publicerad: 1898
AKTA ak3ta2 (a`kta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE (Hof Skrifs. 200 (1753), Granfelt Dogm. 479 (1861, 1870)); -ARE (se d. o.); jfr AKT, sbst.3, AKTING, AKTNING, (RING-)AKTAN; jfr äfv. AKTBAR, AKTELIG, AKTIG, AKTSAM samt O-AKTAD(T), O-AKTANDE(S).
Ordformer
Etymologi
[fsv. akta, af mnt. achten; jfr d. agte, nor. agta, isl. akta, t. achten, af mht. ahten, fht. ahtôn; en inhemsk afl. af samma stam föreligger i det ännu dialektiskt fortlefvande ät(t)la (som utgår från en grundform *ahtilôn), se ÄTTLA; jfr äfv. GÄTA, v.1; se för öfr. AKT, sbst.3]
Översikt
Öfversikt af betydelserna:
I. med den centrala bet. ”egna (l. rikta) sin uppmärksamhet åt (l. på) ngt” mer l. mindre tydligt framträdande.
1) gifva akt på, lägga märke till; 2) bry sig om, fråga efter; 3) iakttaga (ett visst förfaringssätt), hålla, följa.
4) befatta sig med, hafva omsorg om, sköta, vårda; 5) taga vara på, vara rädd om, vara varsam; 6) refl.: taga sig till vara; 7) ställa om, sörja för, laga (att ngt sker l. icke sker).
8) hafva uppsikt l. tillsyn öfver; 9) bevaka.
II. hafva ett visst omdöme om l. tillerkänna ett visst värde åt.
1) anse, betrakta; 2) skatta l. värdera (ngn l. ngt högt l. lågt); 3) skatta l. värdera högt.
Särsk. märkas följ. uttr. l. förb.:
akta efter, se I 1 c, 2 b samt under särsk. förb.;
akta för ingenting (att), se II 1 d;
icke akta för rof (att), se II 1 e;
akta nödig(t) o. d., se II 1 a α, c;
akta om, se I 2 c samt under särsk. förb.;
akta på, se I 1 a, 2 a, 4 a, 8 a, b α samt
under särsk. förb.;
akta skansen, tillfället o. d., se I 2 d γ;
akta tiden, se I 2 d γ, 3 slutet;
akta till, se I 1 b samt under särsk. förb.
Anm. 1:o Ordets nuv. hufvudbetydelse är I 5 (o. den därtill sig anslutande I 6), o. i denna bet. tillhör det såväl skriftspråkets som talspråkets alla stilarter. I öfriga bet. (med undantag af p. pf. i bet. II 3, som numera är hufvudanvändningen för p. pf. o. åtm. inom det vårdade talspråket samt i skriftspråket är fullt gängse) fortlefver ordet inom riksspråket företrädesvis i poesien o. den något högtidligare prosastilen — med förkärlek användes ordet af V. Rydberg under en viss period af hans författarskap ss. ersättning för det yngre t. lånordet ANSE — ; i sht upptagas ofta från ä. skrifter (ss. bibeln o. ä. hist. o. jur. handlingar) vissa i dem förek. mera stående förb. l. bildas i anslutning till sådana nya fraser, hvarvid emellertid stundom nutidsförfattaren i dem inlägger en ny betydelseskiftning. Särsk. torde åtsk. uttr., som urspr. tillhört den i det ä. språket så lifskraftiga bet. I 2, numera snarast användas med anslutning till andra bet.; jfr anm. till I 2.
2:o I de fall, som äro upptagna under särsk. förb., har prep. l. adv. hufvudtonen; dock bör erinras om att man icke eger sådan visshet rörande betoningsförhållandena i det ä. språket, att man i fråga om vissa ex. från ä. tid kunnat förfara efter annat än sannolikhetsskäl.
A)
1) gifva akt på, hafva sin uppmärksamhet riktad på, egna uppmärksamhet åt, lägga märke till, iakttaga, observera, (be)märka, beakta.
a) [fsv. aktado mykit pa hennes änlit; jfr d. agte paa solens gang, ä. holl. acht daer op, t. auf etwas achten] (numera nästan bl. i högre stil) med prep. på. Ebr. 10: 24 (NT 1526). En spåman, eller en daghwäliare, eller then som på foghlalååt achtar. 5 Mos. 18: 10 (Bib. 1541); jfr 2. Stoor frögd j skolen höra fåå, / Thet eder bör grant achta vppå. Ps. 1653, s. 357; jfr Ps. 63: 1 (1819). I, som .. / Med skarpsynt vett på tiden akten. Nordenflycht QT 1746 —47, s. 117. Akta på dig sjelf / Så kan du bäst förstå hans frestelser. Hagberg Shaksp. 1: 313 (1847). (Man) bör .. akta på vissa tecken hos barnet. Rydberg Vap. 351 (1891). jfr: Alla theres öghon .. actadhe på honom. Luk. 4: 20 (NT 1526; öfv. 1883: voro fästa på). — särsk.
α) (nästan †) om uppmärksamhetens riktning på ngn l. ngt i fientligt syfte l. för att bevaka; jfr 9. Och the achtadhe på honom, och sende vth wachtare. Luk. 20: 20 (Bib. 1541; NT 1883: vaktade på). Bureus Suml. 77 (c. 1600). De acktade på honom, They had or kept an eye upon him. Widegren (1788).
β) (föga br.) med spänd uppmärksamhet invänta l. afvakta l. passa på; lura på. Migh tycker, att iagh seer den man, / Som Iarib badh migh achta uppå. Asteropherus 36 (1609). Si! parden .. aktar på rof. Wallin Vitt. 1: 61 (1821). — (†) vänta på, bida. En .. Galeija som sig till Malta ärnade och achtade allena opå god vind. Dahlberg Dagb. 82 (c. 1660).
