i ugn för inkastande av bränsle. UB 4: 425 (1873).
(4) -KASTARE. mil. person l. apparat l. dyl. som kastar brinnande ämnen l. brandbomber mot fienden. Schultze Ordb. 2235 (c. 1755). särsk. [jfr t. flammenwerfer, fr. lance-flammes. Enligt fransk officiell uppgift har ifrågavarande apparat första gången användts av tyskarna år 1915] (ny anv.) apparat med vilken brinnande vätska utsprutas över fienden; jfr -SPRUTA 3. Uppsala 1918, nr 79, s. 1.
-KASTNING. i sht mil. särsk.
a) om kastning av brandbomber. KKD 3: 37 (c. 1705).
b) (†) om kasteld; jfr ELD 9. Rålamb 8: 68 (1691).
-KISTA. (knappast br.) tekn. eldstad. JernkA 1848, s. 308. UB 5: 370 (1874).
(2) -KLOCKA. (†) (kyrk)klocka varmed brandalarm göres. Oelreich 432 (1755). Weste (1807). Björkman (1889).
-KLOT. (elds- P. P. Gothus, Thomander 3: 64 (1826)) jfr -BOLL, -KULA. Nordenflycht QT 1744, s. 43. Solens eldklot. Östergren N. dikt. 36 (1879). särsk.
a) om lysande meteor, bolid. P. P. Gothus Underv. X 7 a (1590). Schroderus Os. 2: 560 (1635). Ymer 1902, s. 240.
b) om klotblixt. VetAH 1749, s. 127.
c) i bild; jfr ELD 1 g γ. Två ögons eldklot glimma ur buskens snår. Janzon Horatius 131 (1899).
-KOL. (elds- L. Petri Oec. 76 (1559), Warg Bih. 31 (1765)) glödande kol. Schroderus Os. 1: 444 (1635). Wisén Oden 71 (1879). särsk. i jämförelser o. bildl. Ju längre detta märkeliga paret talades vid, ju mera uppblåstes deras hiärtans Eldkohl. Dalin Arg. 2: nr 47, s. 6 (1734). Ögon som eldkol. Lagerlöf Drottn. 102 (1899).
(4) -KORG. korg för hysande av eld. N. Rosén i Alm. (Sthm) 1754, s. 63 (om ett slags uppvärmningsapparat). Rinman 1: 683 (1788). TT 1887, s. 88.
-KRAFT. (elds- Sigfridi, Sv. biogr. lex. 2: 8 (1859))
1) (numera knappast br.) om elden ss. naturkraft. VetAH 1815, s. 63. bildl. Aconomius Hyporeus (kallar människans själ) en lijffachtigh eldz krafft. Sigfridi a 3 b (1619). Den poetiska eldskraften. Biogr. lex. 22: 137 (1855).
2) mil. till 9: anfalls- l. försvarskraft som utvecklas gm avgivande av eld. Artilleriets .. öfverlägsna eldkraft. Uggla Krigsk. 108 (1880). 2NF 15: 220 (1911).
(2) -KRANS. (förr) till antändning använd krans, kokad i beck l. annat lättantändligt ämne. Danskarne (hade) anfallit staden och kastade eldkransar på husen. Sparre Standaret 445 (1847).
-KROK. krokformigt värktyg för skötande av brasa. Johansson Noraskog 2: 138 (i handl. fr. 1544).
-KULA. (elds- Schroderus, Isogæus Segerskiöld 1127 (c. 1700)) [fsv. eldskula; jfr d. ildkugle] jfr -BOLL, -KLOT. LBÄ 11—13: 160 (1798). Lik en röd eldkula stod .. (solen) vid randen af det ofantliga snöberget. Bremer Strid 189 (1840). särsk.
b) om klotblixt. GT 1788, nr 69, s. 2. NF (1881).
c) mil. kastkropp, fylld med brandsats o. avsedd att antända målet l. att upplysa terrängen, brandbomb, fyrboll. The Hispanier .. öfwerföllo .. Stadhen. och skuto ther in Eldzkuglar. Schroderus Os. III. 2: 192 (1635). Biogr. lex. 1: 244 (1835).
-KULT.
(1 d) -KVARN. (†) ångkvarn. Eldqvarnen i Stockholm. VetAH 1812, s. 159. Biogr. lex. 10: 338 (1844).
-KVAST. (elds- L. Paulinus Gothus Comet. 96 (1613)) Bergman IVetA 1764, s. 68. Stora eldkvastar stå ur alla skorstenar. Vår flotta 1905, s. 43.
(3 b) -KYSS. eldig kyss. Stagnelius (SVS) 3: 170 (1822). Ling As. 369 (1833).
-KÄRIL. (†) kokkärl. Murenius AV 364 (1657).
(9) -LEDARE. mil. ledare av eldgivning medelst artilleripjäser. Ill. mil.-revy 1899, s. 198.
(9) -LEDNING. mil. ledning av eldgivning medelst artilleripjäser. Handb. f. fältartill. 10: 50 (1892). Vår flotta 1913, s. 139.
(9) -LINJE l. -LINIE. mil.
a) inre övre kant av ett bröstvärn, från vilken försvararnas eld utgår. Hazelius Bef. 49 (1857).
b) linje som bildas av i eldstrid varande trupper l. artilleripjäser. Rappe Nordarm. 130 (1874). 2 NF 23: 1378 (1916). i fråga om krigsfartyg. Färden gick mellan främmande krigsskepps eldlinier. AB 1897, nr 222 A, s. 3. bildl. Böök 1 Ess. 184 (1913; i fråga om politisk strid).
-LJUS, se C.
-LOD. (†) glödande lod. Linné Ungd. 2: 329 (1734).
-LUFT, se C.
(1 d) -LUFTS-MASKIN. [jfr t. feuerluftmaschine] tekn. varmluftsmaskin i vilken luften blandas med förbränningsgaserna från eldstaden. 2 UB 2: 634 (1901). 2 NF (1907).
-LYKTA. (†) om fyrlykta. Lind (1749; under feuerpfanne).
(1 g) -LYSNA. (†) eldsken. VetAH 1764, s. 24.
-LÅGA, se C.
(6 b) -LÄGGA. (†) idka gruvbrytning gm antändande av eldar invid bärget, varigm detta sönderspränges; eldsätta, tillmaka; nästan bl. ss. vbalsbst. -ning. Johansson Noraskog 3: 75 (i handl. fr. 1677). 2 UB 5: 18 (1902).
(6 b) -MAKNING. (†) tillmakning. LfF 1875, s. 88.
(3) -MAN. (elds- Biogr. lex. 17: 75 (1849)) (knappast br.) ivrare. Samtiden 1873, s. 473.
(1 d) -MASKIN.
1) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) ångmaskin, i sht i dess äldsta former. H:r Trievalds nya Eld-machine. G. Benzelstierna (1728) i Benz. Brefv. 23. Björnståhl Resa 1: 111 (1770). Strindberg Hist. min. 2: 340 (1905).
