ÅLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. åla; jfr nor. bm. -ole; variantform till det ord som föreligger i fsv. -öl (i bl. a. bältisöl), motsv. fd., d., d. dial. øl, fvn. ól, ál (nor. ol), alla med bet.: rem; till den rot som äv. föreligger i ANGEL, sbst.1 — Jfr ÅL, sbst.4–6]
(†) om rem hörande till seldon; äv. om tåg l. vidja. OfferdalKArk. N I 1, s. 27 (1696). Föllo bägge mine Fimmelstänger neder .. från Selan af hästen på marken, lika som någon jämt tilljka skurit af Åhlorne. Broman Glys. 1: 373 (1718). Björktelningar och helt unga trän wridas til widjor, ålor, klafband m. m. som ofta tiäna i stället för rep. Rothof 36 (1762).
SAOB
