SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2021  
Å, prep. o. adv.2 ssgr (forts.; jfr anm. sp. 12):
(II 1) Å-SITTA. [fsv. asittiande, p. adj.] (ålderdomligt) sitta på l. besitta (ngt, äv. ngn); förr äv. speciellare, med avs. på gård l. hemman o. d.: bebo l. vistas på (jfr sitta, v. 2 a). Framkom(m)er Anders Pärsson Acad. bondhe i S. Elians sochn, begiärandes förmädlingh på hem(m)anet han nu 13 åhr allenast åsittit haffwer, som tilförne lågh ödhe och war förderffwat. UUKonsP 3: 14 (1641). På tal om .. skägg får man inte heller glömma det här, som åsitter George Parker, Grand Fleets äldste i gång varande menige sailor. DN(A) 27/5 1953, s. 11.
-SITTARE. [till -sitta l. uttr. sitta å] (numera bl. tillf., ålderdomligt) om person som sitter på ngt; särsk. om ryttare; förr äv. speciellare, om ngn som bebor l. innehar gård l. hemman o. d. (jfr sittare 3). Tå darradhe hesternas fötter för theras starka åsittiares förfärilse skul. Dom. 5: 22 (Bib. 1541). (Sv.) Åsittare .. (t.) ein Beisitzer .. (se sv.) åbo. Möller (1790). Femte stolen (i Svenska Akademien) har haft fem åsittare, i hvilka vi kunna se ett sekels bildningshistoria i sammandrag. Wieselgren SvSkL 4: 700 (1848).
Spoiler title
Spoiler content