publicerad: 2021
ÅTALA å3~ta2la, v. -ade (se för övr. TALA, v.). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING (†, Cederlöf FinlPrästEkon. 282 (i handl. fr. 1673)); -ARE (se avledn.), -ARINNA (numera bl. tillf., Schulthess (1885) osv.); jfr ÅTAL.
Etymologi
1) (†) klandra (se d. o. 1, 5 b) l. kritisera (ngt l. ngn) l. rikta anklagelse(r) mot (ngn); jfr 2, 3 o. PÅ-TALA 1, ÅKLAGA 1. Att höra och swara till hwadh iagh honom opå be(mäl)te Godz Rättigheet hafwer att åtala. Stiernhielm (SVS) 3: 226 (1662). Att Ridderskapet och Adelen medh denna sin Skrift intet täncker och wil åtala K. M:tz Herr Faders högstprijslige actioner. Stiernman Riksd. 1434 (1664). At den Göthiska stylen .. blifvit vederbörligen åtalad, har högsta skäl för sig. Porthan BrCalonius 545 (1799). De skriftlärde i Jerusalem hade åtalat honom som förbrytare mot deras lag. Rydberg Sägn. 2 (1874, 1884). Det viktigaste af hvad jag velat bringa på tal och bort åtala. PedT 1898, s. 413. — jfr O-ÅTALT.
2) [eg. specialanv. av 1] gm formell framställning till domstol ställa (ngn) till svars där i syfte att få personen fälld (för brottslig gärning som specificeras i framställningen); numera i sht om åklagare; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. för; äv. dels (numera i sht i juridiskt fackspr.) med sakobj. betecknande brott (äv. i uttr. i åtalat hänseende), dels utan obj.; jfr TILLTALA, v. 4, ÅKLAGA 2. Advocat-Fiscalen (bör) .. sådant lagligen åtala. 2RARP 15: 484 (1747). Gerningar åtalades, ord voro strafflöse. Kolmodin TacAnn. 1: 91 (1833). Om ingen målsägande inom laga tid åtalat, tillföll hela boten oafkortad Konungen. Nordström Samh. 2: 396 (1840). ”Han borde åtalas!” yrkade några mamseller. Lagergren Minn. 1: 244 (1922). Lagligen förvunnen att hava gjort sig skyldig till brott i åtalat hänseende. 1NJA 1941, s. 45. Två nöjesarrangörer .. har åtalats för att de lät bli att betala in skatt för de anställda. GbgP 25/10 1994, s. 28. Åklagaren åtalar mannen för mord alternativt grov misshandel och vållande till annans död. JönkP 13/2 2020, 1: 9. — jfr SPION-ÅTALAD. — särsk. i p. pf. i substantiverad anv., om person som åtalats: tilltalad (se TILLTALA, v. 4 slutet). Förvisning och åtal kan icke samtidigt begagnas, då den åtalade skulle under åtalet qvarblifva. AB 4/6 1850, s. 2. Den exklusiva skara åklagare som lyckats få åtalad fälld för mord eller dråp. Jonasson Hundraår. 282 (2009).
3) (†) göra anspråk (se d. o. 2, 3) på (ngt); äv. med obj. ersatt av prep.-bestämning, särsk. inledd av efter; i fråga om egendomsöverlåtelse o. d. svårt att skilja från 1; jfr PÅ-TALA 3. Ty alt thett man haffuer oclandratt i 3 åhr, och är lagha fång åkommitt haffuer ingien wåld åthala. UpplDomb. 8: 103 (1586). Huarchen hon eller barnet (har) macht att åtala effter någen ahrff. ÅngermDomb. 1647, s. 60. Serenius G 2 d (1734).
Avledn.: ÅTALA, r. l. f. [fsv. atala] (†) till 1: klander; jfr åtalan 1. Oluff Abrahamsson i Råå .. böther för olofligh åtalo på Tolfmän. ÅngermDomb. 1648, s. 141. VDAkt. 1704, nr 465. —
ÅTALAN, r. l. f. [fsv. atalan]
1) (†) till 1: klander l. anklagelse; jfr 3 o. åtal 1, åtala, sbst. Ty dömde wij för:de Madz Knwtsson .. [fri] för alt yttermeere ååtalan. BtFinlH 4: 126 (1563). Placaterna emot Orange-färgen tyckas nu vara förglömda; offenteligen synas dylika prydnader utan åtalan. GT 1786, nr 42, s. 1. Dalin (1855). jfr: WoJ (1891; utan angiven bet.).
2) (numera bl. ngn gg) till 2: åtal. Tredie delen af böterne (tillfaller) .. det publique werket, som åtalan anställa låtit. PH 4: 2503 (1748).
3) (†) till 3: anspråk; ofta svårt att skilja från 1. Efftersåsom Jacob Wolle den äldre hafwer giordt inspråk och åtalan på Johan Dawensbergz gården den tijdh han å rådhwset wardt opbudin. BtÅboH I. 13: 199 (1638). Dähnert 309 (1746). —
ÅTALARE, m.//ig. [fsv. atalare]
1) (†) till 1, 3: person som framför klander l. anklagelse l. rättsligt anspråk. Tÿ giorde the .. (arvingen) qwit frij ledig och løøss ffor alt yt(er)lige(re) til tal aff ffødde och offødde aatalare. OPetri Tb. 11 (1524). At .. denna hälft til förmon för Lazaretts-fonden (skall) stiga högre, än om åtalaren icke finge någon andel af böterna. Bergv. 3: 642 (1783). Schulthess (1885).
2) (numera bl. tillf.) till 2: person som väcker åtal; åklagare. Lindblom 1: 39 (1790). Förutom domaren och åtalaren hade även de bägge parterna advokater. VNyland 23/1 1981, s. 3. —
ÅTALBAR, adj. till 2: som det är möjligt att åtala(s) för; äv. substantiverat. Förargelseväckande skandalskrifter, åtalbara enligt kungliga svenska tryckfrihetslagen. GbgP 7/6 1873, s. 1. Riksåklagaren .. fick en förfrågan om det åtalbara i detta fosterfördriveri (i Polen). Lindström RegKvar 259 (i dagboksant. fr. 1965).
Avledn.: åtalbarhet, r. Lagens villkor för en fylleriförseelses åtalbarhet (har) stått oförändrade. SD 24/2 1876, s. 3.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content