Jfr förb. AKTA PÅ.
b) [jfr fsv. akten nw granlika til mik] (föga br.) med prep. till: lyssna till. Adlerbeth Poët. 2: 270 (1803). Till minsta ljud han syntes akta. Nyberg 3: 17 (1842). — jfr förb. AKTA TILL.
c) [jfr d. agte efter noget] (†) med prep. efter. The achta mycket effter Foglesångh. Kiöping 103 (1667); jfr 2. — särsk. motsv. a β. Somblige achtade effter Byte. Girs E. XIV:s hist. 42 (c. 1630). Många Ädlingar achtade effter det ögnablick (cherchoient le moment), då Protesilaus kom at vända sig åt dem. Ehrenadler 565 (1723). — jfr förb. AKTA EFTER 1.
d) [jfr fsv. aktande han medh öghom ok örom, ä. d. dette actede kongen strax, mnt. achten] (†) tr. Herren seer thet intet, och Jacobs Gudh achtar thet intet. Ps. 94: 7 (Bib. 1541; öfv. 1888: märker); jfr 2. (Han hoppades) att man fetalie båthen ock huadh theropå war inthet sså grant achte schulle. J. Persson i HSH 3: 82 (c. 1563). Willien i lyde (dvs. lyssna) och höre till, / Och achte hwadh Jagh siunge will. Hund 1 (c. 1605). (Nordborna) hafwa .. bästa lägenheten at märkia Solens gång, och äro dhe förste som den aktadt hafwa. Rudbeck Atl. 1: 121 (1679). — i p. pr. med gerundivisk bet. B. Olavi 141 a (1578). Rudbeck Atl. 1: 215 (1679).
2) fästa vikt l. afseende vid, taga hänsyn till, bekymra sig om, bry sig om, fråga efter; i sht i uttr. af negativt innehåll.
a) [jfr fsv. lithet aktar byscopin aa hans fundh, d. uden at agte paa löfter, mnt. dial. cleine aicht ich up ur konyncriche, t. auf etwas nicht achten] med prep. på. Straffa them skarpeligha, ath the äro rette j troona, och icke acta på the judiske fabeler. Tit. 1: 13, 14 (NT 1526). Akta icke du (min diktning) på dagens villa, / som gör konst till konstig onatur. Tegnér 3: 19 (1840). Om i allt vi bruket akte på, / Blir aldrig forntids stoft från tingen sopadt. Hagberg Shaksp. 1: 164 (1847); jfr 3. Utan att akta på Gustafs varningar, begaf sig herr Joakim .. till kröningen. Odhner Lärob. 115 (1870). Ej död, ej träldom de (dvs. C. XII:s krigare) aktade på, / Blott han komme lyckligt härur. Snoilsky 2: 76 (1881). — (†) sörja för l. stå på (ngns bästa); jfr d β. Förstondare som ackta skall på theris besta oc dagliga velfferdt. G. I:s reg. 6: 199 (1529).
b) (†) med prep. efter. Man achtar intet effter många rätter, när Wärden giärna gieer. Grubb 576 (1665). — jfr förb. AKTA EFTER 2.
c) [jfr fsv. om thin winskap aktar iak lit, ä. d. ieg agter saa lidet om quinde vrede] (†) med prep. om. The achta intet om nådhena. Jona 2: 9 (Bib. 1541). Men Herodes, som han bekymrade sig litet om saligheten, så acktade han ock litet om rättfärdigheten. Spegel Pass. 249 (c. 1680). Ehrenadler 213 (1723). — jfr förb. AKTA OM.
d) [jfr fsv. hon aktadhe änkte hwem hänna kin ware thäk; jfr äfv. d. han agter hverken Gud eller mennesker, mnt. achten, t. achte nicht, ob dir die hunde anbellen] (numera nästan bl. i högtidlig, i sht poetisk stil) tr. (Kristiern II) achther ey gud eller kyrkionna ban ey paffua eller consilium. G. I:s reg. 1: 29 (1521). Gudh actar icke menniskiones anseende. Gal. 2: 6 (NT 1526). Kan han (dvs. E. XIV) med honom frälsa sin nöd, / Litet achtar han Jöran Pehrszons död. Carl IX Rimkr. 30 (c. 1600). Paddan blijr wedh sin art. Hon achtar hwarken ähra eller heeder. Grubb 613 (1665). Månan i tystheet går sin gång, och achtar ey Hund-glafs. Stiernhielm Öfv. (1668). Wij achte eij någors trug eller hoot. Ps. 32: 3 (1695); jfr Ps. 121: 3 (1819). Jag, som är van vid Svensk köld, skulle ej akta denna; men jag har här (dvs. i Smyrna) ingen Svensk Kakelugn. Hasselquist 576 (1750). Hvad acktar jag det? What care J for that? Widegren (1788). Den gamle ej aktar sin drottnings bön. Tegnér 1: 114 (1825). Vi enkla barn utaf naturen / Ej akta stora verldens larm. Oscar II Skr. 3: 98 (1860). Ingen aktade, då dolken bryntes, / Om litet solk af blod på klingan syntes. Strandberg 3: 75 (1868). Bååth Vid allf. 44 (1884). — särsk.
α) [jfr mnt. nicht en scholdestu achten dat der werlde angeyt] (†) närmande sig bet.: befatta sig l. syssla med; jfr 4. Then som giffter sigh han aktar huadh werldenne tilhörer. 1 Kor. 7: 33 (NT 1526; öfv. 1883: bekymrar sig om). Tiufwen achtar intet waal: Han taar dhet han finner. Grubb 831 (1665).
β) [jfr fsv. hon aktadhe människionna nytto, ä. d. mand acter sin fordel oc lempe, mnt. synes negesten wolvart nicht achten] (†) taga hänsyn till, se på, hafva i sikte, afse (sin l. andras nytta o. d.); jfr 7. At akthe thet mene (dvs. allmänna) beste. G. I:s reg. 2: 84 (1525). Någre löse boffuer: ssåsom (dvs. hvilka) meere achte en ringe eghennytte, än ähre och redeligheet. J. Persson i HSH 3: 81 (c. 1563). G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 137 (1627).
γ) (nästan †) passa på, begagna sig af (ett gynnsamt tillfälle, tiden o. d.); taga (tiden) i akt. Helsingius (1587). Thå the Lybske nu hörde wist, / At the Danske sin skip hade mist, / Sade the: nu wele wij achte skantzsen (dvs. chancen, det gynnsamma tillfället). Hund 49 (c. 1605). Att vij på vår sijde tijdenn achta, som oförmercktt förlöper, och smide järnett, emedann thet varmt är. J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 18 (1612). Achta sitt Ram och Fördeel. Rudbeckius Kon. reg. 472 (1620); jfr β. För den vise .. är sådant en varning att akta / Tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas. Runeberg 1: 156 (1836).
δ) närmande sig bet.: vara rädd om, skona, spara; jfr 5. Stiernhielm Virt. (1650). De akta sit lif som täklingar (dvs. sparfvar). Serenius (1741). Han aktar ej sitt lif, sin möda. Weste (1807). Den som kämpar för frihet och hem / Han aktar ej stort sitt lif eller lem. Gumælius Engelbr. 66 (1858); jfr II 2.