2) (†) värmemotor i vilken förbränningsprodukterna från eldstaden användas ss. drivkraft. LfF 1868, s. 299.
-MASSA. (elds- Leopold 2: 65 (1800, 1815)) Elvius IVetA 1746, s. 11.
-MAT, se C.
-MATERIA l. -MATERIE. (elds- Rinman 1: 461 (1788), NF 4: 340 (1881))
1) ämne som förr antogs finnas i alla brännbara kroppar. Wallerius IVetA 1750, s. 12. NF 9: 250 (1885).
2) (föga br.) glödande massa. Hammargren Jordkl. utv. 6 (1854).
-METEOR. (†; se dock nedan) luftfenomen som åtföljes av ljusutveckling. Ibland Eld-Meteorer .. är Åskedundret det bekantaste. VetAH 1759, s. 79. (fullt br.) bolid. Ymer 1902, s. 240.
(jfr 9) -MORTEL. (†) mörsare. Lucidor (SVS) 351 (1673).
-MUR, se C.
-MÄLE. (†) = -MÄRKE 2 a slutet. Roberg Beynon 245 (1709).
-MÄRKE. (elds- Voigt, Östergren (1919; i bet. 2 a; anfört ss. ngn gg förek. jämte eld-) 1) märke efter eld, särsk. om ärr efter brännsår. Schenberg (1739). Östergren (1919). 2) eldröd(t) fläck l. märke. Voigt Alm. 1679, s. 9. särsk. om eldrödt födelsemärke, bestående antingen av blodkärlssvulst l. av pigmentfläck. Roberg Beynon 201 (1709). Eldsmärke är en .. fläck .., som tros upkommen deraf, att modren under hafvandskapen blifvit förskräckt genom något eldssken. Collin Ordl. (1847). 2 NF 22: 884 (1915).
-MÄTARE, r. l. m. (numera knappast br.) pyrometer. Weste (1807). Auerbach (1908).
-MÖLJA. (†) = -MÖRJA. BtFH 2: 268 (1664).
-MÖRJA. (elds- VRP 1661, s. 22, Landsm. XI. 2: 34 (1896)) [fsv. eldmyria] varm aska, blandad med glödande kolstycken. Linc. (1640; under cinerarius). (†) om lava. När Vesuvius eld-mörjan sputar vth. Spegel Tilsl. par. 89 (1705).
-NATUR. (elds- (i bet. 1) Linc. (1640; under ignitus), Wisén Oden 69 (1873))
1) till 1. Vulkanen .. ger (ej) ifrån sig minsta tecken till sin eldnatur. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 387 (1878).
2) bildl.; jfr ELD 3. Du med din eldnatur. Carlén Ensl. 3: 113 (1846).
-NIT, se C.
-NÄRANDE, p. adj. (†) brännbar. VetAH 1780, s. 29.
-NÖD, se C.
(1 d) - OCH LUFTMASKIN. jfr -MASKIN 1. Eld- och luftmachin. Triewald (1734; boktitel). Långgrufvans gamla ”eld- och luftmachine” ansågs 1845 hafva tjent ut. JernkA 1895, s. 142.
(1 d) - OCH LUFT-MASKINERI. (†) ångmaskin. VetAH 1802, s. 106.
-OFFER, se C.
-ORM.
1) (†) eldsprutande drake. Om Solen skiner altför hett, / Eld-Ormen tappar då sin Krafft. Lucidor (SVS) 443 (1674).
2) till 1 g α. Raketens eldorm. Ingelman 141 (1839, 1843).
-PANNA. (elds- Schroderus Liv. 608 (1626), Lindh Huuszapot. 231 (1675)) [fsv. eldpanna] (†) fyrfat, glödpanna. VarR 26 (1538). Eldhpanna eller annat sådant ther medh man wermer sänger. Linc. (1640; under ignitabulum). Lundgren Mål. ant. 2: 65 (1858, 1872).
-PARTIKEL. (elds- LittT 1795, s. 210)
1) (†) smådel av det fordom antagna grundämnet eld. Triewald Förel. 2: 13 (1729, 1736). Wulf Köppen 2: 554 (1800).
2) (föga br.) liten eldflinga. Weste (1807).
-PELARE. (elds- Schroderus, Schenberg (1739))
1) pelare av eld. (Ängelns) föter (voro) såsom eeldpelare. Upp. 10: 1 (NT 1526).
2) högt uppstigande eldslåga. Schroderus Os. 2: 714 (1635). Eldpelare .. som uppstiga ur vulkanens krater. Lindström Geol. gr. 288 (1859).
-PIL. (elds- Schroderus Os. 2: 644 (1635), VittAH 4: 323 (1795)) (†) brandpil. Möller (1745; under brûlot). TSjöv. 1904, s. 506. bildl. (Gud må) medh sin Tordöns gny eldzpilar nederskiuta. Spegel Tilsl. par. 90 (1705). Atterbom 1: 253 (1824; om kärlekens pil).
-PINA, r. l. f. (elds- Phrygius Him. lif 6 154 (1615)) (i högre stil) Helvetets eldpina af svafvel. Björlin Elsa 93 (1879).
-PRODUKT. (†) smältningsprodukt. Hisinger Ant. 4: 161 (1828).
-PROV. (elds- Muræus, Thomæus KyrkH 2: 74 (1896))
1) prövning gm eld; särsk.
a) (förr) gudsdom varvid en tilltalad bevisar sin oskuld gm att oskadd bära i sina händer eller trampa på glödande järn. Oldendorp 1: 274 (1786). Charpentier Indoeur. spr. 145 (1915).
b) prövning av (en metalls o. d.) äkthet gm bränning i eld. VetAH 1745, s. 132.
2) bildl. Bestå sitt eldprov. Muræus Arndt 2: 427 (1648). Så är det fallna Godas död dess eldprof blott. Tegnér 1: 143 (1822). Det fanns knappast någon del af det Nya Testamentets skrifter, .. som icke genomgått .. den så kallade högre kritikens eldprof. Agardh Theol. skr. 2: 17 (1842, 1856). med anslutning till ELD 9; om trupp l. krigsman. Fryxell Ber. 11: 160 (1843). Topelius Planet. 3: 9 (1889).
-RAKA. redskap varmed glöden utrakas ur en ugn o. d., ugnsraka. Linc. (1640; under rutabulum).
-REDSKAP~02. (elds- BtÅboH)
1) redskap för skötande av brasa o. d. Lind (1749; under feuer-hund). VetAH 1815, s. 216.
2) redskap för frambringande av eld. Grimberg SvFÖ 1: 18 (1913).
3) (†) till 2: brandredskap. BtÅboH I. 13: 190 (1638). Celsius Alm. 1729, s. A 16 b. Öhrlander o. Leffler (1852).
-REDSKAPS-STÄLL. särsk. till -REDSKAP 1. SFS 1882, nr 13, s. 20.
