publicerad: 2023
ÖDA ø3da2, v. -er, ödde, ött, ödd (G1R 11: 329 (1537: vtödde, p. pf.) osv.) (pr. sg. pass. -es G1R 26: 537 (1556) osv.; -s Lucidor (SVS) 300 (1672; uppl. 1997) osv.), förr äv. -ar, -ade, -at, -ad (Sylvius Curtius 380 (1682: ödat, sup.), SvD 1/11 1973, s. 9 (: ödat, sup.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, PErici Musæus 1: 131 a (1582: vthödelsen), AAAngermannus VtlDan. 433 (1592)), -NING (numera bl. tillf., RA II. 2: 51 (1617) osv.), -SEL (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (†, Chronander Bel. K 6 b (1649)).
Ordformer
(öd- (öö-, -dh-) 1537 (: vtödde, p. pf.) osv. öör, pr. sg. c. 1696 (: utöör))
Etymologi
[fsv. ödha; jfr fd. øthe (d. øde), fvn., nyisl. eyða (nor. nn. øyda, fär. oyða), fht. ōdan, ōden, ōdjan (mht. œden, t. öden), feng. īeðan; till ÖDE, adj.1 — Jfr FÖRÖDA, ÖDA, sbst., ÖDLIG]
1) (utom i b numera mindre br.) ödelägga (se d. o. 1) (ngt); äv.: förgöra l. utplåna l. tillintetgöra l. utrota (ngt); äv. dels med personobj. (se b), dels med saksubj. (se särsk. b); jfr FÖRÖDA 1, 2. Hwilket (dvs. Sverige) så ödt och förlammat war, och Konungzdrätzlen icke annat war än en thom taska. Svart Ähr. 65 (1560). Thär wart ett hårdt krig, och blefwo många med en hast til döds slagne, men doch then största delen af Hålogaländerna, så theras skepp wore snart ödda. Peringskiöld Hkr. 1: 302 (1697). Tvedrägt våller ibland, at bo förskingras och ödes. Nicander GSann. 119 (1767). Mins när kriget kom i landet .. / Redan mogna skördar öddes. Qvanten Dikt. 99 (1880). Antikens mästerverk, röfvade från sina ödda tempel, blickade stolt ned på denna skara, som ej längre tillbad dem. Lönnberg Kåre 146 (1887). Collinder Kalev. 349 (1950). — jfr UT-ÖDA o. LANDS-ÖDANDE. — särsk.
a) med avs. på skog o. d.: skövla (se SKÖVLA, v.1 2 d). En trogen gårdzfogde skall .. intet understå sig att uthugga och öda skogen för mycket, Uthan häller dän för andras åwärkan freda och förswara. Rosenhane Oec. 26 (1662). Till reparationer och årlig byggnad fick användas gårdens skog, som f. ö. varken fick säljas eller ödas, lika litet som gårdens byggnader och tillhörigheter för övrigt. Hembygden(Hfors) 1914, s. 92. — jfr SKOGS-ÖDANDE o. SKOGS-ÖDNING.
b) (numera bl. ngn gg) med avs. på person; särsk. i fråga om att döda l. ta livet av; äv. med avs. på kollektiv av personer (särsk. ätt): förinta, utplåna; särsk. med subj. betecknande sjukdom o. d.; äv. mer l. mindre bildl. (När judarna) wordo förstörde aff the Romare, så folgde ock ther effter een ödhelse som aldrigh bootas kan, så at Israels folk lengre ey skulle kallas Gudz folk. AAAngermannus VtlDan. 433 (1592). Han hotat henne der med att om hon någonsin kom(m)o hem så skulle han öda henne. VDAkt. 1731, nr 513. Man kan ej säga, huru denna (feber)siukdom, som så ganska mycket öder menniskor, wisza år och årstider, skal förekommas. Darelli Sockenapot. 167 (1760). Budles ätt hon öda tänkte. Afzelius SæmE 256 (1818). Jag har ödt mig / sjuk och led på flickor, jag. Fröding Stänk 27 (1896). Ödandet av liv i drabbningen blev förfärligt .. totalt dog ca 8 300 människor den 4 december 1676. Kulturen 1990, s. 118. — jfr FOLK-ÖDANDE o. FOLK-ÖDNING. — särsk. med avs. på (bestånd av) djur. När en partt af eder finne någre vilbij i skogerne, då öde I och slachte them strax och ödeläggie ther igenom bijn. G1R 24: 446 (1554). När .. de stora Vinter-Notarne uptaga .. (braxen) til många lass i sänder, så synes likt, at den snarast kan ödas. VetAH 1772, s. 82. Hans nit att öda skogens harar. Lenngren (SVS) 2: 288 (c. 1800). Edgren Tennyson Dikt. 95 (1902).
