publicerad: 2023
ÖMMA öm3a2, v., -ade (Bureus Suml. 59 (c. 1600) osv.) ((†) pr. -er RA I. 4: 317 (1598), FoU 16: 191 (1753)); förr äv. ÖMMAS, v. dep.; utom i inf. anträffat bl. i pr. ömmas (CIHallman 278 (1778), GFGyllenborg Vitt. 2: 203 (1795)) l. öms (Hoffmann Förnöjs. 192 (1752)) o. ipf. ömdes. vbalsbst. -ANDE, -NING (tillf., Tholander Ordl. (1872) osv.); -ARE (tillf., Hvad nytt? 1781, nr 67–68, s. 4, osv.).
Ordformer
(öm- c. 1600–1855. ömm- 1598 osv. -a 1598 osv. -as 1709–1903)
Etymologi
I. intr.
a) med subj. betecknande kropp l. kroppsdel o. d.: göra ont, smärta, vara öm; äv. opers. (särsk. i förb. med prep.-bestämning inledd av i l. på angivande var smärtan är lokaliserad). Swulnar een Häst och thet ömmar när man tager ther på, hugg vpp Swulnaden medh ett Ådrejern eller Knijfzvdd. IErici Colerus 2: 304 (c. 1645). The såruge Kroppar man lijtet på sticker, / The ther wid strax ömma. Törnewall C 2 k (1694). Delarne kring lårleden värkte icke, och ömmade föga då de vidrördes. VetAH 1802, s. 60. Näsan ömmade, ögonen sved, huvudet värkte. Martinson KärlekKr. 61 (1947). Det ömmade på en punkt i bakhuvudet. AB 3/4 1954, s. 11. De fick fötterna att lyfta på sig, fastän de ömmade vid varje steg. Moberg Nybygg. 355 (1956). Det ömmar i ryggen när jag vaknar. Molin OönskJulkl. 165 (2020).
b) med subj. betecknande person l. djur: ha ont, känna ömhet l. smärta; särsk. i förb. med prep.-bestämning inledd av i l. på angivande var smärtan är lokaliserad. Så länge Fostret ey ifrån .. (modern) gångit är, ömar hon på det Rummet ther det ligger när man lägger Handen ther på. Hoorn Jordg. 1: 91 (1697). Om ett swin hafwer dintor .. thet märkes ther af, at thet hafwer swarta blåsor på tungan, är hest, ömar i gåendet på bakföttren. Broocman Hush. 3: 50 (1736). (Barnets fot vred sig under lek.) Man frågade icke stort efter det på en tid til desz barnet började på at öma och leden swullna. Posten 1769, s. 963. (Han) gick och ömmade i ryggen. Essén Bluff. 42 (1908). På morgonen före loppet upptäcktes att hästen ömmade på en hov. AB 28/11 1955, s. 16.
2) motsv. ÖM 3, 4, i fråga om inre ömhet l. känslighet (särsk. i mer l. mindre bildl. anv. av 1); särsk.
a) med sakligt subj.: vålla smärta l. ömhet; om bröst l. hjärta l. själ o. d. äv.: göra ont l. värka (se VÄRKA, v.2 b). Och will e. f. N. oss icke .. förthänke, att wij på thet sättedt (dvs. med försmädelser) nödges till att sware, ty huad som ömmer, kan huar erligh man wedh sigh wäl besinne. RA I. 4: 317 (1598). Ingen sorg då hiertat ömmar, / När jag är i Jesu hägn. Lybecker 105 (c. 1715). Må ej en Makas bröst af bitter smärta ömma. Nordenflycht (SVS) 1: 306 (1745). (En man,) hwars hjerta ganska mycket ömar af taksamhet. Ekelund Fielding 438 (1765). Intet qval så bittert ömmar, / Som ej flyr vid Jesu röst. Ps. 1819, 78: 4. Hennes blotta närhet är som ett mildt fördelande bad för hans ömmande själ. Nordling Silj. 399 (1907). Att Axel helt och hållet förnekat henne i dag. .. Varför tog det henne så? Det såret borde inte ömma längre. Moberg Rosell 32 (1932).
