ÄNGA, äv. ÄNGJA, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(eng- 1526–1716. ång- 1769. äng- 1526–1893. -a 1769–1893. -ia 1526–1740)
Etymologi
[fsv. ängia; jfr fvn. engja, got. ga-aggwjan, mlt., mnl., fht., mht., t. engen, feng. geengan; till ÅNGER, adj. — Jfr ÄNGSEL]
(†)
1) (med övermakt l. (hot om) våld) pressa l. tvinga (ngn); särsk. i sådana uttr. som dels änga ngn (i)från ngt, tvinga bort ngn från ngt, dels änga ngn till ngt, pressa osv. ngn till (att utföra) ngt; äv. med sakligt subj. (särsk. om (tyngande) klädesplagg, särsk. utan obj.). När wort samwet engier oss för synden schuldh. OPetri 1: 89 (1526). The (ville) engia cronebondhen ifrån sin täg. SörmlH 16: 98 (1597). Mångahanda straff och plåghor, medh hwilke han haffuer wiljat them til boot och bättring ängia och drijffua. LLaurentii Pred. 28 (1609, 1618). Den förmån kan man få at råcken intet änger, / Fast annat timligt ondt och wedermöda tränger. Livin Kyrk. 16 (1781). Lundell (1893). — jfr FÖR-ÄNGA.
2) [med anslutning till ÄNGA, sbst.2] i fråga om bröst (se d. o. 3): vara trång (se TRÅNG, adj. 1 b); särsk. dels opers. (anträffat bl. i ordböcker), dels ss. vbalsbst. -ning: trånghet (se d. o. 1) (anträffat bl. ss. senare led i ssgn BRÖST-ÄNGNING). Det änger i bröstet. Sahlstedt 711 (1773). Nordforss (1805).
Särsk. förb. (till 1; †): ÄNGA SIG IGENOM. pressa sig igenom (ngt). (Ormen), när han gammal warder, sigh igenom Steenröszior .. änger och tränger, och ther medh kryper vthur then gamble hudhen. LLaurentii Nyåhrspr. I 1 b (1618). —
ÄNGA SIG TILL. tilltvinga sig (ngt). Och nu will Jonn Endeligen ängia sigh till en aff desse Kiörn(ingar)na. HammarkDomb. 8/5 1599.
SAOB