c) med avs. på växt, i sht ogräs. Willsenap eller Åkerkåål är och ett skadeligit Ogräs i Åkeren, han wäxer aff sigh sielff, och ther han sedan finge öka sigh och såå sig i några åhr, är beswärligit honom kunna öda. IErici Colerus 1: 103 (c. 1645). Berömmes Bohvetet i öfrigit, hvarest det växer tätt och jämt, at genom des frodiga växt vara et af de förnämsta medel, at öda och qväfja ogräs uti en åker. VetAH 1746, s. 45.
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förödande (se FÖRÖDA 1 b). Ormbunka är .. et ödande ogräs af jord-musten. Serenius EngÅkerm. 49 (1727). Då skola jämwäl upkomma hungersnöd och ödande pestilentier. Bælter JesuH 5: 939 (1759). Apellen Er kallar! I blinken / Er rusten till ödande krig. Braun Dikt. 2: 94 (1838). (Apollon,) på drotten förgrymmad, / väckte i hären en ödande sot. Johansson HomIl. 1: 10 (1846).
2) på onyttigt sätt förbruka l. förslösa l. förspilla (ngt), ödsla; särsk. med avs. på tid; äv. med saksubj.; särsk. (o. numera i sht) med bestämning inledd av prep. på (se slutet); jfr FÖRÖDA 3, ÖDELÄGGA 1 e. Ther thu och skulle öde ther myckenn kholl och wedt, synes oss icke förnödenn ware. G1R 16: 275 (1544). Dhen meer wil ödha, än han kan afla, han får snart ett tommt wisthws. Grubb 484 (1665). En tid jag slösat har at bleck och papper öda. Lenngren (SVS) 1: 101 (1779). (Vid lotteriet) ser jag lyckans hjul som mängdens pengar öder, / fast det är sällsynt nog att få en skärf derur. Wetterstedt Sthm 1: 29 (1823). Skillnaden mellan förr och nu ligger endast deri, att jag ej längre ödar mina krafter i en hopplös strid mot öfvermägtiga förhållanden. TIdr. 1882, s. 26. Vår tid vi vele öda / med dryckjom och svir. Fröding Stänk 120 (1896). Där öddes mycket blod. Arnér Finnas 107 (1961). — jfr BORT-, UPP-, UT-ÖDA o. BRÄNSLE-, KRAFT-, PENNING-, SOCKER-, TIDS-, VED-ÖDANDE. — särsk. i uttr. öda ngt på (förr äv. med) ngt l. ngn; jfr SLÖSA, v.1 2 e β slutet. På främmandhe Barn och Hundhar (sägher man) Ödes Brödh förgeffues. Balck Es. 74 (1603). Jag (håller) onödigt att öda papper med en otydelig beskrifning. Ferrner ResEur. 113 (1759). (Engelsmännen är) för mycket praktiska för att öda tiden på onödiga förbannelser. Ödman UngdM 2: 72 (1873, 1881). Det här är ingenting som vi kan öda resurser på ... vi har sannerligen häcken full som det är. Nesser FallG 288 (2003).