b) (†) med subj. betecknande person: känna smärta l. känslighet l. sorg l. bedrövelse; äv. med inbegrepp av l. huvudsaklig tanke på att ngn uttrycker sin smärta osv. (se särsk. slutet); ngn gg äv.: känna kärlek l. värme. Ingen lär kunna tänka deruppå (dvs. på fäderneslandet), utan att ömma öfver dess olyckor. Chydenius 126 (1765). Ock det skulle ej vara mig tillåtit att vara rörd? Det skulle heta en svaghet att ömma vid ett slikt ögnableck. JGOxenstierna Dagb. 114 (1770). Jag kan icke utan ömande tänka på följderne deraf. AdP 1786, s. 132. Hur tröstande är det ej då, / Att se en mor .. / Försaka dagens ro och nattens blund, / Blott för att ömma få och älska än en stund. Runeberg (SVS) 2: 164 (1832). Bönderna ömmade wäl, när fogden och häradsskrifwaren kommo att rycka deras söner ur hemmet, att insättas i Konung Gustafs led .. ; men när tidender kommo om wunna segrar, .. glömde de sina bekymmer. Afzelius Sag. VIII. 2: 109 (1857). — särsk. ifråga om att uttrycka sin smärta osv.: jämra l. beklaga sig; jfr III 2. Bureus Suml. 59 (c. 1600). (Teologiska fakulteten) har wäl .. nog ömat här om (dvs. om cartesianska irrläror) och .. alfwarsamt utlåtet sig här emot. Annerstedt UUH Bih. 2: 325 (i handl. fr. 1687). (Menigheten) häpnar, förundrar sig, ömar, suckar, skiljes åt och glömmer. Höpken 1: 255 (1771). Om en sådan Medborgare af egna behofvens bekymmer ryckes från sina allmänt gagnande arbeten, är det en skada för Staten, vid hvilken Styrelse-magten bör verksamt öma, medan hvar enskild blott kan med vännerne sucka. Linnerhielm 1Br. 111 (1796).
3) [eg. specialanv. av 2] med subj. betecknande person (l. ngt personifierat), i uttr. ömma för l. om (förr äv. vid) ngn l. ngt, hysa medlidande l. medkänsla med l. måna om ngn l. ngt. LejonkDr. 213 (1688). Kan han en oväns hårdhet glömma, / Hur lär han för en wän ej ömma. Nordenflycht (SVS) III. 1: 19 (c. 1756). Sophie! ach se hur högt jag ömmar för dit qval. GFGyllenborg Vitt. 3: 306 (1773, 1797). Kunnige, driftige, och för Stadens wälfärd ömande Herrar. GT 10/3 1786, s. 2. Sjelf enka, har jag lärt vid andras plågor ömma. Fahlcrantz 7: 108 (c. 1835, 1866). Modershjärtat ömmar städse på ett alldeles särskildt sätt om sina barn. KyrkohÅ 1912, s. 30. Jag ömmar för de svagaste. ÅrRunt 2020, nr 34, s. 12.
II. tr.
A. med obj. betecknande person l. kropp(sdel) o. d. som känslan o. d. utgår ifrån.
1) († utom i slutet) motsv. ÖM 1, med avs. på kropp l. kroppsdel: vålla fysisk smärta l. ömhet i; äv. (med personsubj.; jfr B): ha ont i. Grubb 910 (1665). Att först dän minsta Blåst wår Kråppar litet ömar. SkrVSocLd 20: 58 (1693). Höken .. flög ifrån Jägarens hand, och med sin dristiga klo, spände (jag hisnar at säjat) Förstens näsa. .. (Detta) ömmade .. den förnäma näsan. Tessin Bref 1: 162 (1752). Gästgifvaren .. hade den olägenheten, att han gick och ömmade ett nyläkt ben, som varit två gånger afbrutet på särskilta ställen. Tidström Resa 30 (1756). — särsk. (tillf.) bildl. Far sa flera gånger till mej att jag aldrig skulle göra nåt som ömmade ögat, utan alltid se till att det blev fina linjer (på de nybyggda båtarna). DN 18/10 1985, s. 25.
2) († utom i b) motsv. ÖM 4, 5, med avs. på person l. ngns hjärta o. d.: vålla inre smärta l. plåga för; orsaka känslighet l. medlidande hos. Huilka ordh dråperen hafuer hårt anlegat och ömadt. HammarkDomb. 16/9 1623. Min födzleorts fördärf wil än mit hierta ömma. Kolmodin QvSp. 1: 222 (1732). Det ömar osz, at se den sanskylliga Öfwersta Presten framställas, såsom en usel fånge. Bælter JesuH 6: 285 (1760). Det ömar mitt sinne, när jag får i händer .. hastvärk i andeliga ämnen. SvMag. 1766, s. 182. Mig ömmar .. ert hjertas sår. Franzén Skald. 3: 331 (1829). Hans elände ömmade mig. Zeipel Set. 1–2: 25 (1847). Schulthess (1885). — särsk.
