(äv. öö-, -dh-; -elig (-gh) 1541–1906. -lig 1665–1911. — n. sg. o. adv. -ligit 1541–1635. -ligt 1665–1906)
Etymologi
[fsv. ödheliker; jfr ä. d. ød(e)lig, fvn. eyðiliga, adv.; till ÖDE, adj.1 (l. sbst.2), i bet. 2 med anslutning till ÖDA, v. (jfr d. dial. ødelig, slösaktig, fvn. eyðiligr). — Jfr ÖDSLIG]
(†)
1) ödslig l. förödd; äv. bildl., särsk. om uppsyn o. d.: dyster l. uppgiven. At j hela landena stoodh bijstert och ödheligha til. Psalt. 107: 40(Bib. 1541). Landet war ödeligit och stygt. Schroderus Liv. 253(1626). Detta nog ödeliga, och i trångsmål försatte gränse-Länet genom Sednaste Kriget, är widsträckt. FoU 16: 188(1753). Denne stirrade framför sig .. med ödlig uppsyn. Högberg Baggböl. 2: 165(1911).
2) (ödelig) förödande l. ödeläggande; jfr FÖRÖDLIG. Itt .. ödhelighit och wildt Hedhniskt wesende. FörsprDan. Rrr 2 b(Bib. 1541); möjl. till 1. Ther medh fölier ett ödheligit wäsende, Predicanens och Sacramentzens försummelse. PErici Musæus 2: 122 a(1582). At desse fjättrar af monopolier, privilegier (m. m.) .. äro alla ödeliga för näringar, konster och handel, hwilka friheten och täflan endast böra och kunna upmuntra. Fischerström 3: 458(1781).
SAOB