Särsk. förb.: ÖDA BORT10 4. till 2: gm ödande göra slut på (ngt), slösa bort; jfr öda upp, öda ut 2. Emedan detta allmänna sättet att gärda .. öder bort mycken skog och många dagswerken. OecT 9/4 1765, s. 3. Öd icke i onödighet bort dina fattiga styfrar! ETopelius hos Vasenius Top. 3: 553 (1855). Han ödde bort tiden med att läsa hvad som föll honom i händerna. Ahrenberg Männ. 2: 50 (1907). jfr bortöda. —
ÖDA UPP10 4, äv. OPP4. (numera bl. tillf.) till 2: öda bort (ngt). Ther aff han dricker mykit, och will öda vp alt ölett, at ingen må ware hans öffuermann ther vthi. SynodA 1: 30 (1614). En Hushållare, som öder op 20000 Daler och har 1200 i lön, tyckes stå färdig stupa kullbytta. Stagnell JHjernlös 45 (1756). I vinter måla vi tillsammans i min atelier .. och öda upp färg i långa banor. Michaelson Skand. 48 (1891). jfr uppöda. —
1) till 1: (fullständigt l. slutgiltigt) ödelägga (se d. o. 1) (ngt); äv.: (fullständigt osv.) förgöra l. utplåna (ngt l. ngn) l. röja (ngt l. ngn) ur vägen; särsk. med avs. på dels skog: skövla, dels person l. kollektiv av personer l. djur: tillintetgöra l. utplåna l. döda, dels växt(bestånd): utrota; äv. bildl.; jfr ut-öda 2. All man legger sigh effter .. (älgarna), skiutte och ödhe them slätt vtth. G1R 19: 175 (1548). The (hade) at see vthaff Konungens i Påland Regemente, at ther han hafwer fådt öfwerhanden, hafwer han intet skonat .. (ryssarna), vthan ödt dem vth, ihiälslagit theras bästa krigzfolck, häriadt och förderfwat både Städer och Land. Widekindi KrijgH 520 (1671). Wår säkraste uträkning stannar således däruti, at wåre Grufwor och Skogar ödas ut. Polhem Test. 2Föret. 5 (c. 1745). Öda ut ogräs. Widegren (1788). Hwar är den huggorm / Som wille öda staden ut och ensam / Regera der. Hagberg Shaksp. 1: 186 (1847). Östergren (1971).
2) till 2: öda bort (ngt); jfr ut-öda 3. UUKonsP 13: 337 (1679). Lydde .. (min son) väl nånsin mina råd (att ej bry sig om hästar)? Nej tack! / Förr öder hans hästsjuka all min rikdom ut. Thomander 3: 237 (1826). Han ödde ut sina krafter, men han kom på fastare mark. Moberg Rid 338 (1941).
Avledn.: ÖDARE, om person m.//ig., om djur m. l. r. († utom ss. senare led i ssgr) till 1, om person som ödelägger ngt (ss. senare led i ssgr äv. dels om djur, dels bildl.); äv. till 2: slösare. Forsware sig för theris och K. M. ödherer och förderffuare. UrkFinlÖ I. 1: 51 (1597). En spaarsam Aflare får gemeenligh en slösig Ödare. Grubb 569 (1665). Auerbach (1916). jfr blomster-, larv-, penning-, skogs-, träd-ödare. —
ÖDSAM, adj.1, l. ÖDESAM, adj.1, l. ÖDOSAM, adj. (ödesam 1640 (: ödesamhet)–1896. ödosam 1720. ödsam c. 1602–1971) (†) till 1: förödande (se föröda 1 b); äv. till 2, dels: slösaktig, dels: tidsödande. JBureus hos Lindroth Bureus 70 (c. 1602). De tiender och förslag, som .. förekomma kunna om vapnens nedläggande och det ödosamme krigets uphörande. 2RA 1: 93 (1720). Recrutering på folck och hästar (är) svår, ödesam och i anseende till krigets lopp förtretelig. Höpken 2: 548 (1759). I sanning äro Bräd-tak kostsamme för ägaren, ödsamme för skogen, farlige för eldswådor. Fischerström 3: 207 (1783). Jag är gruvligt ödsam på ljus. TrelleborgsT 21/6 1954, s. 8 (1943). Östergren (1971; angivet ss. sällsynt).
Avledn.: ödsamhet, r. l. f. (†) om handlingen att vålla förödelse; äv. slösaktighet; jfr ödsel. At den ene Landzmannen handlar med then andra, förer sina Waror vthländes, eller til andra Städer här inrikes .. hwilket alt länder Calmar Stad til merckelig afbräck och ödesamhet. Stiernman Com. 2: 268 (1640). Då hon hvarken var omåttligt begifven på spel eller fallen för att bländas af prunkande ödsamhet var det .. en lätt sak att tillfredsställa henne. Johanson Prévost 62 (1903). Cannelin (1939). —
ÖDSEL, r. l. f. (SD(A) 6/3 1899, s. 7, osv.), äv. n. (Rig 1933, s. 24, osv.). [sv. dial. ösel; jfr fsv. -öþsla (i bolöþsla)] (numera bl. i vissa trakter) till 1, 2: (för)ödande; äv.: undergång l. död; jfr ödsamhet. (Från Gud stammar) all ting uti födsel och ödsel. Runius (SVS) 2: 7 (1699, 1724). Husbehovet, även med allmogens ofta påtalade ödsel, svedjandet .. och den blygsamma timmerexporten kunde skogen .. med lätthet tillgodose. HT 1937, s. 77.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content