a) opers. o. i förb. med bestämning inledd av prep. om, angivande vem som är föremål för medlidandet o. d. NorrkpgT 5/9 1772, s. 2. Det öm(m)ar mig högeligen om denna dräng. VDAkt. 1795, nr 472. Det ömmar mig om den fattige. Liljecrona RiksdKul. 223 (1840). Det ömmar mig om eder, däjeliga fröken, att I hafven vändt edra kärliga tankar åt ett håll, där det icke är tillstadt att besvara dem. Lidforss DQ 1: 599 (1891). Cannelin (1921).
b) i p. pr.; särsk. (fullt br.) i speciellare anv., i sådana uttr. som ömmande omständigheter l. fall, om omständigheter osv. som (smärtar ngn l. väcker medlidande o.) kräver särskild (skonsam) hänsyn (jfr BEHJÄRTANSVÄRD 2) (särsk. i lagtext l. stadga o. d.). De Swerige öfvergångne och ännu ömande olyckor. 2RA 3: 635 (1734). En af Ledamöterne i Underhuset föreslog .. om icke omständigheterne woro så ömande för Amiralen .. at des benådande borde utwärkas. PT 14/3 1757, s. 2. En ömmande underrättelse erhöll jag helt nyligen: att min mångårige correspondent, .. hedersmannen Florello i Greifswald, aflidit. 3SAH XXXVIII. 2: 3 (1851). Från hvar och en af dessa öfningar kan af ömmande skäl högst 6 procent af det inkallade manskapet befrias. KrigVAT 1892, s. 482. Hyreshjälp må i ömmande fall och i enlighet med vad därom är bestämt kunna utgå. SFS 1949, s. 515. Uppehållstillstånd kan ges av humanitära skäl om det finns synnerligen ömmande omständigheter. SvD 20/3 2021, s. 12.
3) (†) motsv. ÖM 5, med avs. på person: vara angelägen l. viktig för; äv. motsv. ÖM 6: framkalla varma l. kärleksfulla känslor hos. Ty saken, gunstige Herrar, är angelägen och ömar oss alla. 2RARP 13: 653 (1743). Grefvinnan Hedvig Gyllenborg, hvars älskade minne altid ömmar mig. JGOxenstierna Dagb. 1 (1769). Hjärtans qwinna! Du, Gud wet det, endast du ömmar mig! Ekmanson Müller Emm. 1: 71 (1798). Ömmar er ej ert fädernesland och ärftliga Gudar? Adlerbeth Æn. 249 (1804).
B. med subj. betecknande person som känsla o. d. utgår ifrån.
4) (†) motsv. ÖM 4, 5: känna (inre) smärta l. grämelse över (ngt); hysa medlidande för (ngn l. ngt), äv. med inbegrepp av att ngn visar sitt medlidande o. förbarmar sig över ngn. Ehuru wi ännu ömma de i Krigstiden uthärdade swåra pålagorne, och deraf befinne osz mäckta utblåttade. Stiernman Riksd. 2563 (1723). Han ömmar ganska mycket Hr Forskåls bortgång. JJBjörnståhl hos Linné Bref I. 3: 233 (1769). Älskare af de sköna wetenskaperne, hwilka ömade Latinska språkets så illaka medfart. Möller Kyrkoh. 265 (1774). Den willfarande Gudalära .. , i hwilken Du är född och upfödd, förordsakar wärkeligen, at jag ömmar Ditt öde. Ullman Frök. 44 (1780). Med önskan, at Församlingen på et wärksamt sätt wille ömma dem i deras elände. KulturbVg. 3: 195 (1795). Högtlofvad Du o Jesu Christ, / Som såg och ömmade vår brist. Hedborn Minn. 228 (1835).
5) (†) motsv. ÖM 5(, 6): vara angelägen l. mån om (ngn l. ngt); omhulda (ngn l. ngt). At wij wår kärhafwande släcktz och wänners åminnelser ömma. Dijkman AntEccl. 14 (1678, 1703). Så nära ömma de sina bröder. Eneman Resa 1: 47 (1711). Ingen var, som såg på Kronans rätt: ingen, som ömmade det allmänna bästa. Botin Utk. 287 (1761). Om minnet något har så värdt att det bör ömmas, / Är dygd dock bättre glömd, än lastens folk berömmas. Bergklint Vitt. 72 (1774). The många och trogna tjenster, hwar med Herr Consistorii Notarien altid och wid alla tilfällen huldat och ömat sine närwarande Syskon. BoupptVäxjö 1779. Om en enskilt man ömar sin ära .. så bör (osv.). AdP 1789, s. 16. Adlerbeth Ov. 269 (1818).