ε) närmande sig bet.: sky, vara rädd för.
α') [jfr t. nicht sturm, nicht regen achten wir] draga sig för att trotsa l. utsätta sig för (en fara, besvär o. d.). Han aktar ingen fara, He sticks not at any danger. Serenius (1741). Wallin Vitt. 1: 104 (c. 1820). Ej Jägarn aktar vind och våg. Nyberg 2: 101 (1832). Ej akta faran. Cavallin (1875).
β') (†) rygga tillbaka l. hafva försyn för (ngt l. att göra ngt). Tyskarna bekiänna sig ingen achta at slås medh .. utan allenast dhe Swenske, med hwilka icke dhe odödelige Gudarne kunde jemföras. Rudbeck Atl. 2: 127 (1689). Han acktar ingen ting allenast han kan förtjena, He sticks at nothing for lucres sake. Widegren (1788).
ζ) respektera, hafva hänsyn för; jfr 3. Verdzens lop är, ath tro och loffue acktis gansche lithet. G. I:s reg. 11: 82 (1536). Sanningen är icke altijdh framkommen, then doch aff Crönekoscriffuarenom mest achtas skulle. O. Petri Kr. 5 (c. 1540). Vanlige Dårhus-narrar tåla inga gensäjelser och akta inga skiäl. Dalin Arg. 2: 234 (1734, 1754). Hus- och hemfrid vet jag att akta. Wetterbergh Altart. 100 (1848). En neutralitet som af ingen aktades. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 143 (1881).
Anm. till 2. Detta mom. har mycken beröring med å ena sidan 1, å andra sidan II 2 o. 3, i det att dels (i sht vid intr. konstr.) den urspr. bet. af ”egna uppmärksamhet åt” tydligt lyser igenom, dels (i sht i d) ett bibegrepp af värderande framträder. Åtskilliga af ex. under d torde af det nutida språkmedvetandet sättas i samband med II 2 o. 3. Jfr den inledande anm. 1:o.
3) (nästan †) iakttaga (ett visst förfaringssätt), i sitt handlingssätt iakttaga (en grundsats, regel, föreskrift, befallning, ett aftal o. d.); hålla, följa, rätta sig efter. Tå skal Dieta achtas. B. Olavi 37 a (1578). I andre, achter huar för sigh, / Huadh som iagh haar eder befält. Asteropherus 4 (1609). Som achtar hwad billigt och rätt är. Lex. Linc. (1640, under servans). Medelmåttighet (dvs. måtta) bör achtas vti alt. Kolmodin Qv.-sp. 1: 175 (1732). Regerings Handlinge-Stylen .. bör noga acktas af dem, som äro sysselsatte med Regeringens ärender. Sahlstedt Crit. saml. 341 (1757). Huruvida H:r Ignell frångått eller aktat denna sin egen grundsats .., besvaras väl icke alldeles lika af alla. Reuterdahl i SKN 1843, s. 201 a. jfr: At achta stor och liten bokstaf. Swedberg Schibb. 46 (1716). — (†) i p. pr. med gerundivisk bet. Är thenne Reglan achtandes. B. Olavi 95 a (1578). — (†) iakttaga l. passa (föreskrifven l. vederbörlig plats l. tid). Achter huar sitt leed. Asteropherus 41 (1609). Gästen böör achta sin tijdh til at gåå i säng. Rothovius 1 Pred. D 2 b (1623). Risingh Landb. 26 (1671).
B)
4) befatta sig med, hafva omsorg om.
a) i förening med prep. på.
α) (†) sköta l. förrätta ett åliggande, en befattning o. d. G. I:s reg. 6: 155 (1529). Birger Jerl skulle achta på regementit (dvs. föra regeringen) i rikit. O. Petri Kr. 74 (c. 1540). David .. achtade .. på sin tienst hoos Konungen. Rudbeckius Kon. reg. 437 (1619). Voro thesse två / I staden gångne vt, sitt värf at achta på. Kolmodin Qv.-sp. 1: 219 (1732). jfr: När the nu alla sittia til bords .., läggia the som achta på borden fram skedhar oc knijfuar. Petreius Beskr. 3: 24 (1615); jfr γ.
γ) (†) uppvakta l. göra sin uppvaktning; passa upp. Vthi then Salen som Storfursten är, må ingen Knäs eller Bajor (dvs. knes l. bojar) .. hafua sin tiänare .. med sig in, som skal achta på honom. Petreius Beskr. 3: 23 (1615). Man moste achta på H: K: M:tt i dag. RARP 4: 14 (1645). — hafva vakttjänstgöring hos ngn l. vid ngt. Karlar the honom tiena och på honom achta skulle. Svart G. I:s kr. 17 (1561). 80 dragoner .., huilke skulle achta på H. K. M:tts trås och köke. A. Oxenstierna Skr. 1: 99 (1622); jfr 9.
b) (†) tr.
α) sysselsätta sig l. taga befattning med, lägga sig vinn om, egna sig åt (ngt); förrätta l. sköta l. fullgöra (en befattning, syssla o. d.). G. I:s reg. 1: 255 (1524). Thet är bätre at man achtar sijn sytzlo ther han sigh medh behielper, än at han tagher sigh mykit före. Syr. 10: 30 (Bib. 1541). Präster .. skole .. altijdh wara nychter, och achta sitt kall och ämbete. Petreius Beskr. 6: 39 (1615). Så är ock Matmodren, then bästa Pijgan, när hon sit hws achtar. Botvidi Brudpr. 55 (1621). Hustrurna och leghpigorna moste (kl. 10) acta sitt kök, borgaren sin bodh, .. Råman sin Råstugu, professores och studiosi sina exercitier. Rudbeck Bref 1: 8 (1662). När hwar achtar sitt, så blijr all giärning giord. Grubb 593 (1665).
β) sköta, passa, vårda (en sjuk); vårda (sin hälsa, kropp o. d.). Mijn hustru och son, j mosten migh achta, / Sielffuer kan iagh, migh intet wachta Tobie com. C 1 a (1550; yttrande af den blinde Tobias). Barskärenn (dvs. fältskären) hafuer waridt försumeligh, och then siuke hafuer icke waridt rätteligen achtedt. Skråordn. 243 (1571). Achta sin kropp. Lex. Linc. (1640, under curo). Achta sijn helsa och wälmågho. Därs. (under valetudo).