-RIA. lant. byggnad i vilken fuktig säd torkas medelst upphettad luft. Brauner Tankar om boskap 142 (1756). 2 NF 23: 138 (1915).
-RIK. (föga br.)
1) till 1 g γ. Eldrika sköna ögon. Ekelund Fielding 728 (1765).
2) till 3. (Hans) eldrika sinne. Celsius G. I 2: 236 (1753).
-RUM, se d. o. —
-RÄGN. (elds- Wallerius Hydrol. 52 (1748)) rägn av nedfallande eld; i sht om nedfallande gnistor l. eldflingor. Arnell Moore LR 2: 23 (1830). Roos Skugg. 156 (1891). särsk.
a) i fråga om fyrvärkeri. N. F. Biberg (1793) hos Dahlgren Norrl. släktprof. 1: 30. Raket med eldregn. AHB 66: 86 (1871).
b) bildl. 1 VittAH 1: 208 (1755). Skämtets pilar eller åtlöjets eldregn. Tegnér 4: 65 (1837).
-RÖD~2, vard. (i sht i bet. ”starkt röd”) äv. el3~ l. il3~, äv., emfatiskt, som två ord, 4 4. (elds- Linc. (1640; under flammeus), Palmblad Aischylos 161 (1842). ill- Columbus Ordesk. 28 (1678), Heidenstam Svenskarna 1: 266 (1908)) [formen ill- anslutes sannol. ofta till ILLA o. ILSKEN; jfr ilsket röd; jfr äv. ELLANDE]
1) röd ss. eld, flamröd; stundom liktydigt med: starkt röd; jfr ellande röd. Linc. (1640; under flammatus). Ur halfbränd sal / eldröd hane sig svingar. Tegnér 1: 89 (1825; om eldslågor). Upp. 9: 17 (Bib. 1917). särsk. om järn: glödande. Reenhielm Olof Tr. 58 (1691). I de öppna såren som af eldrödt jern det sved. Snoilsky 1: 298 (1878).
2) bildl.: ultraradikal, ”ultraröd”. GHT 1870, nr 254, s. 3. Hedin Varn. 23 (1912).
-RÖDT, n. eldröd färg. AHB 8: 18 (1862).
-RÖR.
1) rör gm vilket förbränningsgaserna från en eldstad ledas. Carlberg Sthms architect contoir C 3 b (1740). Hvarje eldstad skall hafva sitt eget eldrör. Ahlström Eldsl. 145 (1879). särsk. tekn. om rör i ångpanna gm vilka förbränningsprodukterna ledas till rökskåpet o. därvid avgiva värme åt det rören omgivande vattnet. Pasch ÅrsbVetA 1830, s. 20. Den vanliga sjöpannan .. är försedd med 2—4 eldrör. 2 UB 9: 631 (1906).
2) mil. till 9, om den del av ett eldvapen, i sht artilleripjäs l. kulspruta, som omsluter loppet. NF (1881). 2 NF 22: 1315 (1915). jfr MANTEL-ELDRÖR. särsk. (numera bl. i högre stil) bildl. o. i utvidgad anv.: skjutvapen, eldvapen. Möller (1745; under bâton). Ur tusen eldrörs mynning döden sina lotter strör. Flensburg Sånger 191 (1899, 1915).
-RÖR- l. -RÖRS-PANNA. ångpanna, försedd med eldrör. TT 1876, s. 234. Hägg Fl. 52 (1904).
(6 a) -SAK. (elds- Tegel G. I 1: 191 (1622)) (†) brott för vilket ngn dömes att brännas på bål; äv. om straffet att brännas på bål. GR 5: 27 (1528). Schenberg (1739).
-SALAMANDER. [jfr t. feuersalamander. Anledningen till namnet är, att man förr trodde att djuret kunde leva i eld] det till stjärtamfibierna hörande djuret Salamandra maculosa Laurenti, vanlig salamander. 1 Brehm III. 1: 163 (1876).
-SATS.
1) fyrvärk. fyrvärkerisats. Östergren (1919).
2) uppsättning av för en brasas skötande behövliga värktyg, ss. eldgaffel, eldtång o. d.; jfr -DON 2. Rinman Jernförädl. 34 (1772). SD(L) 1897, nr 381, s. 3.
-SIGNAL.
1) (i Finl., mindre br.) till 2: brandsignal. Den vanliga eld-signalen medelst klämtning. Runeberg 4: 219 (1834).
2) signal medelst eld; jfr ELD 6 c α. Höijer Thukyd. 1: 395 (1831).
3) till 9: signal angående eldgivning. Vår flotta 1914, s. 104.
(3) -SJÄL. (elds- PoetK 1814, 2: 84) [jfr t. feuerseele] eldig, livlig, hänförd, passionerad själ. En sådan eldsjäl som .. (Gustav III:s) kunde väl icke vara utan verksamhet. Odhner G. III 2: 5 (1896).
-SJÖ. [fsv. elds sior] = -HAV; särsk. med avseende på elden i helvetet. Skrymtare, .. / Dina stunder snart försvinna / Och du står i eldsjöns ström. Linderot Andel. sång. 99 (c. 1800). Eldsjön, som brann med svavel. Upp. 19: 20 (Bib. 1917).
(2) -SKADA, r. l. f. (elds- L. Paulinus Gothus Comet. 8 (1613), VDAkt. 1784, nr 135)
1) (numera mindre br.) skada som sker gm eld, brandskada. VRP 1658, s. 1169. TT 1880, s. 108.
2) (†) eldsvåda. SUFinlH 2: 262 (1606). Man (kunde) i Wien .. dageligen se åtskillige Eldsskadar på Landet. Dryselius Turk. måne 172 (1694). 2 RARP 5: 728 (1726).
(2) -SKADAD, p. adj. skadad av eld, brandskadad. Domkyrkan, hvilken .. var mycket eldskadad. Brunius Metr. 197 (1854).
-SKEM. (†) eldsken. Stiernhielm Ut. C 2 a (1668).
-SKEN. (elds- Schroderus)
1) sken av eld. Sylvius Curtius 653 (1682). Läste han .. / vid eldsken ifrån spiselns häll / en sång. Tegnér 1: 5 (1825). Heidenstam Svenskarna 1: 241 (1908).
2) eldliknande sken. (Planeten) Mars medh sitt Eeldzsken. Schroderus Comenius 41 (1639). särsk.
a) i fråga om kornblixt, stjärnfall o. d. Hamb. (1700). I förleden vinter hafva tyste och hastige eldsken eller blixtringar flera gångor visat sig. VetAH 1760, s. 64. Öhrlander o. Leffler (1852).
b) bildl. Snillets eldsken. C. v. Rosenstein (1834) i Tegnérs ppr 363. Epigrammets plötsliga, lätta eldsken. Wirsén i 3 SAH 2: 870 (1887).
-SKENS-EFFEKT. konst. A. Gauffin hos Romdahl o. Roosval 410 (1913).
-SKENS-STYCKE. konst. tavla med eldskenseffekter. Snellman Tyskl. 236 (1842).
