ÅL å4l, sbst.4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. ål; jfr fvn. áll (nor. nn. ål); trol. etymologiskt identiskt med det ord som föreligger i ÅLA, sbst.]
grodd (på potatis l. säd o. d.); särsk. i sådana uttr. som skjuta ål l. gå l. skjuta i ål. Welten betjenar man sig ock utaf .. förr än hon (dvs. vårsäden) skiuter i ål, sedan harfwen gått för ut. Brauner Åker 30 (1752). Maltet (lägges) tilhopa och aktas wäl, at det ej blifwer warmt, utan omkastas eller röres 2 gånger om dagen .. och fortfares dermed til des det wil gå i åhl. Warg 643 (1755). Försummar man vid (malt)sädens groning den tidpunkt, då den bör omröras .. så skjuter den bladbrodd eller ål. QLm. 2: 59 (1833). Potatis, som börjat gro, innehåller .. i groddarne eller ålarne ett skadligt ämne. Berlin Lsb. 201 (1852). — jfr POTATIS-ÅL.
Avledn.: ÅLA, v.3
1) (numera bl. i vissa trakter) refl., i sht om säd l. potatis: gro, skjuta groddar. När man börjar at så om wåren får man intet lägga i mältan, ty det ålar sig så. SkrGAAkad. 15: 101 (c. 1740). Hos potatis, kålrötter och lök, som inlagts i torfströ lär det annars så besvärliga ålandet icke ega rum. Olbers Fleischer 67 (1891).
2) tr., med avs. på potatis: befria från ål. Åla potatis tar tid och kostar pengar. Och snart kommer det nya groddar. SvD(A) 25/2 1953, s. 7.
SAOB