5) hålla (ngn l. ngt) fri(tt) l. undan från l. skyddad(t) för inflytelse l. påverkan l. besmittelse o. d. af ngt för (den- l. detsamma) menligt l. farligt; vara mån l. rädd om; undvika att vid l. gm beröring o. d. skada (ngt); fara varligt med, handtera varsamt l. försiktigt.
a) med obj.
α) det, hvarför ngn l. ngt aktas, angifves gm prep.:
α') för. Akta kläder för mal l. för att bli malätna. Akta barn för förkylning. Akta sina höns för snufva, (hvard.:) vara försiktig, veta att taga sig till vara. Alströmer 28 (1727). Att akta händerna för frost. Linné Ungd. 2: 114 (1732). För vällust achtade man dem, såsom för ett gift. Mörk Ad. 1: 48 (1742). Hvarje podagrist bör akta sina fötter för väta. Hartman 322 (1828). Akta skatten för tjufven. Schulthess (1885). jfr: Aktas för stötar. Björkman (1889). — (†) skydda, beskydda. Nattetijdh vthi Huusen .. achtar han (dvs. kameleonten) Folcken för Skorpioner, Tusenbeen och annat Förgifftigt. Kiöping 100 (1667).
β') (†) från. Brahe Oec. 113 (1585). För all ting akten honom från smickran. Dalin Arg. 2: 36 (1734, 1754).
β) utan särsk. angifvande af det, hvarför ngn l. ngt aktas. Låt se att du nu aktar dina nya kläder riktigt väl, min gosse! (Lådan innehåller) glas! (Den bör) aktas väl! När Grannens wägg brinner, så achta din egen. Grubb 575 (1665). Brodren .. köpte hvart år et par dåckor, aktade dem väl. Tessin Bref 1: 5 (1751). Skatten akta, / Som Gud dig sänder! Wallin Vitt. 1: 49 (1839). Han a(kt)ar henne som sitt öga. Meurman (1846); jfr α'. A(kta) äplen väl, så att de ej frysa. Dalin (1850). — särsk.
α') se till, att icke ngt ondt vederfares (ngn); gardera, såvera. Stadsbo, akta nu din hustru! Månskenshjessan (dvs. Julius Cæsar) tågar in! Rydberg Rom. d. 8 (1882). Det gällde då framför allt att akta kungen och ej ställa honom ensam personligen emot någotdera af .. (hans) riken. De Geer Minnen 1: 198 (1892). jfr: (†) Herre, hela Rijket achta. Ps. 377: 12 (1695); jfr Ps. 443: 4 (1819). — (numera mindre br.) i schackspel ss. varning, då ngn pjes är hotad. Motståndaren .. ropar till den hotade kungens egare ”schack!” eller ”akta kungen”. Sv. spelb. 265 (1847). jfr Wilson 25 (1888).
β') rädda (ngt) gm att hålla l. föra (det) undan. Akta hufvudet (näml. för en stöt, ett slag o. d.)! Akta fingrarna (l. tassarna), annars smäller det! Möller (1745, under gare). Dalin (1850). ”Akta fötterna, annars så trampar jag dem” — sa' katten åt kon. Sa' han 7 (1876).
γ') (numera föga br.) hålla l. hafva i förvar; förvara; taga vara på; hålla på. Den som betalte honom (måste) granneligen ackta hans qvittobref. Lagerström Bunyan 3: 151 (1744). Meyer hade ej bättre aktat dessa hemligheter, än at ryktet om dem gick vida. Celsius G. I:s hist. 550 (1753, 1792). Gustaf (Vasa) aktade noga penningen. Fryxell Ber. 3: 185 (1828).
b) utan obj., i imper.: var aktsam l. försiktig! se opp! Akta, glaset kan gå sönder! Akta, rör det inte! Akta, så att du inte spiller! Unga sköna! foten slinter, / akta — ack, re'n är det skedt! Tegnér 2: 31 (1819). Akta, lilla ärla, Spill ej blommans pärla. Franzén Skald. 1: 105 (1824). Akta, att ni inte göra hvarandra illa. Blanche Teaterst. 2: 234 (1848). — [jfr lat. cave ne neges, cave ignoscas o. d.] (†) i förening med följande negerad, konjunktionslös sats. Arvidi 162 (1651). Rudbeck Atl. 1: 189 (1679). Darie, akta, du ey Patron örat länar! Börk Dar. 194 (1688).
6) refl. till 5: taga sig till vara.
a) [jfr d. dial. agt dig for hunden, nor. agta sig; jfr äfv. VAKTA (sig för ngt), t. sich vor etwas hüten] med prep. för: taga sig till vara för, vara på sin vakt mot, undvika. Akta dig för den där hunden; han bits. Akta sig för elden, för en mötande vagn, för förkylning, för drag. Akta sig för att blifva lurad. Akta dig för att falla! HSH 27: 55 (1563). Achta tigh för en förlijkt Fiende. Grubb 2 (1665). Hans May:t skulle granneligen ackta sig för förgift. Nordberg 2: 72 (1740). Slika hustjufvar (dvs. råttor) äro ej goda at akta sig före. Livin 39 (1781). Man bad honom akta sig för ormar. Hallenberg Hist. 1: 6 (1790). Akta dig för stryk! Schulthess (1885). Akta dig för käppen. Dens. — särsk.
β) (med l. gm varsamhet, försiktighet o. d.) afhålla sig från (ngt), låta bli (att göra ngt); numera i sht med bibegrepp af att ett motsatt förfarande skulle innebära en fara l. medföra skada l. (ironiskt) af att underlåtandet beror på (en väl långt drifven) försiktighet o. d.; ofta i imper., uttryckande ett med hot l. varning förenadt förbud. Gå tyst i trapporna och akta er för att störa den stackars sjuke! Prästerna .. skola .. achta sig för Eeder och swordom. Kyrkol. 19: 28 (1686). Han aktar sig för försummelse. Serenius (1741). Man har acktat sig för at i stället för 50 plåtar beskära mig 100:de. Leopold i 2 Saml. 6: 147 (1778). Och du kramade hans (hand) igen? .. (Svar:) Nej, det aktade jag mig nog för. Björn Den besynn. 14 (1792). Fontenelle .. utlät sig: att om han hade alla sanningar i sin hand, skulle han väl akta sig för att öppna den. Leopold Skr. 3: 137 (1798, 1816). Akten er för denna nitälskan! Tegnér 4: 45 (c. 1830). Björkman (1889).
b) (föga br.) med prep. från = a. Min Vän, akten Er från Phantastiska tankar. Dalin Arg. 1: 336 (1754). Från dyrbara .. tandpulver bör man akta sig. Ribbing Barns fostr. 124 (1892). — jfr AFHÅLLA I 2 a.
