ÅVILA å3~vi2la, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
åligga l. tillkomma (ngn l. ngt); i sht om ansvar l. skyldighet o. d. (äv. angiven med inf.-förb.); jfr PÅ-VILA, VILA, v.1 3 a β β′. (De skall) betala tionde och andra fast egendom åhvilande börder. AB(L) 1895, nr 258, s. 3. Då det folkrättsliga ansvar, som alltid åhvilar en regering, icke kan koncentreras på någon viss person. 2NF 36: Suppl. 1207 (1924). Det har åvilat fru Nordqvist att huvudsakligen försörja makarnas fyra barn. NDA 1931, nr 243, s. 14. Vi ska alla hjälpa till med att lösa problemen och ansvaret för miljöproblemen åvilar alla. Karnstedt Slamf. 260 (1977).
