ÄRTA ær3ta2, v. -ade, förr äv. ÄRTAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(-a 1872 osv. -as 1773–1807)
Etymologi
[fsv. ärta, sv. dial. ärta; jfr d. ærte, nor. erte, fvn., nyisl. erta; av omstritt ursprung, möjl. till den stam som föreligger i IRRA, v.1(, 2) — Jfr ÄRTA, sbst.3,ÄRTIG]
(numera bl. ngn gg, vard.) reta (se reta, v.1 I 6) l. egga l. irritera (ngn); förr äv. ss. dep.: retas (se reta, v.1 III 1). Sahlstedt(1773; ss. dep.). Det vattnades i munnen, att i den heta sommardagen få höra namnet på vårt sötaste bär .. utropas – tyvärr blott för att ”ärta” en, ty hallon fingo vi varken se eller smaka. Lampén HTvFinl. 254(1919). Bara Aline inte ärtade henne, så trivdes hon ju gudomligt bra i sitt hem. Browallius Karus. 207(1949).
Särsk. förb. (numera bl. ngn gg, vard.): ÄRTA UPP10 4, äv. OPP4. reta upp (se reta upp I 3) l. hetsa upp (se hetsa upp 2 b) l. egga (ngn); äv. med refl. obj. SvD(A) 15/3 1941, s. 10. Undra på att folk ropade och ärtade upp varandra. Stämningen och hettan steg, både den lekamliga och den andliga. SvD(A) 2/3 1951, s. 10. En gång hade de ärtat upp honom så att han hoppade upp i fönstret och ropade åt dem och undrade om han skulle kasta sig ut. DN(A) 24/2 1955, s. 14. Långsamt ärtade han opp sej och gick opp på nytt. Ringde på disponentens dörr och skrek: – Jag ska döda er. DN(A) 27/3 1960, s. 3.
SAOB