c) (i sht hvard.) i förening med att o. inf. utan föreg. prep. = a; jfr i sht a β. Akta dig att stöta honom för hufvudet! Ehrenadler 94 (1723). Akta dig att sqvallra med tjenstfolket, ge dig icke i slangen med inspektorn. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 66 (1830). Aktom oss att göra medlet till ändamål. Franzén Pred. 5: 86 (1845). A(kta) dig bara att komma hit. Hahnsson (1884). Österrike aktade sig att skicka sin flotta i Östersjön. De Geer Minnen 1: 272 (1892). — (föga br.) med (pleonastisk) negation vid den följ. infinitiven. Tessin Bref 1: 126 (1752).
d) med följande nekande sats, inledd af att l. (hvard.) så att: taga sig till vara. Akta dig, så att du inte smutsar ner dig! Han som predikan holler, måå besinna och achta sigh, at han icke förgriper sigh i sitt tal. KOF 1: 318 (1575). Swedberg Schibb. 208 (1716). Endast vi akte oss väl, att ej hoppet det hala bedrager. Runeberg 1: 84 (1832). Akta dig att du icke .. kysser henne i ansigtet. Lidforss DQ 1: 598 (1891).
e) [jfr fsv. thän skal sik ful väl akta ther sik skal före thöm vakta, d. agte sig] abs.: taga sig till vara l. i akt, vara på sin vakt, vara försiktig; i sht i imper., uttryckande en varning (l. ett hot). Akta dig! Där kommer en vagn. The Pernouske .. meente them at klemme; / Men wåre achtede sigh wäll thå. Hund 196 (c. 1605). Achte sig the, som tala och lefwa Christo och thesz heliga läro til försmädelse. Swedberg Sabb.ro 1103 (1702, 1712). Valsen gör den skalken (dvs. Astrild) dristig, / Unga sköna, akten er! Lenngren 58 (1809). Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull! / Akta dig, det lif är smidigt, akta dig, den barm är full! Tegnér 1: 116 (1825). Hon sitter .. / Med .. fingret lyft, / Liksom hon sade: akta er. Franzén Skald. 4: 149 (1832). ”Drif ut prelaten”, ropar han åt drängen, / ”Och akta dig, om han släpps in härnäst!” Runeberg 2: 110 (1848). Akta dig, du tappar ena polissongen. Blanche Teaterst. 2: 235 (1848). Han aktar sig nog! Björkman (1889). — särsk.
β) (hvard.) laga sig undan, maka sig ur vägen, maka åt sig. Var snäll och akta er litet, så att jag kan komma fram! Ackta dig, Apage. Sahlstedt (1773). — (föga br.) med adverbial, som betyder bort, undan; jfr a α. A(kta) sig ur vägen. Weste (1807). Akta er undan. Dens. ”Akta sig undan,” gå ur vägen. Almqvist (1842).
7) gm aktgifvande ställa så till (att), iakttaga sådana mått o. steg (att); sörja för, se till, laga (att ngt sker l. icke sker).
a) [jfr t. achte vor allem dass du Gott zum freunde habest] (†) med jakande att-sats. Doch achtar han (dvs. prästen vid barndop) så at någhot litet vtaff näsan och munnen bliffua offuan Watnet. Petreius Beskr. 6: 14 (1615). Fullmägtige .. äga akta, det Lagen .. vederbörligen upfylles. Tessin Bref 2: 97 (1754).
b) [jfr fsv. aktade att them skulle skee inghen oskäll] (numera föga br.) med nekande att-sats; jfr 5 b. Är ock achtandas, at Dyngian icke uthköres när Enebusken ryker. Brahe Oec. 108 (1585); jfr 3. Jagh skall .. wäl achta, att the .. ingen skada giöra skole. Gustaf II Adolf 535 (1629). Gustaf III Skr. 2: 325 (1783).
C)
8) hafva uppsikt l. tillsyn öfver.
a) (†) öfvervaka; med prep. på. Swerkill Simonssonn skal bliffue wid Skipzflåtenn i winther att achte bådhe på bygninger och annet hwad som till samme Flåtes vtrustningh behoff är. C. C. Horn i HSH 4: 50 (1565).
b) (†) vakta, valla, passa (boskap o. d.); passa, se till (barn); jfr 4.
α) [jfr t. auf die ziegen achten] med prep. på. (E. XIV:s) barn .. sampt thet qvinfolk och annet selskap, som på them achte. RA 2: 244 (1568).
β) [jfr sv. dial. akta, nor. agta] tr. Messenius Swanh. 42 (1613; om boskap). 1634. war hon en Sommar vthi Skråckvijk, och achtade barnen. Gyllenius 3 (c. 1640). Siam 28 (1675; om elefanter). Ondt är at achta höns, som gerna verpa vte. Kolmodin Qv.-sp. 1: 123 (1732). Les filles sont de difficile g(arde), (flickor) äro svåra at akta. Holmberg (1795); jfr Dalin (1850); jfr 5 a β α'. Talrika, af slafvar aktade hjordar. Geijer I. 6: 12 (1839).
c) (†) se till, hålla i skick l. i (godt) stånd, ansa om (ngt). Achtas Hägnaden om örtegårdar, Trägårdar och Humblegårdar. Brahe Oec. 101 (1585). Han medh flijt aktar herrens sädh. Messenius Christm. 235 (c. 1616). En konst-Trägårds-mästare, hvilken .. skal rykta, akta, planta och utså alla buskar, hvilka til hägn tjena kunna. Tessin Bref 2: 165 (1754). — (numera mindre br.) passa, se efter, se till (eld o. d.). Vikar achtade Vetarna (dvs. vårdkasarna). Verelius Götr. 22 (1664). Serenius (1741). Man (hade) glömt att akta elden. Atterbom Minnen 22 (1817). SAOB (1870).
9) (†) bevaka, vaka öfver. Huar jach .. förnimmer någon forssumelsse medh them ware ssåssom (dvs. som) Hertigh Johan achte schole. J. Persson i HSH 3: 81 (c. 1563). Ehrenadler 660 (1723). Soldater och invalider, som där äro i Garnison, för at agta Gränsorne. Björnståhl 2: 93 (1773). Du för honom strax i er boning .. och agtar honom noga der. Gumælius Th. Bonde 304 (1828). jfr: Preussen bör ackta Stetin, til dess fred blifver. Nordberg 2: 511 (1740).
