publicerad: 2023
ÄRNA æ3rna2, v. -ade ((†) pr. sg. -er HT 1909, s. 173 (1636), Warnmark Epigr. A 4 a (1688)). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(arn- 1680–1681. ern- (eh-) 1542–1887. ärn- (äh-) 1529 osv.)
Etymologi
[fsv. ärna, arna, utverka; motsv. fvn. árna, göra, få, vinna (nor. nn. årna, få (tag i), vinna, nyisl. árna, önska); sannol. identiskt med got. airinōn, vara sändebud, till airus, sändebud (se ÄRENDE)]
(numera bl. ålderdomligt)
1) avse (se d. o. II 2 b) l. bestämma (se BESTÄMMA, v.1 5) l. ämna (se d. o. 4) (ngn l. ngt) (till l. för ngt l. åt ngn); särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. till; äv. dels med indirekt obj. (se a), dels med refl. obj. (särsk. utan klar avgränsning från bildl. anv. av 2 c); förr äv. [jfr motsv. anv. i fsv.] sannol. (o. i så fall urspr.) med inbegrepp av (l. möjl. huvudsaklig tanke på) förskaffande av det för visst ändamål avsedda (jfr ÄMNA (1,) 3). Tesligeste haffue i .. forskickat oss .. Ett hundrade och Tiugu marcer ortuger tilhonde, som j achtedt och ernet haffue, till forbe:de edhers soldenäres betalning. G1R 14: 167 (1542). Att Wij .. wele, att Tornet opå klosterkyrkian på Gråmunckeholm, skall .. medh Muring blifwe fulfölgd, så högt Wij thet hafwe ärnedt. Stiernman Com. 1: 310 (1581). Ruthardus .. war allereda ther til ärnat, at han skulle hafwa blifwit Abbot. Schroderus Os. 2: 599 (1635). Thet är nödigt, at the som ärna sig til Prediko Embetet, hafwa sig för ändemål föresatt icke sin nytta, uthan för all ting, Gudz ähra och hans Församblings upbyggelse. Ekman Siönödzl. 532 (1680). Har min Mor ärnat mig åt någon annan? Modée FruR 57 (1738). En Ordbok, som skal wara ärnad til Allmänhetens underrättelse. DA 7/3 1768, s. 1. Af de tre för ålderman och bisittare ärnade nycklarna har särdeles den första ett väl arbetadt handtag. 1MinnNordM X. 3: 12 (1885). — jfr AN-, TILL-ÄRNA. — särsk.
a) (numera föga br.) med indirekt (person)obj. Huem wij sådanna gäld prelaturer eller canonier ärne wele. G1R 6: 118 (1529). Jagh wil tigh ock itt Fruentimbr ärna, / Om iagh förstår tu elskar thet gärna. Rudbeckius Starcke A 3 a (1624). Är icke detta starke argument, at han inthet ärnar oss gått. RARP V. 2: 220 (1655). Såckret är wäl ett angenämt och hälsosamt ting för kroppen, men det måste raffineras med kalkwatn .. hwar af mycket skjer i kroppen, som wi intet gjerna skulle ärna honom. Linné Diet. 2: 116 (c. 1750). Hulda tärna, / ej större sällhet Himlen kan mig ärna! Lidforss Balaguer 9 (1894).
b) (numera bl. mera tillf.) i förb. med prep.-inledd inf.-förb.; i sht förr äv. (o. i sht) utan inledande prep. Tu wast ärnat til at straffa j sinom tijdh. LPetri Sir. 48: 10 (1561; Bib. 1541: förskickat). Angående de 26 hemmans behållande som ärnades bortbytas. Rudbeck d. ä. Bref 116 (1675). Det wisar sig, att äfwen det, som blott är ernadt att tjena till yttre ändamål, kan winna ett esthetiskt wärde. Ljunggren Est. 2: 16 (1860).
c) (numera bl. tillf.) i förb. med adverbial angivande avsett mål för underförstådd förflyttning; särsk. med avs. på skepp o. d.; i sht i pass. l. p. pf. De fämpton öhrligh skipp, som vore ährnede till siöss. AOxenstierna 2: 176 (1614). Wåg-Bok, hwaruti antecknas .. Brukets namn, dit Järnet ärnas. PH 4: 2801 (1748). Et Holländskt fartyg, ärnadt til Rouen. Thunberg Resa 1: 32 (1788).
2) avse (se d. o. II 2 a) l. planlägga (ngt abstrakt); särsk. (o. utom i c numera nästan bl.) med bestämning bestående av inf.-förb. (se a); äv. refl. (se c); ngn gg äv. dels med indirekt obj., dels med obj. ersatt av sättsadverbial (jfr c), dels utan obj., särsk. (numera bl. i vissa trakter) i fråga om att sikta (SIKTA, v.1 3 a) mot ngn l. ngt; förr äv. med försvagad bet. (se a slutet); jfr ÄMNA 5. Thet möthe, som ärnet är ther att ske. RA I. 2: 82 (1563). Han haffuer ährnat, att syster Fru Anna i denna sommar skall komma öffuer till honom till Preussen. OxBr. 3: 149 (1628). Som thenna piga nu för ingen del kan förmås till fullbordan af thetta them emellan ärnade gifftermål. VDAkt. 1720, nr 101. Jag wil säga för dig huru wi ärna. Dalin Vitt. II. 5: 79 (1738). De homeriska sångerna säges han hafva ärnat allmän förstörelse. Rydberg RomD 38 (1877). Då ärnade jag mot björnramarna och sköt, pil efter pil. Lindström LeendGud 216 (1951). — jfr TILL-ÄRNA. — särsk.
