[adverbiell anv. av fsv. ymst, n. sg. av ymis (se ÖMSE), l. möjl. en i nysv. analogiskt nybildad adverbiell form till ÖMSE]
(†) omväxlande l. ömsevis; ömsom. Spelet föll ymst aff och till. Svart G1 39(1561). Drogo honom i håret, och ömst gofwo honom stötar i ryggen. UUKonsP 4: 47(1651). Så har han dock för sed, at han de högre, tadlar, / I fall han ymst utaf det minsta lyte får; / Då swarar den för twärt, då låfwar den för rundt. Brenner Dikt. 1: 188(1711, 1713).
SAOB