-SKILLNAD. (numera föga br.) mil. om höjdskillnaden mellan ett fästningsvärks olika eldlinjer. Hazelius Bef. 256 (1857).
-SKIVA.
1) (†) eldskärm. Trolle-Bonde Hesselby 114 (i handl. fr. 1700). jfr SIDEN-ELDSKIVA.
2) skivformig eldslåga. Berzelius Kemi 1: 340 (1808).
-SKJUTANDE, n. (†) = -SKJUTNING. Carl XII Bref 14 (1703).
-SKJUTNING. (†) beskjutning medelst brandbomber. 1 VittAH 1: 209 (1755).
-SKOFFA. (i sydligaste Sv.) eldskyffel. Ågerups arkiv Bouppteckn. 1750. Lunds veckobl. 1887, nr 67, s. 1.
-SKOTT.
1) (förr) skott varigm ngt sättes i brand. Linc. (1640; under phalarica). VittAH 4: 323 (1795).
2) [jfr DJÄVULS-SKOTT, TROLL-SKOTT o. d. om plötsliga o. häftiga sjukdomar] (i Finl.; bygdemålsfärgat) om (visst slag av) ”trollskott” ss. upphov till boskapssjukdom. Hembygden 1913, s. 14.
3) (tillfällig anv.) till 9. Rädda dufvor, som vid jägarns eldskott / I luften höja sig. Stagnelius (SVS) 2: 209 (c. 1820).
4) tekn. antändning (av tjärdal). Arkiv f. kemi II. 35: 19 (1907).
-SKOVEL. (elds- VarR 25 (1538)) (numera knappast br.) eldskyffel. Linc. (1640; under batillum). Choræus Bref 17 (1799).
-SKRIFT. (elds- Palmblad) (i högre stil) jfr -BOKSTAV, -DRAG.
1) i eg. bem., i fråga om lysande skrift, t. ex. ljusreklam o. d. Palmblad i Phosph. 1810, s. 34. Ljudliga hurrarop hördes utanför ”Politikens” och ”Morgenbladets” byråar, där de valde kandidaternas namn strålade i eldskrift. AB 1890, nr 18, s. 3.
2) bildl. särsk.
a) om eld- l. ljusfenomen tänkta ss. meddelande ngt åt människorna. (Vesuvius) visar oss i eldskrift, hvilka naturkrafter här .. hota att bryta löst. LfF 1867, s. 168. Med eldskrift stjärnors skara / .. / mänskolifvets dunkla gåta / .. täljer. Hagberg Echegaray Gal. 24 (1902).
b) om ngt som tänkes djupt o. outplånligt inpräglat; i sht i uttr. teckna l. rista l. dyl. med eldskrift. Med lysande eldskrift / Tecknad .. står den oförgängliga domen. Stagnelius (SVS) 3: 74 (1817). B. E. Malmström 6: 255 (1841).
-SKRIVEN, p. adj. (i högre stil) skriven med eldskrift; i sht bildl.; jfr -SKRIFT 2. Söderhjelm Upps. 12 (1904).
(8) -SKY. (elds- Werve Alm. 1652, s. B 1 b) sky av eldliknande färg. Ling As. 523 (1833).
(5) -SKYFFEL. glödskyffel. Eeldsköfflar at bära Glöden til hwar Kiettel, ther som så behöfwes. Kockeb. A 2 b (1650).
-SKÄRM. skärm som ställes framför en kakelugn o. d. för att skydda närstående föremål mot hettan. Trolle-Bonde Hesselby 113 (i handl. fr. 1700). Eldskärm med kulört broderi. Freja 1872, Profnr, s. 1.
-SKÖRE. (†) fnöske. Spegel 91 (1712: Eeldskyre).
(1 c α) -SLAGNING. Flinta är .. mäst bekant för sin egenskap at vara den tjenligaste til eldslagning emot stål. Rinman 1: 496 (1788).
(5) -SLEV. [fsv. elds slef]
1) (†) eldskyffel. Palmcron Sundh. sp. 263 (”262”) (1642).
2) (mindre br.) tekn. Härd- eller Eldslef är en krökt skyffel, med långt träskaft, hvarmed het aska och stybbe upöses emellan hvar eldning under redningen, at härden hålles ren. Rinman 1: 832 (1788).
(4) -SLUKARE. taskspelare som utför konststycket att ”sluka eld”. Björkman (1889). Didring Malm 1: 245 (1914).
(4) -SLUNGA. (förr) mil. apparat med vilken brinnande ämnen kastas mot fienden. VittAH 4: 318 (1795).
(2) -SLÄCKARE. om person l. apparat l. ämne. VetAH 1754, s. 12. En större qvantitet liqvid ammoniac .. är .. den bästa eldsläckare man kan tänka sig. AB 1865, nr 31, s. 4. Högberg Frib. 230 (1910).
-SLÄCKNING, se d. o. —
-SPANN, n. (i poesi) spann av ”eldhästar” (se d. o. 2). Till himlens boning / .. (Enoch) upptas i en sky, med vingadt eldspann. J. G. Oxenstierna 4: 411 (1815). (Solen) kör sitt eldspann genom zodiaken. Hagberg Shaksp. 8: 23 (1849).
-SPOTTNING. (†) vulkanisk värksamhet, vulkanutbrott. Quensel Alm. (Sthm) 1733, s. 33.
-SPRUTA, r. l. f. (†)
1) till 2: brandspruta. Schultze Ordb. 4828 (c. 1755). LAA 1813, s. 356.
2) till 4; om vulkan. Rel. cur. 152 (1682).
3) mil. till 4; = -KASTARE (se d. o., slutet). —
-SPRUTANDE, n. vulkanisk värksamhet, vulkanutbrott. Eneman Resa 1: 129 (1712). Eberhardt AllmH 2: 9 (1768).
-SPRUTANDE, p. adj. Bröl.-besv. 3 (c. 1670). En eldsprutande Drake. Dalin Hist. 1: 453 (1747). TT 1872, s. 302. särsk.
a) i uttr. eldsprutande bärg, vulkan. Hiärne 2 Anl. 231 (1706). Hagman Fys. geogr. 33 (1903).
b) bildl. om öga l. blick; jfr ELD 1 g γ. Gnistrande, .. eldsprutande blickar. Almqvist Tre fruar 1: 166 (1842).
c) om vapen o. d.; jfr ELD 9. Då Krigarn i härnad och blod / Trotsande mött de eldsprutande svalgen. Lenngren 74 (1809).
-SPRUTNING. (numera knappast br.) vulkanisk värksamhet, vulkanutbrott. Dalin PVetA 1749, s. 6. C. A. Ehrensvärd Brev 1: 35 (1781).
-SPRUTNINGS-ÄMNE. (†) vulkanisk bärgart. Bergman Jordkl. 333 (1766).
