[jfr d. østersø-, mlt., fht., mht. ōstersē- (t. ostsee-); ssgsform till namnet ÖSTERSJÖN]
ss. förled i ssgr betecknande ngt som finns i l. på l. vid l. som på annat sätt avser Östersjön; jfr ÖSTERSJÖISK.
Ssgr: ÖSTERSJÖ-FINSK. särsk. (språkv.) i uttr. östersjöfinska språk, om finsk-ugrisk språkgrupp, bestående av språk som talas i området runt Östersjön (o. vari bl. a. finska, estniska, karelska o. meänkieli ingår). Inrättande av en extraordinarie professur i östersjöfinska språk vid Helsingfors universitet. FFS 1929, nr 26, s. 153. De östersjöfinska språkens ljudstruktur. LD 1959, nr 229, s. 7.—
-KUST. kust (se kust, sbst.3) mot Östersjön. PT 26/11 1803, s. 1. Ytvattenströmmen i Öresund kommer från alla länder som har Östersjökust: Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland och Danmark. Sydsv. 22/5 2016, s. A9. —
-LAND. land med östersjökust. Vij haffve förstått .. att årssvexten bleff ganske kleen både udi Danmarck och allestädz udi the fremmende nationer så väl udi Östersiölanden, som vestvartth. G1R 22: 403(1551). —
-STAD. Then spannemåll thu schriffver, att [then] opå thenne tijdh dyrere ähr udi the östresiöstäder änn her udi rijkett. G1R 21: 361(1550). Östersjöstäder som Gdansk och Stettin. SvD 26/3 1992, s. 14.—
-TÅG. i sht bot. om tågväxten Juncus balticus Willd.; jfr strand-tåg, sbst.1 3. LAHT 1904, s. 337. På bunden sand .. (växer) vid Bottenhavet några nordliga arter, såsom östersjötåg (Juncus balticus), klapperstarr (Carex glaerosa) och längst i norr en malört, Artemisia bottnica, som inte finns någon annanstans i världen. Selander LevLandsk. 146(1955).
