ÄSPING äs3piŋ2, sbst.1, f. l. m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(esping 1778–1894. äsping 1740 osv.)
Etymologi
[möjl. till det verb som föreligger i nor. dial., nyisl. espa, (upp)hetsa, reta, med tanke på huggormshonans föreställda ettrighet (se GHolm SupplHellquistOtr.(c. 1990)), möjl. besläktat med det ord som föreligger i sv. dial. esa, äsa (se JÄSA)]
om ung hona av vanlig huggorm (förr på grund av sitt avvikande utseende uppfattad ss. egen art); äv. bildl., särsk. om hätsk person. Linné SystNat. 50(1740). Äsping .. är en i Småland tämmelig allmän orm, som gifwer ibland alla Swenska ormar de giftigaste och merendels dödliga bett. Linné Sk. 413 (”314”)(1751). Äspingen är .. till färgen rostbrun. Hartman Naturk. 215(1836). En kalender der hvarenda medarbetare gläfste på mig, och jag stod med min Laokoon och skrek midt ibland espingarne. Strindberg Brev 9: 366(1894). Men Ida ryggade tillbaks, som om en äsping hade krälat över kaffebordet. Sund LanthSon 365(1997).