-SPUTANDE, p. adj. (†) eldsprutande. Eeldsputande Bergh. Rel. cur. 150 (1682). Et eldsputand vildiur. Kolmodin Qv.-sp. 1: 152 (1732). Schultze Ordb. 4837 (c. 1755).
-SPUTNING. (†) vulkanisk värksamhet, vulkanutbrott. Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 305 (c. 1720).
-SPYENDE, p. adj. Eld-spyende Drakar. Stiernhielm Fred. 1 (1649). Weibull Lunds o. Lundagårds minnen 2 (1884).
-STAD, se d. o. —
(9) -STATION. mil. plats varifrån eldgivning sker. Ill. mil.-revy 1902, s. 292.
-STEN. (elds- Hildebrand Magia nat. 270 (1654), Rinman)
1) sten varmed man kan slå eld; i sht om flinta. Schroderus Comenius 90 (1639). Fornv. 1913, s. 275. särsk. (förr) om en blandning av järn o. svavelantimon som användes ss. ”flinta” på gevär med hjullås. Jochnick Handgev. 118 (1854).
2) (†) eldfast sten. Rinman 2: 1067 (1789).
-STICKA, r. l. f. (†)
1) brinnande sticka. Weise Narrar 2: 123 (1771).
2) tändsticka. Ahlqvist Kulturord 134 (1871).
-STICKS-FODRAL. (†) tändsticksfodral. Bouppteckn. fr. Växiö 1854.
-STOD. (elds- 2 Mos. 13: 22 (Bib. 1541)). [fsv. elds studh] (numera bl. med anslutning till 2 Mos. 13: 21—22) eldpelare. Herren gick före them .. om nattena vthi een eeldstodh. 2 Mos. 13: 21 (Bib. 1541). (Fjällspetsarna) glänsa (i solskenet) .. som eldstoder öfver .. dalarna. (Forssell o.) Grafström Ett år i Sv. 56 (1829). särsk.
a) (†) om fyrbåk. Rel. cur. 369 (1682).
b) bildl. med tanke på den eldstod i vilken Herren enl. 2 Mos. 13 ledsagade israeliterna gm öknen. Du Man med det stora sinnet, du eldstod i öknen. Tegnér (WB) 3: 165 (1817).
(9) -STRID. (elds- TSjöv. 1890, s. 391) mil. strid med eldvapen. Hazelius Förel. 113 (1839) 2 NF 1: 193 (1903).
(1 g) -STRIMMA. (elds- Dan. 7: 10 (Bib. 1541), Spegel GV 165 (1685)) Här (syntes) en .. Eld-strima uti luften. Quensel Alm. (Sthm) 1728, s. 39.
-STRÅLE. (elds- Forsius, Freund Fredsalm. 1653, s. 33)
1) stråle av eld. L. Paulinus Gothus Pest. 42 a (1623). VetAH 1780, s. 115 (om blixt). Dånande eldstrålar sprutade fram under .. taksparrarna (vid eldsvådan på Stockholms slott). Grimberg SvH 303 (1907). särsk. om färgspel som liknar eld; jfr ELD 8. Forsius Min. 105 (c. 1613).
2) (†) värmestråle. Swedenborg Opera de reb. nat. 3: 314 (1718). Berzelius Kemi 1: 15 (1808).
-STRÖM. (elds- Ossian 2: 35 (1794)) ström av eld. Bergman IVetA 1764, s. 36. Eldströmmar flögo ut genom taket. Palmblad i PoetK 1812, 2: 54. särsk.
b) bildl. Alla pulsar genomstormas af eldströmmar och tyckas hota att brista. Phosph. 1810, s. 51. Talets eldström. Bååth På gr. stig. 159 (1889).
-STUGA. (i fråga om ä. förh.) eldhus. Verelius Götr. 43 (1664; isl.: elldaskáli). Rydberg Vap. 61 (1891).
-STYCKE. konst. tavla med eldskenseffekter JournSvL 1799, s. 112. DA 1824, nr 76, s. 5.
-STÅL. (förr) stycke av stål som användes för eldslagning. Verelius Herv. 147 (1672). särsk. om den del av ett flintlås varemot flintan slås l. som slås mot flintan vid skottets avlossande. Regl. f. inf. 1751, s. 74. jfr OMVRIDNINGS-ELDSTÅL.
-STÅLS-FJÄDER. (förr) fjäder som påvärkar eldstålet på ett flintlås. Swederus Jagt 328 (1832).
-STÄLLE. (föga br., se dock nedan under b) plats där eld brinner l. brunnit; jfr ELD 5. Sådana eldställen, å hvilka offrades åt Heroerne. Palmblad Fornk. 1: 429 (1844). särsk.
a) (†) eldstad. VDAkt. 1685, nr 61.
b) (fullt br.) plats där eldsvåda rasar l. rasat, brandställe; jfr ELD 2. SFS 1826, s. 410.
(9) -STÄLLNING. mil. ställning varifrån l. i vilken en trupp (l. en artilleripjäs) avgiver eld; förr äv.: uppställning(sform) i vilken trupp avgiver eld. Hazelius Förel. 175 (1839). De koniska fjädrarna .., som tjäna att efter skottlossningen återföra haubitsen till eldställning. Beskr. ö. fästn.- o. pos.-artill. I. 9—10: 70 (1895). Vilseleda fienden om läget af den verkliga eldställningen. 2 NF 25: 949 (1917).
-STÖDJA. [senare ssgsleden är STÖDJA, ljustra] (i sht ss. vbalsbst. -ande, -ning) fiska medelst ljuster nattetid vid eldsken. Tiselius Vätter 1: 110 (1723). LfF 1876, s. 341.
-STÖRTNING. (†) vulkanutbrott. Leopold 3: 332 (1794, 1816).
-SVÄRD. (i sht i poesi) svärd av eld, flammande svärd. J. G. Oxenstierna 5: 258 (c. 1817). Surturs eldsvärd ljungade från Muspelheim. Tegnér Frith. 161 (1825). VittAH 21: 186 (1853, 1857). (†) om kometsvans. Schroderus Os. 1: 809 (1635).
-SYRA. (elds- VetAH 1786, s. 10) benämning på ett i den äldre kemien antaget ämne som ansågs bidraga till förbränning. VetAH 1786, s. 7.
(2) -SÄKER. (i fackspr.) säker för eldfara, brandfri. Eneberg Karmarsch 1: 220 (1858). Takstolarne utföras på ett .. eldsäkert sätt. TT 1873, s. 33.
-SÄTTA. (i fackspr.) antända, påtända. Ugnen (kan) stå eldsatt i flera veckor. Garney Sv. masmäst. 353 (1791). Skogvaktaren 1893, s. 70.
-SÄTTNING. (i fackspr.) antändning, påtändning. Garney Sv. masmäst. 506 (1791). Milans första eldsättning. Svedelius Koln. 57 (1872). särsk. (förr) bärgv.: tillmakning. Rinman 2: 1003 (1789).
(9) -TAKTIK. mil. o. sjömil. taktik vid eldstrid. SvTidskr. 1871, s. 114.