1) anse, betrakta (såsom).
a) (numera mindre br. utom i högre stil) med obj. o. predikativ.
α) [jfr fsv. akta han wärdhoghan, d. agte nogen værdig, ä. holl. ick achte my selven gelukkigh, t. einen würdig achten] med adjektivpredikativ, utan förmedling af prep. l. konj. RP 4: 96 (1634). Möller Kyrkoh. XI (1774). Kanhända på vikingavis / aktar du drotten en holmgång värdig. Tegnér 1: 106 (1825). (C. XI) aktade sig skyldig att .. sjelf stå till svars emot en bonde för häradsrätt. Beskow Minnesb. 1: 89 (1854, 1860). För det goda förståndet emellan regering och representation, aktades en förstärkning af konseljens krafter nödig. De Geer Minnen 2: 103 (1892).
β) [jfr d. at agtes som en falskner, t. etwas wie nichts achten] med predikativet inledt af som l. såsom. Then .. testamentzens blodh så som oreent actar. Ebr. 10: 29 (NT 1526; öfv. 1883: för orent aktat). All höghet prakt och lust .. / Jag som en flyktig rök, en väder bubla agtar. Nordenflycht Turt. 21 (1743). Hvarje konstnär som en trollkarl aktad var. Nyberg 2: 159 (1828). Ingen trohet aktas som öfverdrifven, då det gäller religionen. E. H. Tegnér i UVTF 26: 113 (1880). jfr: Skall han dhå achtedt vare like såsom then, som sigh ifrå riket hafver afsyndret. RA 2: 10 (1561).
γ) [jfr d. agtes for den ypperste, mnt. dial. Rodolff achte yn vur eyn doren, t. einen für glücklich, für einen helden achten] med predikativet inledt af för. HSH 4: 187 (1567). The Påler achta sig för stridbart folck. Gustaf II Adolf 175 (c. 1617). Ej allt som glimmar akte man för guld. Hagberg Shaksp. 1: 360 (1847). Ting, som .. aktas för otänkbara. A. Hedin i Framtiden 1877, s. 52. (De) som akta sultanens reformlöften för intet. SD (L) 1896, nr 522, s. 5.
b) [jfr ä. t. dis achten sie viel besser sein] (nästan †) med obj. o. inf. Jagh achtas wara barnslig. Lex. Linc. (1640, under existimo). Tessin Bref 2: 20 (1754). De hade väl ofta hört honom tala ohöfveliga om konungen; hvilket de aktat komma af ålderdomssvaghet. Fryxell Ber. 3: 132 (1828). Rydberg Rom. d. 268 (1882). jfr: Vij achtade onödigtt vara någon yttermera fulmachtt .. att haffua. A. Oxenstierna Skr. 1: 54 (1612); jfr c.
c) [jfr mnt. ik achte ok unnodich to erinnern, t. es (für) unnötig achten etwas zu tun] med adjektivpredikativ o. inf. (i allm. föregången af att) ss. obj.; numera nästan bl. i uttr. akta (o)nödigt att. A. Oxenstierna Bref 4: 238 (1646). Innehållet (af brefvet) .. acktar man onödigt at införa. Nordberg 2: 84 (1740). Akta knappt värdt att kasta en blick på den ärade herren. Runeberg 1: 153 (1836). Jag har .. icke aktat nödigt att tala .. om, huru Pestalozzi vill. K. R. Geijer i Sv. tidskr. 1893, s. 105. jfr SAOB (1870). — (†) (Vidare) hafve rigesens råd .. for gott actedt .., att. RA 1: 431 (1545). Kongl. Maj:t .. (har) i nåder godt aktat (dvs. funnit för godt) förklara. Ad. prot. 1800, s. 97 [jfr t. gut achten].
d) [jfr mnt. vor nicht achten] (nästan †) i uttr. akta för ingenting (l. intet) att (göra ngt), icke anse det vara någonting att, icke draga sig för att. Arvidi 4 (1651). Dhen rijke achtar för intet at giöra illa, effter han haar at bööta medh. Grubb 687 (1665). Den som .. acktar för ingen ting, at bryta de aftal som han besvorit. Nordberg 1: 414 (1740).
e) i uttr. icke akta för rof (att göra ngt), icke hålla sig för god l. hafva försyn l. draga sig för, icke genera sig l. blygas för, icke försmå. Illvilliga personer, som icke akta för rof att nedsvärta en oskyldig människas rykte. I stället aktade herr Wingård ej för rof, att oblygt uppträda såsom deras (dvs. metodisternas) advokat. Crusenstolpe St. o. förh. 5: 16 (1842). Det republikanska Rom .. aktade icke för rof att ockra på sedeslösheten. Samtiden 1872, s. 498. Biet är en orosfågel, som icke aktar för rof att stickas, om man kommer det alltför nära. Rundgren Minnen 3: 168 (1885, 1889).
Anm. Ifrågavarande vändning härrör från Filipp. 2: 6 οὐχ ἁρπαγμὸν ήγήσατο τὸ εἶναι ἲσα ϑεῷ, men är icke hämtad från den sv. bibelöfversättningen — NT 1526 återgifver anf. ställe med: räknadhe han icke för rooff gudhi jemlick wara o. detta uttr. kvarstår i vår ännu gällande kyrkobibel (öfv. 1883 har: icke aktade såsom ett rof) — utan närmast från den t. profanlitteraturen [jfr t. ex.: und acht' es nicht für raub / den acker, den du erntest, selbst zu düngen. Göthe], där det i sin ordning utgör ett lån, med förändring af bet., från anf. bibelställe i dess t. form [hielt ers nicht für raub — l. i ngra versioner hat ers nicht einn raub geachtet — gotte gleych seyn]. Den mening Luther inlade häri var denna: han betraktade icke sin gudalikhet såsom (en segrare betraktar sitt) byte (hvilket han triumferande vill hålla fram för allas ögon). Den bet. uttr. fått inom profanlitteraturen torde emellertid icke låta direkt härleda sig härur, utan är sannol. att förklara ur en ngt oklar erinring af bibelstället, därvid hat ers nicht einn raub geachtet ställts i samband med det följ. sondern äusserte sich selbs und nahm knechtsgestalt an med öfverhalkande af det mellanliggande gotte gleych seyn, hvarigenom uttr. uppfattats ss. betydande: icke hålla sig för god för, icke försmå osv. Med denna (l. däraf härledd) bet. har frasen lånats till sv. o. jämväl här känts ss. stående i samband med det allmänt bekanta Filipp. 2: 6 samt vunnit så stadigt fäste i språket, att redaktörerna af 1873 års proföfv. af NT ansågo sig böra ändra den äldre öfversättningens reknade till aktade, ehuru i detta uttr. inläggande en annan (med Luthers öfverensstämmande) mening än den för det profana språkbruket gällande; jfr V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 394. I öfverensstämmelse med anv. i denna öfversättning möter i vissa ordböcker frasen akta för rof (utan negation), hvilken uppgifves betyda: anse ss. vinning: Cavallin (1875), Schulthess (1885, under rof), Sundén (1888, under rof); jfr: Att ”ej akta för rof” skrifver Cr(usenstolpe) äfven då han menar att akta för rof. Wieselgren Sv:s sköna litt. 5: 597 (1849). Se för öfr. Rydqvist Hist. språkf. 24, SSL 2: 131, 3: 285. — jfr ROF o. RÄKNA (för rof).
