SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2021  
ÅT, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 278):
ÅT-DRA, äv. -DRAGA, -dragning; -dragare (se avledn.). [fsv. atdragha]
1) (†) till II 1, refl.: dra mot l. till sig (ngt). Dahlman Humleg. 81 (1748). Kläder af hvad materia de äro förfärdigade, åtdraga sig luftens fucktigheter. Westerdahl Häls. 471 (1764). Heinrich (1828).
2) till II 2 a: dra åt l. gm dragande tillsluta (ngt); äv. i bildl. anv. Et åtdraget rep. Lind 1: 191 (1749). Til ganska höga och åtdragna halsdukar brukas vestkragen mycket låg och frammantill afrundad. KonstNyhMag. 2: 8 (1819). Envåldsmaktens hänsynslösa åtdragning under skenbart västerländska former. NordT 1892, s. 428. Då han märkt, att vacuumbromsen ej varit tillsatt, hade han åtdragit skrufbromsen. PT 1904, nr 165, s. 3.
Avledn.: åtdragare, r. l. m. till -draga 2, särsk. om sak som l. varmed man drar åt ngt. Hernquist Hästanat. 20 (1778; om muskel). De eldrivna, sladdlösa, åtdragare som montören drar åt skruvar och bultar med. NTeknik 2012, nr 16, s. 4.
(II 2 a) -DREJA. (numera mindre br.) = dreja åt. Kloo SkeppsTakl. 61 (1856). Dessa olyckor böra kunna undvikas .. genom att kättingslängan ordentligt anbringas och åtdrejas. SocMedd. 1921, s. 550.
Spoiler title
Spoiler content