(9) -TAPPLAGER—0~20. mil. å lavett: stridstapplager. NF 9: 911 (1885).
-TECKEN. (i bet. 1 elds-)
1) (ovanligt) ljusfenomen på himlavalvet l. i atmosfären, tänkt ss. bebådande ngt för människorna. Cometer och Eeldztekn. L. Paulinus Gothus Comet. B 3 a (1613). Afzelius Sagoh. 3: 124 (1841).
2) signal medelst eld. Rabbe PVetA 1770, s. 52.
-TILLBEDJARE~0200. (elds- Heidenstam, GHT 1919, nr 57, s. 3) eldsdyrkare. Wikforss (1804; under feueranbeter). oeg. (jfr ELD 3): som ägnar (ngn l. ngt) en glödande tillbedjan, varm anhängare (av ngn l. ngt). Sven Adolf Hedin .. skandinavismens sista eldstillbedjare. Heidenstam Dagar 47 (1905, 1909).
(2) -TILLBUD~02. (föga br.) eldsvådetillbud. N. pressen 1894, nr 77, s. 3.
(2) -TILLFÄLLE~020. (elds- Boklund Bost. 37 (1907)) eldsvåda. TT 1878, s. 123.
-TORKA, r. l. f. (†) (Stärkelsemassan) torkades först i soltorkan sedan i eldtorkan. Tidström Resa 82 (1756).
-TORKA, v. torka (ngt) vid eld. Den nu brukliga eldtorkningen (av lin). Alm. (Sthm) 1848, s. 45. Eldtorkad .. ved. TT 1901, K. s. 45.
-TUB. tekn. eldrör (i bet. 1 slutet). SD 1892, nr 336, s. 8.
-TUNGA, se C.
-TYG.
2) eldredskap (i bet. 1). Bouppteckn. fr. Växiö 1803.
3) (†) brandredskap. VRP 1656, s. 1018.
4) (†) med brandämne fylld kastkropp. 1 VittAH 1: 207 (1755).
-TÅNG. (elds- VarR 25 (1538)) särsk.: tång använd för att upptaga ur en brasa utfallna glöder. Schroderus Dict. 68 (c. 1638).
-TÄNDE. (†) antändningsämne. Möller (1745; under amorce). NorrlS 116 (1802).
-TÄNDNING. (elds-) upptändning av eld; förr särsk. om mordbrandsanläggning. Schroderus Os. 1: 602 (1635).
-UGN. (elds- Fernander) [fsv. elds ughn] VetAH 1759, s. 171. särsk. i fråga om de eviga straffen. Tu (människa, som dör oomvänd) hörer osz (dvs. de onda andarna) till, kom, kom med osz in uti Eldsvgnen. Fernander Theatr. trag. ebrios. 503 (1695).
-UTBROTT, se C.
(9) -UTHÅLLIGHET~0200 l. —000~2 mil. förmåga att länge kunna avgiva eld. 2 NF 15: 221 (1911).
-VAGN. (elds- 2 Kon. 2: 11 (öv. 1896))
1) (i högre stil) vagn av eld; särsk.
a) om den vagn av eld på vilken enl. 2 Kon. 2: 11 profeten Elias upptogs till himmelen. Wulf Köppen 1: 302 (1799).
b) [i anslutning till antik resp. fornnordisk mytologi] (i poesi) bildl. i fråga om den över himlavalvet farande solen; äv. om åskan. Stagnelius (SVS) 1: 118 (c. 1820). J. M. Stiernstolpe (1831) enl. Kindblad (1870).
2) till 1 d; om lokomotiv l. järnvägsvagn. Lundin o. Strindberg G. Sthm 144 (1880).
(2, 5) -VAKT. (elds- Johansson)
1) vakthållning för underhållande av eld l. till förebyggande av brandfara. Johansson Noraskog 3: 141 (i handl. fr. 1684).
2) person som gör eldvakt (se 1). JernkA 1835, s. 156.
-VAPEN. vapen ur vilket projektiler framslungas medelst kraften från en antänd krutladdning. Brunius Resa 1838 345 (1839). jfr HAND-ELDVAPEN.
-VATTEN. [efter eng. fire-water; efter de nordamerikanska indianernas benämning på brännvin] benämning på starka drycker, särsk. brännvin; i sht i skildringar av indianers (o. andra primitiva folks) liv; ngn gg skämts. om inhemska förh. Westerberg Cooper Moh. 1: 194 (1828).
-VED. tekn. ved som användes för eldning, i motsats till ved som användes till kolning. TT 1901, K. s. 49.
-VEK. tekn. om malm l. järn: benägen att sintra l. smälta, lättsmältlig. JernkA 1853, s. 102.
-VIFTA. (förr) jfr -FLÄKTA. RedNordM 1916, s. 7.
-VIFTARE. (†) = -VIFTA. Bouppteckn. fr. Växiö 1776.
-VÅDA, se ELDSVÅDA.
-VÅG. (elds- NF)
1) om flammor som likna vågor. NF 11: 1434 (1887; i fråga om norrsken).
2) till 3. Flödande af känsla och snille, som i eldvågor genomströmma dem, gifva .. (breven) en den mest underhållande .. läsning. Atterbom Siare 4: 57 (1847).
-VÄG. (i bet. c elds-) särsk.
a) tekn. eldkanal. JernkA 1888, s. 420.
b) bildl.: väg av eld; jfr ELD 1 g. Vattenytan återspeglade .. (eldens) sken som en snörrät eldväg. Nordenskiöld Vega 1: 442 (1880).
c) (numera föga br.) tekn. i uttr. på eldsvägen, gm eld, med begagnande av eld. VetAH 1780, s. 29. (Man brukar) at på eldsvägen .. utbringa metallerne. Rinman 2: 1193 (1789).
-VÄRK. (elds- LfF, Hildebrand) (†)
1) fyrvärkeri. Hildebrand Magia nat. 266 (1654). Siam 38 (1675).
2) industriell(t) arbete l. inrättning vid vars bedrivande eld användes. LfF 1898, s. 44 (cit. fr. 1598). Rinman 1: 338 (1788).
-VÄRKAN. särsk. mil. till 9: värkan som åstadkommes gm beskjutning. Hazelius Förel. 367 (1839).
-VÄRKE. (elds- Hildebrand Magia nat. 261 (1654)) (†) om brinnande glöder o. d. Hwilken aff Skipsfolcket .. medh Lius .. eller hwario bahrt Eldwercke gånger vnder Öfwerlopp (dvs. däcket) .. wari fallen til .. Böther. Sjöl. 1667, Skipm. 17.
-VÄRKSTAD. (†) fabrik i vilken arbete bedrives med hjälp av eld. Eldverkstäder, där metallers smältning, smidning och handtering förefaller. Rinman 2: 1061 (1789).
-VÄRME. (elds- Osbeck IVetA 1758, s. 4, Sandström Natur o. arbetsliv 2: 188 (1910)) hetta som åstadkommes gm eld. HA 7: 118 (1720). LAHT 1913, s. 175.