2) [jfr d. agte noget høit, mnt. kleine achten, t. gering achten] (numera mindre br.) skatta (ngt högt l. lågt), värdera (ngt så l. så), uppskatta; ofta gm bestämningen högt o. d. närmande sig 3. Hwadh är een menniskia, at tu achtar henne högt. Job 7: 17 (Bib. 1541). Jagh achtar ringa, alt dhet andra högt werdera. Rosenhane Ven. 43 (c. 1650, 1680). Achta ingen fiende för ringa. Grubb 608 (1665); jfr 1 a γ. Ju högre thet (främmande språket) warder achtadt, ju nedrigare (dvs. ringare) warder wårt egit achtadt. Swedberg Schibb. 303 (1716). Cavallin (1875). — (†) Han wardher mykit actat för herranom. Luk. 1: 15 (NT 1526). (Taflor,) mera aktade efter dukens finhet, än efter den derpå använde konsten. Tessin Bref 1: 86 (1751). — jfr FÖR-, HÖG-, MISS-, RING-AKTA samt VÄL-AKTAD.
3) [jfr fsv. wyrdha oc akta gudz hws, d. jeg agter ham, hans dyd, t. einen achten] (numera föga br. utom i poesi samt i p. pf.) sätta högt pris på, skatta (ngn l. ngt) högt l. hysa en fördelaktig tanke om (ngn) i sht på grund af (hans l. dess) inre (moraliska) värde l. förträfflighet; anse (ngn) ss. i ett l. annat (i sht moraliskt) afseende utmärkt; hysa aktning för, högakta. All käril vthi hwset .. woro .. aff klart gull, för ty silffuer achtadhe man intet j Salomos tijdh. 1 Kon. 10: 21 (Bib. 1541). Döden raffar å wägh, alt hwad här achtas, och älskas. Stiernhielm Herc. 72 (1668). Kan then tienare säijas achta sin husbonda, som hans befalningar förachtar? Swedberg Sabb.ro 349 (1690, 1710). Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke. Runeberg 2: 111 (1848). Jensen Slav. diktv. 160 (1896). — särsk.
a) [jfr holl. een algemeen geacht huisvader, t. eine geachtete familie] (fullt br.) i p. pf. ss. adj.: som åtnjuter aktning, ansedd, respektabel. En aktad medlem af detta samhälle. Uppfostrad i ett aktadt hem. Mongen en achtat man vore / om han eij med högfärd fore. J. Erici i 2 Saml. 4: 178 (1588). Hvad är en Domstol som ej är aktad? Thorild 2: 55 (1784). Hos ohyfsade folkslag är ej mera än ett enda stånd agtadt, det är Soldatens. Schröderheim Rob. 1: 94 (c. 1794). Konungen utvälje dertill (dvs. till statsråd) kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade .. män. RF 1809, § 4. Hur aktad han är af alla och ärad. Runeberg 1: 156 (1836). Wirsén Vint. 263 (1890). — särsk.
α) (i Finl.) ss. epitet. Der låg han behagligt, den aktade tiggaren Aron. Runeberg 1: 21 (1832). Den aktade postmästaren förgrymmades. Hertzberg Sak. Pyör. 125 (1886).
β) oeg., ss. attribut till rum, ställning, plats o. d. Innehafva l. intaga ett aktadt rum bland sina likar. Skaldestycken .., som alltid skola bibehålla ett aktadt rum bland snillets skapelser. Manderström i SAH 27: 30 (1853). Sander i 3 SAH 10: 171 (1895).
b) (†) i p. pr. med gerundivisk l. passiv bet. Elsker dygd, lärer weet och förstånd, / Så blifwen j, sannerligh, achtande Män. P. J. Rudbeckius C 2 b (1624). Anm. Möjl. tryckfel för achtade.
III. hafva för afsikt (att göra ngt) l. hafva (ngt) till sin afsikt; åsyfta; ämna, ärna l. tänka (göra ngt); stå i begrepp att. — jfr ÄTTLA.
a) (numera nästan bl. i högre l. arkaiserande stil l. i bygdemålsfärgadt tal) med inf. (i sht utan att). Som Paulus nw actadhe vp läta sin mwn. Apg. 18: 14 (NT 1526). De achtadhe någott deruthij att förandra. A. Oxenstierna Skr. 1: 61 (1612). Christum biudh heem til tigh, / Han achtar hoos tigh gästa. Tree sköna and. hist. wijsor (1642); jfr Ps. 51: 4 (1819). Tessin Bref 2: 16 (1754). Han aktar resa härifrån. Lindfors (1815). Herr Engelbrekt springer på hästen brådt, / Till tings han aktar att rida. Gumælius Engelbr. 98 (1858). ”Aktar du svika mig?” sporde han. Lönnberg Skogsb. 11 (1881). jfr: (†) Förachta icke ålderdomen, ty wij achte ock gamle warda. Syr. 8: 7 (Bib. 1541; Luther: wir gedencken; öfv. 1869: vi kunne sjelfve). — [jfr y. fsv. haffde actedh seg löpe til gotland] (numera knappast br.) refl.; jfr ÄMNA (sig). Predicanten (talar till) them alle .. som hafwe achtet sigh, at gå til Herrans Natward. Christl. ordn. C 1 b (1602). Han afseglade .. med en stor flotta .. aktande sig dermed tukta Svenskarna. Fryxell Ber. 2: 144 (1826).
b) (†) i sup. (gm attraktion) med sup. i st. f. inf. Hann hade och sielff achtatt dragitt tilbaka till Rom. Svart G. I:s kr. 76 (1561). The hade achtadt stormadt till Söderport. Därs. 69.
