ÖKNÄMNA ø3k~näm2na, v. -er, -de, -t, -d, förr äv. -ar, -ade, -at, (se för övr. NÄMNA); vbalsbst. -ANDE, -ING (tillf., SundsvP 29/4 1893, s. 3).
Ordformer
(öck- 1632 (: örknämbt; sannol. fel för öcknämbt)–1659. ök- (öö-) 1619 osv. öke- 1629–1696; se för övr. NÄMNA)
Etymologi
[jfr d. øgenævne, fvn. auknefna; avledn. av ÖKNAMN. — Jfr ÖKNÄMNARE]
(numera bl. tillf.) ge (ngn l. ngt) öknamn (se d. o. 2), kalla vid öknamn; särsk. i uttr. öknämna ngn för ngt, kalla ngn vid det l. det öknamnet; jfr ONAMNA, SPE-NÄMNA, ÖKNAMNA. Olof Persson i Exareby hade öknämpndt Jöns Månssons gosse. UpplDomb. 1: 27(1619). Här voro två högmodiga herrefolks barn, som skymfade oss och öknämnde oss. Topelius Läsn. 1: 59(1865). (Chicago) denna underbart fort uppvuxna stad, som .. på grund af sina storartade svinslagterier, skämtsamt öknämnes ”Porkopolis” eller ”Svinstaden”. NerAlleh. 16/5 1886, s. 1. Gravida öknämnde hon föraktfullt för ”kossor”. Englund Silverm. 122(2006).
SAOB