(2) -VÄRN. (†) brandredskap. Huar skulle haffve en Tunna vathn för sin port såsom och all andor eldvärn. VRP 1653, s. 863.
-YTA. tekn. yta där förbränning äger rum; särsk. i eldstad: den yta gm vilken värme övergår från eldstaden till det föremål som skall uppvärmas; i sht i ångpanna: den del av pannans väggar som beröres på den ena sidan av vattnet o. på den andra av förbränningsprodukterna. Fock 1 Fys. 468 (1855). Den del af eldstaden, som beröres af elden .., kallas direkta eldytan, den del åter, som endast beröres af förbränningsgaserna, kallas indirekta eldytan. Båda tillsammans kallas totala eldytan. Lundberg Lokom. 27 (1902).
(2) -YXA. [fsv. eldöxe] (†) brandyxa. Brandregl. f. Sthm 1661, s. A 3 a. —
-ÄMNE. (elds- Hiärne, Atterbom)
1) benämning på ett i den ä. kemien antaget ämne som ansågs finnas i alla brännbara kroppar o. framkalla eld då det bortgick från en kropp, flogiston. Hiärne Förb. 12 (1706). VetAH 1772, s. 114. bildl. Leopold (1816) i Tegnérs ppr 70. De utbrott, i hvilka skaldens bröst .. plötsligt urladdar sitt eldsämne. Atterbom Minnest. 2: 58 (1840).
2) (†) brännbart ämne. Vassenius Alm. (Vänersb.) 1725, s. 30. bildl. Hvarföre .. utkastas elds-ämnen att tända passionerna? LBÄ 23—24: 26 (1799).
-ÄMNELIG. (†) som består av ”eldämne” (i bet. 1). Vassenius Alm. 1737, s. 13.
-ÄTARE. = -SLUKARE. Dalin (1850).
(1 g γ) -ÖGA. (elds- Palmblad Nov. 3: 42 (1841), Ljunggren) eldigt l. glänsande l. strålande öga, eldig blick; äv. skarpt l. genomträngande öga, skarp l. genomträngande blick. Stagnelius (SVS) 2: 73 (c. 1820). Verkliga sydländska eldögon. Bergh Om konst 185 (1908). bildl. Shakspeare, .. hvars eldsöga djupare än någon annan dödligs öga trängt till menniskohjertats djup. Ljunggren i SAH 41: 17 (1866). Heidenstam End. 137 (1889).
(1 g γ) -ÖGD, p. adj. (elds- Palmblad) som har glänsande l. skarpa l. genomträngande ögon. Eld-ögd krigs-gudinna. Hagberg Shaksp. 3: 213 (1848). Du nattens bof, / Eldögda lo. Modin Dikt. 104 (1878). oeg. Zeus' eldsögda blixt. Palmblad i Phosph. 1811, s. 230.
(9) -ÖVERFALL~002 l. ~200. mil. hastigt anfall medelst eldgivning. Blomberg Övergångstider 193 (1915).
(9) -ÖVERLÄGSENHET~00200. mil. överlägsenhet i eldgivning. Ill. mil.-revy 1898, s. 157.
B: ELDE-BRAND, se ELDBRAND.
C: ELDS-ALTARE, -ANDE, -ARTAD, -BLICK, -BLOSS, -BOKSTAV, se A.
-BRAND, se ELDBRAND.
-BRASA, -BRINNANDE, -BRUNN, se A.
-BRÅNE, anträffat bl. i oblik form -bråna. [fsv. eldbruni] (†) glöd, brand. Theras Hierta .. (brinner) aff .. ondh Lusta, såsom aff en jämpn och hembligh Eldzbråna. Rudbeckius Luther Cat. 96 (1667).
-BÄCK, -BÄRG, se A.
-DOP, se ELDDOP.
-DRAG, -DRAKE, -DRYCK, se A.
-DYRKAN. (eld- PoetK 1819, II. 1: 119, Östergren (1919; jämte elds-)) Den gamla persiska eldsdyrkans mysterier. Palmblad i Svea 2: 70 (1819).
-DYRKANDE, p. adj. (eld- UB 3: 196 (1873), Östergren (1919; jämte elds-)) Strinnholm Hist. 1: 515 (1834).
-DYRKARE. (eld- Wikforss (1804; under feueranbeter), Östergren (1919; jämte elds-)) Arnell Moore LR 1: 102 (1829). (Bakus) petroleumkällor, .. vid hvilka ännu en ringa återstod af persiske eldsdyrkare ständigt vidmakthålla sin heliga eld. Svensén Jorden 423 (1886). Parserna eller elddyrkarna. PT 1904, nr 236, s. 3.
(6 a) -DÖD, r. l. m. (föga br.) död på bålet. Den för mordbrand .. stadgade eldsdöden. Levertin Linné 94 (1906).
-EFFEKT, -ELEMENT, -FARA, -FLAMMA, -FLOD, -FÄRG, -FÄRGAD, -FÖRE, -FÖRSÖK, -GAFFEL, -GEVÄR, -GLÖD, -GLÖDANDE, -GNISTA, -GROP, -GRYTA, -GUD, -GUL, -HAV, -HJUL, -HÄRD, -HÄST, -KASKAD, -KLOT, -KOL, -KRAFT, -KULA, -KVAST, se A.
-LAMPA. (†) brinnande lampa. Upp. 4: 5 (Bib. 1541).
-LJUS, n. (eld- Gadd IVetA 1761, s. 41, Berzelius)
1) ljus som uppkommer av eld; numera nästan bl. i uttr. vid eldsljus o. d., om konstgjord belysning, i sht inomhus, äv. om sådan där eld icke förekommer, ss. elektrisk belysning (motsatt: dagsljus, solljus). (De) betjena sig .. af eldsljus. Kalm Resa 1: 102 (1753). Eldljusets strålar kunna brytas .. på samma sätt som solens. Berzelius Kemi 1: 15 (1808). (Maskinerna) arbetade icke sämre vid dåligt eldsljus än klart dagsljus. Steffen SLorS XVI. 2: 210 (1899).
2) (†) ljuslåga. Antimonium Crudum .. är .. lättsmält, så at den smälter vid elds-ljus. Wallerius Chem. phys. II. 3—4: 153 (1768).
-LUFT. (eld- Dalin (1850; med hänv. till elds-), Rydberg) [jfr t. feuerluft] (†)
1) [ordet är i denna anv. bildat 1774 av Scheele] kem. syrgas, syre. Scheele Bref 398 (1781). Regnér Första begr. 2: 162 (1807).
2) glödande luft. Atterbom 2: 202 (1827). Rydberg Faust 54 (1876).
-LUKT. (†) brandlukt. Man kunde icke kenna någhon eeldzlucht vppå them (dvs. männen som varit i den brinnande ugnen). Dan. 3: 27 (Bib. 1541).