III. (numera föga br.) refl.
1) (†) motsv. ÖM 1, med subj. betecknande person l. djur: känna fysisk smärta l. ömhet, ha l. få ont; äv. i fråga om att uttrycka sin smärta osv. (De höll hans hand) vthi Elden, förmodandes, at han, ömmandes sigh widh Eldzens Heeta, skulle (osv.). Schroderus Os. 1: 255 (1635). (Han) föll .. neder så platt af en Musquet kuhla igenom skuten, att han icke en gång kunde aija eller ömma sig. KKD 8: 187 (1701). Wid tryckning på sålen ömmar hästen sig. Florman Hushållsdj. 167 (1834). I fallet slog han sig icke .. men han ömmade sig länge i höften. Neander 70År 34 (1929).
2) (†) motsv. ÖM 3, 4, med subj. betecknande person: beklaga sig, uttrycka missnöje l. bedrövelse; särsk. i förb. med prep.-bestämning (särsk. inledd av vid l. över) angivande föremålet för missnöjet osv.; jfr I 2 b slutet o. ÖMKA, v. 2. Emedan Vi .. dock förnimme att på Ryssarnes lofven är ringa att bygga, och måsten J icke sköta om, om de än något grina och ömma sig därvid. Hallenberg Hist. 3: 69 (i handl. fr. 1613). Jag troor nog, att mången sig skall ömma, och dedh aff vichtige skäl; men så moste vij fuller bruka dhe beste och beqvemste argument att medh lindheet öfvertalat, och icke deste minder medh krafft och authoritet gåådt igenom. AOxenstierna 6: 322 (1631). (Att invånarna i Uppsala) ömma sigh öfver den slätte tillförsel, dee spörie ifrå Stockh. RP 17: 255 (1657). De i Hudiksvall Handlande, som ömade sig utöfwer Socknens stora olycka. Lenæus Delsbo 234 (1764).
3) motsv. ÖM 4, 5, med subj. betecknande person: hysa medlidande l. medkänsla (med ngn) l. måna (om ngn l. ngt); i sht i förb. med prep.-bestämning (särsk. inledd av om) angivande föremålet för medlidandet l. månheten osv. (ngn gg äv. med inf.-förb. ss. bestämning). Efftersom Konung Philippus ömmade sigh at straffa en sådan förnehm Krijgs Officerer. Sylvius Curtius 102 (1682). Med ödmiuk anhållan at Högwördige DomCapitlet gunstigt täcktes i så måtto öma sig om wår andeliga wälfärd. VDAkt. 1760, nr 156. (Jag) ömmar .. mig för dessa fattiga, som måste svälta för vår skull. Aminoff Krigsg. 318 (1904). (Ett minne) ska man ömma sig om och vårda skyggt! Arbetet 18/5 1956, Semesterbil. s. 10.
IV. (†) ss. dep.
1) motsv. ÖM 1, med sakligt subj.: smärta (se SMÄRTA, v.1 1 a), göra ont; äv. med personsubj.: känna fysisk smärta, ha l. få ont. Som nu de fäktare för fega mesar döm’s, / Som städs tilbaka gå, för Contraparten wika; / Så lär et slätt beröm wår Herre gifwa slika, / Som sig för ödets skul beklaga alt som öms. Hoffman Förnöjs. 192 (1752). Och hade en sådan karl förtjent, at sättas med naken rygg i het asksmörja, och så länge ömmas i skinnet, til desz man lagt en widöpen knif til rätta. Weise 1: 169 (1769).
2) motsv. ÖM 3, 4, hysa (inre) smärta l. sorg l. bedrövelse. (De) giorde Peppa wis, att hennes wän wore bortrest utan att biuda henne fara wäl, på det han icke måtte mera komma henne til at ängslas och ömas. Runius (SVS) 3: 98 (1709). Rätt sällan händer mig hwad denne gången händt, / Sen Jag mitt sinne rört och hiertat ömas känt. Brenner (SVS) II. 1: 90 (1725). Bondeson MVK 164 (1895, 1903).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content