a) med bestämning bestående av inf.-förb., vanl. utan inf.-märke, övergående i anv. ss. modalt hjälpverb: ha för avsikt att l. tänka (se TÄNKA, v. 3), ämna (se d. o. 5 a); jfr c, d o. AKTA III a, AVSE II 2 a β. Ett ährligit Testament som wij hafuom ährnat efter wår död, Malijn Olufz dotter, i lösse örer skenckia. BtSödKultH 12: 38 (1594). Jag haffuer ährnatt att schrijffua dijtt. AOxenstierna 2: 482 (1622). I Altonaiska Gazetten berättades, at en hop köpmän i Danzig ärna flytta til Stralsund, där de fått Kgl. Svensk protection. Fischerström Dagb. 119 (1773). Jag ärnade förut icke våga komma fram med mitt inkast i en fråga så stor att: ”vad rör den kvinnor”. FRuneberg i Konstnärsbrev 1: 73 (1863). Denna senare examen måste avläggas av alla dem, som ärnade studera juridik. PedT 1964, s. 24. — särsk. (†) med försvagad l. helt förbleknad föreställning om avsikt, övergående i bet.
α') böra l. måste. Hwad the wijdh Hufwudstyckerna ärna sökia. Emporagrius Cat. B 6 a (1669). Kom Sanning! staka ut den väg jag ärnar gå. GFGyllenborg Vitt. 1: 252 (1762, 1795). På det man må kunna se .. hela wårt Språk i sin förträfflighet och fägring, ärnar man däri, på ett fördubbladt sätt, förnöja Allmänheten med Öfwersättningar, ifrån åtskilliga Språk. Brunkman SvGr. 15 (1767).
β') vara nära l. hålla på att. Becker, opponens prior, dito litet pikaj, opponerade så rasant att vi ärnade spricka af skratt. Estlander Arwidsson 10 (1815).
b) (†) i sup., med bestämning bestående av sup.-förb. Den Lybske cansliförvantern .. hadhe vij fulle stracks ernadh sentt till Hans K. M:tt. OxBr. 5: 86 (1616). Eliest hade P. Walerius ärnat sökt att få den adiuncturam til understödh som P. Elingius nu hafwer. Rudbeck d. ä. Bref 299 (1685).
c) refl., i förb. med adverbial angivande (avsedd riktning l.) avsett mål för underförstådd förflyttning (jfr 1 c): ämna sig; förr äv. i motsv. icke refl. anv. (se slutet); äv. i anv. som motsvarar a, i sht med inf.-förb. som anger förflyttning ngnstans hän; jfr 1 o. AKTA III e β. Om morgonen den tijdh hann och hans stalbroder hade ärnat sigh inn i bÿnn, medh spannemålen. 3SthmTb. 5: 15 (1603). Så snart uti siön något skep synes som ärnar sig til ön, så skiutes larm-skott och trummas uti staden. Brelin Resa 67 (1758). Jag ärnar mig på spektaklet och vill icke rida. Almqvist Col. 20 (1835). Mästersmeden Ilmarinen .. ärnar sig att fara fjärran. Collinder Kalev. 289 (1948). — särsk. (†) i motsv. icke refl. anv. Breff ifrån Zante förmähla at Capit: Generalen war til Segels gången .. och ärnade åt Climo. OSPT 1687, nr 29, s. 4. Wi ärnade til Ramlösa surbrun, men wäderleken .. wille det intet tillåta. Tidström Resa 22 (1756; rättat efter orig.). Hvart ärnar .. (båten) på enslig stråt? Jensen FjStig 104 (1893).
d) (†) i p. pf. i aktiv bet., i anv. som motsvarar a, i uttr. vara ärnad (att) göra ngt, ha för avsikt att göra ngt. Han war ärnat gå til Hallns Kyrkian, men som jsen ej war säker, wände han om. OfferdalKArk. N I 1, s. 95 (1715). Då war han wäl i början ärnad, at låta Konungen erfara et hårdare öde. Fernow Värmel. 170 (1773). Jag är ärnad bo här tills jag fått vattutak på bygget oppi Kvarn. Carlsson GlestGård. 60 (1943).
e) († utom i ssgn TILL-ÄRNA) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., med konkret huvudord betecknande det som är avsett att bli till l. som ngn är avsedd att bli: tilltänkt l. tillämnad; äv. om avsett mål för färd o. d.; jfr ÄMNA 5 c. Medh denna min nu ährnada hustru, Sara Pädhersdotter, hafwer iagh aflat barn. VDAkt. 1671, nr 123. Härads Rätterna (bör) besigtiga låta den ärnade Byggnaden och des nödwändighet pröfwa. LandtmFörordn. 113 (1734). Vid min lyckliga framkomst till ärnad ort. CAlströmer hos Linné Bref I. 3: 20 (1760). (Stenstycket) Vändes emellertid (av bildhuggaren) till gagn åt den ärnade kroppen. Adlerbeth Ov. 14 (1818).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content