-LYSE. (föga br.) eldsljus. (De) göra hvad de kunna vid eldslyse. Quennerstedt I Torneå o. Umeå 2: 14 (cit. fr. 1808).
-LÅGA, r. l. f. (eld- Hildebrand Magia nat. 266 (1654), Lagerström Bunyan 2: 101 (1727)) [fsv. elds lughi] 2 Tess. 1: 8 (Bib. 1541). En .. hoop .. Krigzfolck, .. hwilke för thenne .. Herre .. icke meera kunde beståå, än hampablåår emoot en bränskande eldzlogha. Svart Ähr. 63 (1560). särsk.
a) bildl. särsk.
α) om glans i ögat; jfr ELD 1 g γ. Rättfärdigheten, som hemsöker syndaren i mörkret med sina ögons eldslågor. Thomander 1: 338 (1824).
β) i fråga om krig, uppror o. d.; jfr ELD 2 b. B. Skytte (1656) i HT 1912, s. 124.
b) (†) närmande sig bet.: bål. (Hippocrates) lät .. vptända .. Eldzloghar, vthi Skoghar, på Marcken och wägharna. L. Paulinus Gothus Pest. 69 b (1623).
-LÅGA, v. (eld- Lucidor, Rydberg Ath. 456 (1876; uppl. 1859, 1866: elds-)) lysa l. brinna ss. eld; numera bl. i p. pr. Lucidor (SVS) 208 (1672). Eldslågande ögon. PoetK 1820, 1: 63; jfr ELD 1 g γ. —
-LÅGAD, p. adj. [avl. av -LÅGA, r. l. f.] (†) lysande ss. en eldslåga. En Comet .. medh en lång Eeldzlåghat stiärt. L. Paulinus Gothus Comet. 102 (1613).
-LÄMNING. (†) vulkanisk bärgart. Rinman 1: 27 (1788).
-MAN, -MASSA, se A.
-MAT. (eld- HB 2: 303 (1597)) (föga br.) näring åt eld(en). Jes. 9: 19 (Bib. 1541). Vid hvilken (elds-)olycka jag .. til eldsmat lemna måste 10 stycken Får (m. m.). Lenæus Delsbo 224 (1764). bildl. Tu (fördömda människa) äst Dödsens och Diefwulens Barn, Helffwetis outsläckelige Eldsmat. Fernander Theatr. trag. ebrios. 503 (1695).
-MATERIA l. -MATERIE, se A.
(2) -MEN, n. (†) skada av vådeld. HB 1: 112 (1629).
-MUR. (eld- (i bet. 2) Schultze)
1) mur av eld. Iagh wil, sägher Herren, wara en eeldz mwr .. om kring (Jerusalem). Sak. 2: 5 (Bib. 1541). Münchenberg Scriver Fåret 72 (1725).
2) (†) spisel, eldstad. Schultze Ordb. 3178 (c. 1755).
-MÄRKE, -MÖRJA, -NATUR, se A.
(3) -NIT, n. (eld- Rydberg Ath. 93 (1866)) glödande, eldigt nit. Lind (1738).
(2) -NÖD. (eld- RP 7: 199 (1638)) (numera föga br.) eldsolycka, eldsvåda. Then obotelige schade them egönom Eldhz nödh på kommet ähr. GR 16: 8 (1544). Då eldsnöd är å färde. Ahlström Eldsl. 45 (1879).
-OFFER. (eld- Bergstedt Metr. öfv. 7 (1845)) brännoffer. 2 Mos. 29: 18 (öv. 1837).
(2) -OLYCKA~020. (i sht i skriftspr.) eldsvåda. SKN 1841, s. 7. UB 1: 374 (1873). Linder Regl. 210 (1886; klandrat ss. olämplig nybildning).
(2) -ORSAK~02 l. ~20. LAHT 1913, s. 649.
-PANNA, -PARTIKEL, -PELARE, -PIL, -PINA, se A.
-PLÅGA, r. l. f. (†) Lijda .. qual och eeldz plågho j heluetet. L. Petri 2 Post. 136 a (1555).
-PROV, -REDSKAP, se A.
(2) -ROP. (tillf.) rop för tillkallande av hjälp, då eldsvåda utbrutit. Runeberg 4: 233 (1834).
-RUM, se ELDRUM.
-RÄGN, -RÖD, -SAK, -SJÄL, -SKADA, -SKEN, -SKOVEL, -SKRIFT, -SKY, se A.
-STAD, se ELDSTAD.
-STEN, -STOD, se A.
(6 a) -STRAFF. straff i form av bränning på bål. Schroderus Os. 1: 366 (1635).
-STRID, -STRIMMA, -STRÅLE, -STRÖM, se A.
(2) -SYN. (†) brandsyn. Förarb. t. Sv:s lag 1: 440 (1693).
-SYRA, -TECKEN, se A.
-TEORI. (†) teori om eldens natur. Scheele Bref 393 (1780).
-TILLBEDJARE, -TILLFÄLLE, se A.
(2) -TJUSANDE, n. (†) hejdande av eldsvåda gm magi. Scherping Cober 2: 46 (1737).
-TUNGA. (eld- Bremer Pres. 317 (1834), Janzon Ovidius 19 (1897)) [fsv. elda tunga o. elds tunga. Ordet har sin utgångspunkt i Apg. 2: 3]
1) tunga av eld. (Den vilda jaktens spöken) rida på hundar med hängande eldstungor. NF 17: 989 (1893).
2) om tungliknande eldslåga. HSH 3: 149 (1693). (Den Helige ande) som eldztungor på them satt, / Och gaf them allom himmelsk skatt. Ps. 1695, 185: 5.
3) till 3: eldig tunga; eldigt språk l. tal. Detta vittne, som talar med eldstunga i hans eget bröst. Wallin Rel. 1: 133 (1818). Almqvist Amor. 134 (1822, 1839). med anslutning till ELD 9. Vän och fiende talade samma språk med kanonens eldtungor. Topelius Vint. I. 1: 22 (1863, 1880).
-TUNGO-LIKNELSE. (†) skepnad av eldstunga (i bet. 2). Then helige Ande .. vppenbarade (sig) j eeldztungo lijknelse. L. Petri 2 Post. 100 b (1555).
-TÅNG, -TÄNDNING, -UGN, se A.
-UTBROTT~02 l. ~20. (eld- JernkA 1832, Bih. s. 68) särsk. till 2, i fråga om eldsvåda. Ahlström Eldsl. 95 (1879).
-VAGN, -VAKT, se A.
-VANGÖMMA. (†) vårdslöst handskande med eld. Brandregl. f. Sthm 1661, s. A 2 b (: -gömme, oblik kasus).
-VÅDA, se d. o. —
-VÅG, -VÄG, -VÄRK, -VÄRKE, -VÄRME, se A.
-ÅSÄTTANDE~0200, n. (föga br.) i sht till 2: mordbrand. Borgenstierna Elden 8 (1916).
-ÄMNE, -ÖGA, -ÖGD, se A.
Spoiler title
Spoiler content