c) [jfr fsv. han akter swerige eeth storth riiss, ä. d. de acte nu huer andre ont] (†) med dubbelt obj.: ämna, tillämna, tilltänka (ngn ngt), afse (ngt) för (ngn l. ngt). Then skadha os ær actader. G. I:s reg. 1: 32 (1522). Then onde på then froma seer, / alt ondt han honom actar. Ps. 1536, s. 37; jfr Ps. 50: 4 (1695). Thet war tigh wel achtat, men thet war tigh icke ödhe (dvs. af ödet bestämdt). Sv. ords. C 4 b (1604). Tegel G. I:s hist. 1: 8 (1622).
d) (†) med adverbial, som angifver sättet l. ändamålet o. d. Then .. gerdh, som achted ær til rikisens geldz betalningh. G. I:s reg. 4: 183 (1527). Vore nyttigt, at här uthi riket vorde, effter som lenge är achtat (dvs. varit meningen), uprettat itt universitet. RA 1: 461 (1546). Och var så aktat, att der (dvs. på rådstugan) skulle ingen komma in. HSH 4: 101 (c. 1568). I de seniste förbettrede priuilegier der finnes wttryckeligen wdi huru man achtedt hauer (dvs. har ämnat göra) her effter medh all adels frihedt. H. Bielke i HSH 7: 58 (1593).
e) med adverbial, som angifver riktning: ämna sig (någonstädes hän osv.), ämna att begifva sig.
α) [jfr ä. d. ieg agter ret aldrig igien til lande] (†) intr. Söffuerin norby haffuer all redho sin skiip .. j siön en dog wij ey wethe huart han haffuer agtath. G. I:s reg. 3: 117 (1526). Såå staderligh actar han til sin wen. Visb. 71 (c. 1570).
β) [jfr fsv. iach acthadä megh offuer til findlandh, d. jeg agter mig til Paris] (numera bl. i arkaiserande framställning) refl. Itt skip som actadhe sigh till Phenicem. Apg. 21: 2 (NT 1526; öfv. 1883: skulle fara öfver till). Erich hade achtedt sig ått Engeland. RA 3: 9 (1593). Han achtade sigh dagen effter .. aff redden och på vägen åth Sverige. A. Oxenstierna Skr. 1: 119 (1627). Öffuersten Wormbrandt haffuer nu agtat sigh uth till H. K. M:tt. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 254 (1631). Om .. the .. achta sig utur Gården. I. Erici 2: 100 (c. 1640). Han aktar sig åstad i morgon. Mellin Nov. 1: 239 (1846). Jag aktar mig i alla fall till tings utan att spörja om ditt orlof. Lönnberg Sigtr. 36 (1892).
IV. [jfr fsv. aktadhe sik ey thädhan koma, ä. d. de actede dem stor seyr at faa, t. ich achte du lässest dich bereden] (†) vänta, ana, tro. En Fougte scrijffuere (kom) .. hitt till Slothet, icke achtendes att finna mich ther för sich. J. Persson i HSH 3: 97 (c. 1563).
Särskilda förbindelser:
AKTA EFTER.
1) (†) till I 1 c: vara uppmärksam; lägga märke till, söka utrannsaka. At .. akta grant efter, huru thet kommer til, at man så eller så felar. Rydelius Förn. 165 (1722?, 1737). Sahlstedt (1773). — passa på. Vachtmästaren achtar efter, när H. Exc. kommer. 2 RARP 5: 285 (1727).
2) (†) till I 2 b: bry sig om, fråga efter. En oomvänd aktar ej efter hvad der står i Guds ord. Schartau Pred. 45 (1809).
AKTA OM10 4. (numera föga br.) till I 2 c: bry sig om, fråga efter. Han acktar intet om, huru det går. Sahlstedt (1773). Han aktar icke om sitt lif: perparum parcit vitæ. Lindfors (1815). [jfr ä. d. hun agtede lidet om sit liv. Molbech]. Svedelius Statsr. ansv. 269 (1856). Och skråmor akta vi ej om. Strandberg 1: 168 (1860; i rim).
AKTA PÅ10 4 l. UPPÅ04. (nästan †) till I 1 a: gifva akt; besinna. Achter vppå j himlar, iagh wil tala. 5 Mos. 32: 1 (Bib. 1541). Carlén Ensl. 2: 179 (1846). — särsk. [jfr fsv. han actadhe oppa i grytaskär] (†) till I 1 a β: passa på. Hund 183 (c. 1605). Då haffuer han agtat uppå vidh Jerffua by och satt sigh hooss henne i kutskvagnen. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 212 (1631). — jfr PÅ-AKTA.
AKTA TILL10 4. (nästan †) till I 1 b. Achter doch til, sedhan wilie wij tala. Job 18: 2 (Bib. 1541). Kolmodin Qv.-sp. 1: 397 (1732).
AKTA UNDAN10 32, äfv. 10 40. (föga br.) till I 5 a β β': (i syfte att skydda) maka undan. Weste (1807).
AKTA UPP.
1) (†) till I 1: gifva akt, se upp. Akta up grant, To look out sharp. Serenius (1741). Sahlstedt (1773). Weste (1807).
2) (†) till I 4 a γ: passa upp, uppvakta. Deras drängiar de sittia och äta .., och dheras Huusbönder stå och achta up och tiena dhem. Rudbeck Atl. 2: 432 (1689). jfr: (Artaxerxes lär hafva haft 360 frillor) hwilke hwar sin dag måste achta up hoos Konungen. Därs. 200. — inträda i l. hafva vakttjänstgöring; jfr I 4 a γ slutet. Om morgonen .. achtade Capiten up med sina 50. Man. Därs. 3: 233 (1698).
AKTA UT10 4. (numera mindre br.) till I 1: iakttaga slutet på (ngt), gifva akt på l. iakttaga (ngt), till dess (det) upphör l. försvinner osv.; under aktgifvande afbida slutet på (ngt). Ackta ut, Rei finem vel exitum observare. Sahlstedt (1773). Dähnert (1784). jfr UT-AKTA. — särsk.
a) vänta på (ngn), till dess (han) kommer ut; vänta ut. En liten budbärare, som har tillräckligt god tid att akta ut er. Flodman hos Sander Fog. 29 (1871).
b) med anslutning till I 8: passa (eld o. d.) till slut; vakta ut. Bergklint M. sam. 1: 9 (1781). De sutto och aktade ut brasan. Benedictsson Fru M. 232 (1887).
Spoiler title
Spoiler content